Jag öppnar dörren och söker ögonkontakt. Två par ögon på män som står bland bergborrar, kombihammare och annan uthyrningsutrustning tittar småstressade tillbaka på mig.
– Hej, jag ska lämna tillbaka den här betongborren, säger jag och lyfter upp den röda Hilti-väskan. Det blir tyst för ett ögonblick. Två par ögon ser på mig ungefär som att jag är dum i huvudet.
– Återlämningen är i den andra dörren
Hur skulle jag kunna veta det? Det är första gången jag hyrt en betongborr.
Det är intressant att vara tjej (nåja, klimakterietant snarare) som köpt mitt första hus. När jag och Fredrik tittade på minireningsverk envisades den kvinnliga försäljaren med att adressera Fredrik hela tiden, fastän det var jag som köpt huset och ställde frågorna. På brädgårdar uppfattar jag att jag intuitivt ska veta att jag plockar virket själv, att någon ska mäta upp det innan jag betalar och även fatta vart jag ska betala, förutom att jag självklart ska veta vad det är för skillnad på ankarskruv, fasadskruv och vanlig träskruv och balkskor och stolpskor och fatta vad jag ska ha fastän jag säger att jag är nybörjare, vill ha hjälp och behöver lära mig.
Maria Nemeth, forskare från USA, har skapat en teori om slutsatsmaskinen. Den handlar om att jag vill hitta bevis för det jag redan antagit. ”Pelle kommer tre minuter för sent till mötet” är fakta. Omdömet ”Pelle är en slarver” är ett antagande. När jag gjort antagandet att ”Pelle är en slarver” kommer jag leta bevis för att han verkligen är det, så jag kan bekräfta mitt antagande. Gör jag antagandet ”Män tittar konstigt på mig och behandlar mig nedlåtande på byggmarknader för att jag är kvinna och kvinnor som jobbar på byggmarknader anammar samma beteende som män” så kommer jag leta bevis för att det är så. Maria hävdar vidare att vår slutsatsmaskin är negativt betingad, det vill säga, jag gör många fler negativa än positiva antaganden. Orsaken är rent evolutionärt – de som har antagit att prassel i busken betyder att ett lejon kan attacker mig och därför flytt, överlevde i större grad än de som blev nyfikna på prasslet i busken.
Så jag tänker till en gång till – att männen på uthyrningsfirman såg ut som att de tyckte jag var dum i huvudet – är det fakta? Eller tolkning? Att den kvinnliga försäljaren adresserade Fredrik, det är fakta. Att det känns som jag ska kunna och veta allt och på en brädgård – kan den känslan komma sig av min egen osäkerhet inför en ovan situation? Killen som berättade att jag inte skulle köra gipsskivor i regn på Bygg-Ole var hjälpsam och trevlig, tjejen som bytte in stolpskorna jag köpt i fel storlek på Byggmax var lika trevlig hon för att inte tala om den hjälpsamma vithårige mannen på Vindö Bygg som stod som i givakt för att hjälpa mig när jag skulle köpa tryckimpregnerat virke. Det kanske inte finns ett genusperspektiv på ”Kristina köper hus och hamnar i en mansdominerad värld”.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka mig ett helt annat scenario:
Jag kommer till hotellreceptionen och söker ögonkontakt. Två par ögon på män som står bakom disken vid dataskärmar med reservationer, fakturor och nycklar tittar småstressade tillbaka på mig.
– Hej, jag vill checka ut, säger jag och lägger hotellnyckeln på disken. Det blir tyst för ett ögonblick. Två par ögon ser på mig ungefär som att jag är dum i huvudet.
– Utcheckningen är vid den andra disken
Jag undrar om jag skulle komma tillbaka till det hotellet.