”Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.”
– Alf Henriksson
Att lämna en förälder känns som ett svart ramaskri ut i ensamheten. Ensamheten som är existentiell, grundläggande, den som säger att när jag dör så är jag ensam. Ingen följer med mig, ingen håller min hand hela vägen. Ingen kommer titta mig i ögonen och le och säga ”Det här gick ju bra”.
För någon morgon sedan vaknade jag av mammas och pappas röster när de pratade med varandra. En behaglig, varm känsla av trygghet spred sig i mig. Jag mindes när jag låg hemma i sängen när jag var barn och såg ljussken strila in vid ovankanten på min halvöppna dörr och hörde pappa och mamma mumla i köket medan de trodde att jag sov. Jag hade glömt den känslan, den är så självklar. Jag låg och gosade mig i den ett tag, sen kom jag på att idag är det jag som är vuxen och just den dagen skulle jag skjutsa pappa till coronaprovtagning. Utan ett negativt coronaprov får han inte komma in på avlastningsboendet.
Men nu svamlar jag. Jag har inte blivit lämnad av en förälder, inte än. Jag är enbart högst medveten om att det kommer att ske. Jag kan känna mig tråkig, deprimerande och svart som skriver om detta, men jag tycker det finns en poäng med att låta känslorna riva när de river. Då kanske jag är klar när det hela är över. För tittar jag på den ljusa sidan, visst finns det en frihet i att inte behöva oroa mig och inte ta hänsyn. Jag ger mig inte ut på längre äventyr just nu för jag vill vara här med mina föräldrar, så länge de finns. Det är en ganska lätt prioritering. Jag är ingenting utan mina relationer. Relationerna till de som står mig närmast är viktigast. Punkt slut.
Projekt avslut har gått genom sin första fas i form av garagestädning. Syrran får mammas och pappas vedklyv, Simon får slipmaskin och högtryckstvätt, Isak skruvdragaren och jag får kompostkvarn, slipsten, motorsåg, yxor, en specialkniv för att rensa sly med och en krok för att bära timmerstockar. I bagaget hem kommer även ett matbord, en spegel, en vedkista och en matta att följa med. Genom att möblera mitt hem med tidigare släktingars möbler och saker känns det som jag hör ihop, som att den där ensamheten är utbytt mot samhörigheten, den som jag i mina ljusa stunder vet finns mellan alla människor, inte bara de jag är släkt med. Det är behagligt att skapa det hem jag vill avsluta mina dagar i,om jag får den förmånen. Jag vet att allt har ett slut, så även det jag bygger upp idag.
Visst förändrar sig världen varje dag, det har Alf Henriksson helt rätt i. Men jag skulle vilja protestera lite mot ”ibland”. Jag skulle säga att den aldrig blir densamma mer. Aldrig någonsin. Den är inte likadan när du slutar läsa den här meningen som när du började. Den kommer heller aldrig komma tillbaka till den punkten där den var i början på förra meningen. Det är en omöjlighet. Visst finns det en trygghet i det som tycks vara sig likt men än större trygghet finns i att vänja mig med att inget är sig likt och det är precis som det ska vara.
Vi är resenärer på jorden tillsammans. En liten stund finns vi här, ibland slår vi följe en bit på vägen. Jag är glad över alla mina resekamrater och att jag får färdas med dem. Ibland är det dags att vinka farväl när de slår in på en annan stig. Bakom varje vägskäl väntar det okända.