Blogg:

Kull med ord

2021 10 28

Kan vara en bild av 6 personer och text där det står ”Budget 2022 Storsatsning pả välfärd och framtid D Liberalerna M”

Foto: Markus Schill

Ovant poserar jag framför kameran tillsammans med mina politikerkollegor. Jag är van att bli fotad och intervjuad, men då i rollen som ultralöpare och äventyrare, inte som politiker. Lite nervöst kikar jag ner på mina anteckningar under presskonferensen när jag presenterar de klimatinvesteringar vi vill göra framåt, som en del av den budget vi just presenterat. När våra uttalanden publiceras på facebook blir en av de första kommentarerna ”Vilka as!”. Innan första mötet med Tekniska nämnden har jag och nästan hela nämnden och ett antal tjänstemän fått mail ifrån arga boende. Tre personer hör av sig och vill ha  förändring av ett beslut. Det plingar in SMS, mail och samtal. ”Varför tog jag på mig det här?” stönar jag. Ibland känns det som självplågeri att vara politiker.

Men så börjar jag fundera. Hur många boende finns det längs den aktuella gatan som ärendet i Tekniska nämnden berör? Hur många hör av sig och säger ”Åh, vilket BRA beslut ni tog, vad glad jag är!”. Kanske finns det många som gillar beslutet men det är gissningsvis inte de som ringer. Jag tänker att jag kan undersöka saken. Bjuda in samtliga till ett möte, höra allas talan. Om femtiosju är nöjda och tre missnöjda, är det ett bra beslut då?  Frågan är vem som skulle komma till mötet. De som är nöjda, de som är missnöjda, eller alla? Sen kommer jag tänka på en vän som är född i Iran och som sedan många år tillbaka lever i Sverige. Hon stod på ett torg där vi gjort ett gemensamt uppträdande, nästan darrade i kroppen, uppenbarligen upprörd och sa med eftertryck ”Vi FÅR ju diskutera i Sverige, varför är det så få som gör det? Vad är vitsen med demokrati om folk inte uttrycker vad de tycker?”

Så börjar jag se det – skönheten i att alla dokument om alla ärenden – utom sekretessbelagda så klart – läggs ut på webben. Vem som helst kan gå in och läsa, vara engagerad, sätta sig in i vad den vill, ringa mig, tycka till. Lite förvånad är jag över att jag får tillgång till vilken information jag än frågar efter, bara för att jag är medborgare. Det är en öppen kanal, luften flödar. Jag börjar ana betydelsen av offentlighetsprincipen. En ljus kristallkropp växer fram framför mig och jag ler förälskat när jag ser henne. Äntligen börjar jag förstå en del av det sinnrika system vi satt upp som kallas demokrati.  Människor hör av sig till mig i andra ärenden. Ärendena ger mig huvudbry, jag kan inte kommunens processer och hur de hänger ihop än. Jag vet inte riktigt vilka beslut som tas var. Jag springer omkring och frågar, lär mig, får synpunkter från alla möjliga olika håll och varje ny synpunkt adderar en ny dimension. Det tar tid att hitta vad som är ”rätt” svar. Ibland finns inget hundraprocentigt rätt svar utan bara svaret på vad som är rätt för flest, för barnen eller för miljön.  Jag börjar också ana vad jag just nu tror att politik är; att vilja något, att stå för ett antal värderingar och sedan styra och tillämpa dessa värderingar i hur vi formar verkligheten tillsammans.

På kvällarna rasar jag ihop. Det är jobbigt att vara ny. Ändå känns det som att jag har häng på det. 90 mil ledningar för vatten och avlopp ska fungera, snö ska plogas på vägar, cykelbanor och idrottsplatser. Skolor ska värmas upp och dricksvatten produceras. Det är väldigt påtagligt och greppbart, det maskineri som behövs för att allt ska fungera. Varje dag jobbar hundratals människor för att de själva och alla i deras omgivning ska ha det bra tillsammans. Vilket underbart fundament vårt samhälle är! Jag är stolt, glad och fascinerad över alla människor som vill vara med, som vill bidra och som bidrar till det system vi kontinuerligt bygger.

Och till dig som tycker att jag är ett as har jag en hälsning. Din kommentar tar jag inte emot. Den får du behålla själv. Kull!