Jag skulle ha kunnat tänkt Vad bra att jag övat så mycket på body scan men det gjorde jag inte. Ska jag åka hem? tänker jag istället. Direkt sjunger Ozzy Osbourne Mama, I´m coming home i huvudet. Jag tror inte ett skvatt på det här. Det är fortfarande fem hela dagar kvar. Åka hem till dammsugning, skjutsa till fotboll och göra matlistor? Det låter skittråkigt. Nåja, jag kan stanna här och ha det lugnt. Jag kan i alla fall vara på retreat. Det är behagligt med tystnaden. Jag kan vara med som alla andra men jag kan sitta och prata med Gud istället. Det var ju det jag kom hit för. Jag vill finna närhet med Gud. Leva med den Gud som flödar inom mig. Du är bra korkad Kristina. Hade du tänkt efter så hade du kommit ihåg att du lärde dig i mellanstadiet att buddhism inte är en religion, den saknar Gud, den är ett sätt att leva. Och så kommer du till en buddhistisk meditation för att hitta Gud! Knäppskalle! Under lunchen kan vi ställa frågor till läraren som är på plats. Varje elev kan skriva upp sig på en lista. Det finns åtta platser för män och åtta platser för kvinnor. Det innebär, lika räknat, att varje person har tre-fyra minuter på sig att ställa en fråga och få svar – om jag undrar något om metodiken. Jag får inte ställa frågor om personliga upplevelser. Jag vill fråga om varför rumpan och könsorganen inte är med i body scannen, men inser att jag vill ställa frågan för att visa att den här kursen är fel, har fel. Det känns onödigt att ta upp tiden för andra, som kanske har ärliga frågor, med en sådan fråga.
Vi fortsätter scanna kroppen, från topp till tå. Upp och ner håller jag på, upp och ner. Bit för bit, del för del och emellanåt lyssnar jag till Gud istället. Han talar alltid till mig på engelska. Jag känner hur det spänner och sträcker i ryggen. Det kittlar behagligt på händer och fötter. Både behagligt och obehagligt kommer och försvinner. Men min marschmallownäsa kände jag också. Det innebar inte att den var verklig. Hur vet jag då att smärtan i ryggen är verklig? Eller kittlingarna? Och hur vet jag vad som är Guds röst och vad som är min? Eller är det bara sinnet som pratar? Skulle den där hoppande, studsande funktionen som visar mig människor instängda in tändsticksaskar i blåa badbyxor vara jag? Hur tar jag någonsin ett vettigt beslut i mitt liv i så fall? Prepare for Death kommer i mitt huvud. Jag vet med ens att jag ska dö på Gillöga skärgård och att mitt element är vatten. När mamma låg på BB drömde hon att hennes barn skulle drunkna. Hon trodde det gällde min syster och ringde oroligt hem för att kolla att allt stod rätt till. När jag var tre-fyra år var hela familjen på en badstrand. Mamma skrek när hon såg mitt blonda hår flyta på vattenytan. Jag låg på botten och tittade upp mot himlen, tyckte det var vackert när solen strålade genom vattnet. Andra gången pappa drog upp mig ur vatten var när jag var tretton och hade glömt hur man gör för att simma. Att det är jag som ska drunkna låter troligt. Att mitt element skulle vara vatten känns barockt. Ändå gillar jag tanken. Paddla är det absolut bästa jag vet. Varje år jag kan paddlar jag till Gillöga – det är inte alltid möjligt; för att komma dit behöver jag passera två stora fjärdar och ha bra väder för att paddla och tälta tryggt på de kala, platta skären där knappt ett träd får fäste. Jag vill att min aska ska strös ut där. Jag vill inte att det ska finnas kvar något av mig när jag är död. Även jag är ju bara en varelse som kommer och går. Anitcha! Jag funderar om budskapet betyder att min fysiska död blir vid Gillöga, om det är mitt ego som kommer dö där, eller om det bara betyder att min aska strös ut där. Nu kan jag inte paddla till Gillöga längre far genom huvudet fast i nästa sekund bestämmer jag att göra just det. Det finns så mycket liv i närheten av döden.
För varje scanning känner jag hur en svidande känsla inne i halsen, till vänster, förstärks. Det är många som hostar, vi är ungefär hundra personer instängda i ett rum. Bakterierna måste flyga omkring i luften. Typiskt om jag blir förkyld! Svedan stiger än mer, jag känner saliven flöda i munnen, svämma över. Jag blir tvungen att svälja. Det gör ont. Attan! Så känner jag hur något växer långt ner i halsen. Det är som om någon drar en hård knoge nerifrån och uppåt i halsen, ungefär i storleken av en stor glaskula. Den pressas uppåt, obönhörligt. Jösses, vad häftigt!! Jag låter all fokus hamna på den där kulan. Den avtar – så klart – men så banar sig en ny kula sin väg uppåt, längs vänster sida av halsen skjuter den upp, som när en ormbunke rullar ut sina blad. Det här är ju skitballt! Vad är det som kommer? En cancertumör? Slipper jag bli sjuk nu? Eller är det någon psykisk skit? En kula följer käken precis under tänderna och pressar hela käken åt höger. Jag känner hur läpparna glider isär. Det där gör ont! Jag bara iakttar. Som långsamma nyårsraketer skjuter kulorna upp, glider inuti halsen och tar sen vägen över käkbenet. Så försvinner de. Allt blir lugnt. Jag har ingen aning vad det var, men ATT det var, det är jag bombsäker på.