Blogg:

Vem är jag? – Dag 9

2020 02 28

Jag är less. Jag vet att jag borde spurta i mål, meditera så mycket som möjligt, men jag har ingen lust. Idag ska vi scanna kroppen uppifrån och ned, nedifrån och upp, flera delar samtidigt om vi klarar det. Känner vi stora flöden av små, enhetliga, behagliga förnimmelser kan vi även scanna inuti kroppen, till exempel från bröstet till ryggen. Läraren pratar om tillstånd där hela kroppen upplöses, men att det tar ofta år av meditation att få uppleva dem. För att göra det behöver jag släppa sankaras även från mitt tidigare liv. Va, skulle jag vara ansvarig för saker i MITT tidigare liv? Jag gillar tanken att vi lever flera liv, men att jag skulle vara ansvarig för vad jag gjort tidigare – nä, fy fanken! Jag kan inte sträva efter att uppleva att jag löses upp, då kommer jag aldrig dit. Jag tänker på min stjärnhand – om jag låtit känslan växa, hade hela kroppen blivit till rymden då? Jag har upplevt att min kropp upplösts två gånger förr. 2005, i en buss i Grisslehamn och 2015, på en grushög i Iran. Det är otroligt intensiva, enormt fridfulla upplevelser. En upplevelse av att jag är allt och allt är jag. Allt har konvergerat till en enda punkt som samtidigt är oändlig. Det finns ingen tid, inget rum, bara ren existens. Det tillståndet är himmelskt. Ska det kräva så många år av meditation att uppleva det springer jag hellre genom Iran en gång till. Eller köper LSD eller magic mushroom. Jag har hört att de ska ge liknande upplevelser.

Jag mediterar på måfå, är i salen eller på rummet alla timmar, men utan fokus. När läraren mässar välgörande ord tänker jag sluta sjung, gubbjävel. Jag har fått eksem på händerna och under tårna, det kliar och jag kliar, struntar i att det stör meditationen. Jag har fått mjäll i ögonbryn och hårbotten, kring näsan och till och med i öronen. Jag kliar och får småsår överallt. Är det nån skit som vill ut? Eller bara en vanlig svampinfektion? I dont care.

På lunchen promenerar jag och tänker på Fredrik och Sara. Han är bra fin. Han är mitt ljus. Och Sara, hon är så renhjärtad. Den finaste som finns. Och mamma och pappa gjorde det bästa de kunde, i kärlek. De är inte perfekta och jag älskar dem. Förvirrad ser jag på mig själv. Är det mitt sinne som hoppar omkring igen? Ena dagen vill jag göra slut och bara hata alla och nästa dag älskar jag dem. Jag bestämmer mig för att inte ta några större beslut inom fyra veckor efter den här kursen. Jag tycks inte kunna lita på mig själv. Jag vill ta beslut som följer en viss linje, jag vill skapa något som är beständigt. Men finns det egentligen någon rät linje, något som blir kvar? Jag kommer inte finnas kvar, vårt samhälle kommer inte finnas kvar, en dag kommer hela jordklotet vara borta. Nothing really matters sjunger Freddie Mercury, nu med lite högre stämma. Varför ser jag bara en mening om något blir kvar? Med äppelpajen såg jag ju njutningen i ögonblicket jag åt den som tillräcklig mening i sig. The time is always Now, dyker upp från ingenstans. Eller från Gud?

På kvällen berätta läraren om en kung och en drottning. De mediterar och när de mediterat klart frågar kungen ”Vem älskar du mest?” Drottningen svara ”Jag älskar mig själv mest. Vem älskar du mest?” ”Jag älskar också mig själv mest” svarar kungen. Båda är nöjda med svaren. Jag märker en liten varm, behaglig känsla av igenkänning när jag hör det. Jag uppfattar mig själv som självisk och uppfattar jag att läraren säger att det är gott. Alltså är jag god! Nu kan jag definiera mig själv. Klänga mig fast vid en skön bild av mig själv. Anitcha! Den där känslan kommer och går. Jag kan inte tycka om en bekräftelse av mig bara för att den stämmer överens med den föreställning jag redan hade om mig. Då fortsätter jag bygga på, klänga mig fast vid, en föreställning om mig. Jag är nyfiken på kungen och drottningen. Efter dagens sista meditation kan vi ställa oss i kö till assistentläraren och ställa en fråga. Jag kommer inte ihåg frågan jag ställde, jag minns inte heller svaret. Men gungningen av rädsla när han inte förstod min fråga och jag trodde att han inte tyckte om mig när jag inte var så upplyst och bra som jag trodde, den kommer jag ihåg. Med rädslan försvann min förmåga att förstå svaret.