Blogg:

Döstädning regerar!

2018 10 17

Duk efter duk lägger vi upp på bordet. Mamma stannar till.”Den här har min mamma gjort. Se, monogrammet är AÖ, Agda Öhlund. Det var alltså innan hon gifte sig. Duken är nästan hundra år gammal.” Jag sitter tyst och tittar på. Det är tre byrålådor, fyra lådor i garderoben, två hyllplan i källaren och ett antal hyllplan i linneskåpet, alla fulla med dukar. Lägg därtill två gigantiska högar med dukar på rulle, samtliga väl pressade, en del stärkta. Det är strikt 20-tal blandat med sirligt okänt årtal och orange, skarpt 70-tal. I alla årtionden har kvinnor i både min mammas och pappas släkt broderat, virkat och vävt. Nu sitter vi här med mängder av deras arbete, blandat med loppisfynd, affärsinköp och dukar ärvda från andra släktingar. Vi håller på dela upp dem. Mamma kommer gå vidare snart och det blir upp till mig och min syster att använda arvet.

Ett smärtsamt, stillsamt delande. Mamma berättar det hon vet om de olika dukarna, sen går hon ut. Jag och min syster står med högarna på bordet. ”Välj först du.” ”Äh, välj du. Är det någon speciell du fastnade för?” Hon väljer en, jag en och så håller vi på, tills vi inte vill välja mer. Det känns konstigt. Mamma och pappa lever ju fortfarande. Ska vi dela på deras saker medan de fortfarande finns?

Min syster får bröllopsservisen. Jag får mammas vigsel- och förlovningsring. Jag kikar i dem. ”Men mamma, varför står det Lars i din förlovningsring? Pappa heter ju Fritjof.” Mamma rodnar och med en spelevink i ögonen säger hon ”Jag tyckte han skulle byta namn, så jag frågade om jag fick skriva Lars. Han heter ju Lars Fritjof. Och jag tyckte det passade bra med hans bröder – Göte, Arne, Tage och så Lars.”  Mamma försökte döpa om pappa! Vi skrattar så att tårarna rinner.Men hon fick bara igenom det halvt, i vigselringen står det Fritjof. En underbar historia som jag aldrig fått höra om, om det inte vore för döstädningen.

Med en liten pust sätter sig mamma vid köksbordet den kvällen. ”Hur känns det här för dig?” frågar jag. Tanken på att vi faktiskt städar inför hennes egen död skrämmer mig, och jag undrar hur hon, som är huvudperson, känner sig. ”Det känns skönt, jag känner en lättnad. Nu kan jag städa ut det som blir kvar och jag vet att ni fått det ni vill.” Svaret gör att det lättar även för mig. Det klämmer kring hjärtat att städa undan och dela upp resterna av mina föräldrars liv, samtidigt vet vi alla att det är dit vi är på väg, döden är oundviklig. Och det finns en lättnad i att ta hand om deras saker medan de fortfarande finns kvar. Vi får lära om dem, vilka de är, vilka drömmar de hade, hur pappa lät sy upp ett dussin lakan innan de skulle gifta sig och hade med sig hemsydda långkalsonger i boet, och om hur mamma som annars har stenkoll på allt inte ens hade provat den omsydda brudklänningen innan det var dags att klä på sig inför bröllopet. Vi får höra om hur hon trodde att hon aldrig skulle kunna få barn blev gravid direkt och till slut säger hon

”När jag gick ut för trappen med en flicka i vardera handen, då var jag så lycklig som en människa kan vara.”

Jag vänder mig bort. Tårarna bränner. Det är det mitt hjärta längtat efter att höra hela livet. När det väl kommer gör det ont, jag vet inte hur jag ska ta emot det. Hur kan kärlek och smärta ligga så nära? Kanske är det att de är just känslor och att leva innebär att uppleva hela registret, obevekligt, obönhörligt och samtidigt så sprudlande friskt och levande!