Jag ligger på vänster sida och stirrar på skärmen på den levande varelsen där inne som syns i gråsvart. För första gången i livet ser jag mitt eget hjärta. Jag ser fyra håligheter, ungefär lika stora. Däremellan fladdrar klaffarna som långa lösögonfransar. Jag ser aortans ingång och lungpulsådern. Analytikern mäter väggtjocklekar, blodflöden, rörlighet och allt möjligt som jag inte visste att det gick att mäta via ultraljud. Hjärtat pulserar och jobbar, gör allt för att jag ska leva och fungera. Bröstkorgen fylls av varma känslor. Jag vill smeka, vårda, ta hand om. Hjärtat har tagit hand om mig hela livet, nu vill jag ta hand om det. Jag frågar analytikern hur, han borde veta. ”Träna ALDRIG med en infektion i kroppen” är svaret jag får. Sen rynkar han pannan. ”Brukar du ha en vilopuls på 34?” Nej, det brukar jag inte. Jag brukade ha en vilopuls mellan 38 och 42, nyvaknad, ouppstigen från sängen på morgonen när jag sprang 10-14 mil i veckan. Nu springer jag 3-5 mil per vecka. Att vilopulsen skulle gått ned när jag tränar mindre och dessutom är vaken och varit aktiv under dagen är ologiskt.
För några dagar sedan lämnade jag Huddinge sjukhus, jublande glad. Blodet bubblade i ådrorna, jag kände mig som en vårväxt som sträckte händerna mot himlen för att få ljus och växa än mer. Faktiskt mätte jag 174 cm hos analytikern, inte 173 som jag brukar. Löplusten spratt i benen och jag skuttade iväg i 25 kilometer. Det är längsta löpsträckan på några månader. Min minskade löpning innebär att mina hormonvärden är precis innanför det normala för första gången på tio år. Det finns ingen relation mellan mina hormoner och eventuellt hjärtfel. Det kändes skönt, rent att få veta det resultatet. Nu återstår enbart att det eventuellt är fel på själva hjärtat. I princip allt annat är uteslutet.
”Jag ska kolla med läkaren att jag fått med allt”. Analytikern tar med sig protokollet och går ut ur rummet. Är det rutin att prata med läkaren eller har han hittat något? Jag ligger kvar på britsen, tjuvläser i min journal som syns på dataskärmen. En massa obegripliga medicinska termer. Analytikern kommer in med läkaren som också tittar på mitt hjärta med hjälp av ultraljudet. ”Ja, båda förmaken är förstorade. Det kan innebära risk för flimmer”. ”Båda två?” frågar jag. ”Ja, både höger och vänster”
Jag andas ut. Att jag har förstorade förmak är inte oväntat, det är något som hänger ihop med uthållighetsidrott. Är det farligt? Jag vet inte. Vad betyder det för mig? Ingen aning. Flimmer kan leda till blodpropp, stroke och för tidig död. Huden på kroppen krymper när jag kör förbi korsningen Kvarnsjövägen-Storskogsvägen. Där har Fredrik spanat in en stor gräsmatta utan varken elkablar i luften eller stora träd runtomkring. Den är en möjlig helikopterlandningplats om jag skulle behöva hjälp snabbt. Ryggen krummar när vi lär oss kännetecken på stroke vid middagsbordet. Jag får förtur till coronavaccin. Bubblet i benen är borta. En glåmig varelse sitter på balkongen med EKG-påse på magen och dricker kaffe. Bredvid mig ligger blodtrycks-och pulsmätaren. Den fungerar dåligt på mig. Den mäter inte pulser under 40.
På vägen till ultraljudet av hjärtat råkar jag hamna i Blecktornsparken, ett ställe på Södermalm där jag aldrig varit. Jag har gott om tid och slår mig ned på en bänk. ”Jag borde vara ledsen” tänker jag. ”Jag är på väg till en hjärtutredning. Jag vet inte vad som väntar”. Knopparna på buskarna och träden runtomkring har precis brustit och livskraftiga, nybakade löv tränger sig ut ur sina skal. Solen silar genom bladverket som lyser ljust grönt. Det är enbart nu jag kan njuta av detta. En kvinna leker med sin hund, hon har tid, och vi pratar. Det finns bara nu. Ett nytt, ständigt nu i varje ögonblick. Cornelius Vreeswijks ”En stund på jorden” dyker upp i mitt huvud. Jag ser på allt det vackra. Varför skulle jag vara ledsen? Jag vore en idiot om jag sörjde allt detta vackra. Jag tänker njuta av den stund jag får, oavsett hur lång eller kort den är.
”Somliga säger vi lever i evighet
Fast döden är det sannaste som dom vet
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick
Fast dom aldrig hann i fatt de dom fick
I kärlek och hat, fiende, kamrat
Glädje och sorg, hydda och borg
Tar vi ett kort på barnen i sommartid
När dom dansar, när vi dansar
En stund på jorden
Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill
Om du står långt i från eller tätt intill
Vi spar alla lögner till morgonen efter
Och reser dom glas som föll under festen
I kärlek och hat, fiende, kamrat
Glädje och sorg, hydda och borg
Tar vi ett kort på barnen i sommartid
När dom dansar, när vi dansar
En stund på jorden
Tar vi ett kort på barnen i sommartid
När dom dansar, när vi dansar
En stund på jorden”