”Varför är du ledsen?”
Frågan får mig att vifta vilt i luften av upprördhet. Hur kan någon vara så fruktansvärt okänslig och visa sådan brist på medmänsklighet och medlidande? Jag avrättar frågeställaren med en diagnos om komplett avsaknad av förmåga till social kompetens, säkerligen något kemiskt ämne eller gen som saknas i hjärnan, fastän jag vet att hen är ytterst väl socialt fungerande.
Men frågan hänger kvar. Varför är jag ledsen?
Jag grunnar på den i några dagar. ”Det känns som att pappa har dött” blir tillslut svaret. Inte konstigt att jag grät och att det var svårt att säga hej då. Jag nickar med förståelsens ljus mot mig själv. Jaha, det är så det var!
Nu är pappa död, i den form jag kände honom. Han finns så klart kvar i fysisk form och som person. Jag är känslomässigt bunden till honom av köttets trådar som går genom livet om än han nu är någon annan. Jag får lära känna en ny person med sina begränsningar, sina fördelar, sina glädjeämnen och sin sorg, sin längtan och sin rädsla.
Det är en märklig känsla att just genom att acceptera pappas död så är jag fri att möta honom på nytt. Pappas förändring har fortgått oavsett vad jag tänkt och tyckt, det som har varit smärtsamt för mig har varit att jag hållit fast vid bilden av den jag önskade att han var. Det krävdes egentligen ”bara” att släppa mitt eget grepp om honom för att kunna acceptera det som är nu. Kanske låter det som grekiska, men jag tänker att det finns en orsak att legenden om fågeln Fenix finns i ett antal olika kulturer. Fågel Fenix dör och föds på nytt i ett ständigt återskapande av sig själv. Nu har min bild av min pappa gått upp i rök och därmed föds en ny verklighet. En som är sann, fri och öppen. Det gamla är förbi, någonting nytt har kommit.
Efter nitton dagar i Piteå längtar jag hem. Jag packar och går till garaget för att fylla bilen med saker jag ska föra från mammas och pappas hem till mitt. När jag kommer in i garaget är mitt vänstra framdäck alldeles platt. Någon vill tydligen att jag stannar en stund till.