Dagens uppgift är att fokusera på trekanten som bildas mellan överläppen som bas och näsroten som triangels topp. Vi ska känna förnimmelser i det området, det vill säga verkliga rörelser, känslor som finns på huden i det området. Det vi gör är att vi förbereder ett kirurgiskt instrument som vi sen ska använda för att få bort orenheter som orsakar smärta i våra liv. Det här instrumentet behöver vara skarpt, för ju skarpare det är desto djupare kan vi komma och inte bara ta bort smärtan, utan till och med rycka bort orsaken till smärtan med roten. Okej, så det blir en hel dag med att bara fokusera på det här området. Ja ja, jag är ultralöpare. Det är väl bara att hålla i. Ett andetag, fokus på området. Ett andetag till. Skulle jag inte ha köpt nya löparskor? Visst ja, tillbaka till området. Börja om. Kirurgiskt instrument? Ha! Jag småler lite vid tanken. Börja om. Skulle ett instrument kunna ta bort all sorg och oro? Alla smärtsamma barndoms- och senare-i-livet upplevelser? Det måste vara bra fantastiskt, motsvarar några tusentals timmar terapi… Precis vid slutet av första tvåtimmars passet känner jag hur ett litet silverlöv breder ut sig precis under den högra näsborren. Jag kunde! Jag kände nåt! Hurra för mig! You´re a superstar, yes, that´s what you are sjunger Madonna i min hjärna.
Resten av dagen går åt till att fokusera, tappa fokus, ta tillbaka det igen. Börja om. Ett andetag till. Och ett till. Kom igen, du är ultralöpare, det vore väl sjutton också om du inte stod ut med den smärta som kommer av att sitta en timme. Ett andetag till. Jag flyttar på mig för att byta ställning, det går bättre att fokusera om det inte gör så ont i kroppen. Jösses vad det känns i ryggen! Ja visst ja, fokus på området i trekanten. Ett andetag till. Och ett till.
När jag sitter på stolen i mitt rum och mediterar sväller pannan och framdelen av huvudet upp till en vit, enorm lysande bubbla, som en behållare under kraftigt tryck inifrån. Jag håller emot, behöver en gigantisk koncentration för att kunna kontrollera all kraft som finns därinne. Bollen har något som liknar ett dammsugarmunstycke på sig, det använder jag för att rikta kraften. Jag letar och letar, vad ska jag rikta kraften mot? Jag vet inte. Jag hittar det inte. Jag kämpar för att hålla kraften stången, vet inte varför egentligen, men jag lyckas. Efter meditationen är jag helt slut, sitter böjd med huvudet i handen och gnuggar tinningarna under lunchen. Du måste äta Kristina! Undra hur mycket energi det där tog? Hjärnan använder 20% av kroppens energi och det där krävde enorma mängder. Darrig i kroppen reser jag mig upp och tar en portion pasta med grönsaksgryta till. Skeden skakar när jag stoppar in den i munnen. När jag ätit klart släntrat jag mig ut för att ta en promenad på slingan i skogen. Om jag skulle lära en nybörjare springa ultra så skulle jag inte säga ”träna drygt tio timmar per dag, i tio dagar i sträck så får du en bra start. Den löparen skulle gå sönder. Håller mitt sinne på gå sönder? Funkar sinnet annorlunda än musklerna? Läraren sa ju att materia och sinne är samma. Stegen är långsamma, släpande och jag märker att Freddie Mercury sjunger Nothing really matters långsammare, mer lågmält. Två stora träd, en gran och ett lövträd, väcker min uppmärksamhet. Jag döper granen till Beauty och lövträdet till Giant och småskrattar lite åt mig själv. Du håller nog på bli lite knäpp, Kristina, döpa träd! Som om de vore varelser. Jaja, du har väl pratat för lite med andra. Du kanske inte är så introvert som du tror.