När jag var barn lärde jag mig att sticka. Först var det enkla grejer, sen stickade jag dockor och så stickade jag kläder till dockorna. Det fortsatte med sockor och tröjor. När jag var tolv år gjorde jag första tröjan till mig själv, med egendesignat mönster. Jag stickade framför TV:n, det blev så många tröjor att jag gav bort till kompisar. En del har jag kvar, till och med en kjol som jag stickade till mig själv (och aldrig har använt-den blev rät ful). Nu när jag ser mina kreationer kan jag ibland undra vart mitt estetiska sinne befann sig. Det var skapande för skapandets skull, en del blev jättefint, annat inte. Precis som det ska vara.
Jag stickade även tröjor, byxor, mössor, vantar och sockar till små barn. Det gick så fort att göra de små minivarianterna av vuxna kläder. De två tröjorna på bilden har jag kvar. Dem la jag i min brudkista, den jag skulle ta med när jag flyttade hemifrån för att bilda egen familj. Visst var tanken på barn i tonåren långt borta, men den fanns där. Mina framtida barn skulle få bära tröjorna jag stickade som tonåring.
En skilsmässa och några provrörsbefruktningsförsök senare så vet jag att det aldrig kommer bli barn. Sorgen finns ibland, den drämmer till som ett hammarslag när jag minst anar. Inte speciellt ofta, men det händer. Jag kan vara avundsjuk på de som fått barn och där barnet till och med dött. ”Du har i alla fall fått uppleva ditt barn” tänker min sotsvarta, röddjävulsaktiga hjärna. ”För min del fick jag aldrig ens se det”, säger den sedan. Det är märkligt att jag kan sakna något jag aldrig haft.
Att skriva bok har varit det närmaste att föda barn jag kommit. Som om jag skulle kunna säga det, jag vet ju inte vad det innebär att föda barn. Boken är något jag skapat utifrån mig själv, tillsammans med underbar hjälp från Desirée. Den är vi två, i en underbar, sällsam kombination. På något sätt representerar den mig och Desirée, om än boken varken är Desirée eller jag. Jag har så många förhoppningar, så många potentiella besvikelser, och så enorm kärlek – må det gå dig väl, lille vän.
Nu ligger hon ute i bokhandeln. Jag har grubblat på hur länge det tagit att föda det barnet. Resan började nog redan 2003, i samband med skilsmässan som tog kål på prestationsångest och även nästan på mig. I den fanns pånyttfödelsen, att våga fastän jag inte vet hur det går eller vart det bär hän. Livet har så mycket att ge, det handlar om att vara därute i det sårbara, känna, leva, misslyckas, lyckas e – och om att ibland bara få vila, ge mig själv njutning. Eller så började den 2002, när jag började springa. Eller med första skrivarkursen, som jag tror jag gick på ABF 1998.
Jag har sprungit omkring i butiker, berättat om hur fantastisk hon är för att personalen ska lyfta fram henne, ryat till den som är PR-ansvarig på Bonniers och den som är säljansvarig – Hon måste få de bästa chanserna! Skriv! Sälj! Lyft upp henne överallt! Ibland har jag fått känslan att de inte förstår min iver – för dem är det kanske bara ytterligare en bok. För mig är hon Den enda. Jag har haft kravet på henne att hon ska vara perfekt, måste uppfylla mina önskningar och mått till punkt och pricka. De kraven la jag undan i ögonblicket när jag insåg att perfekt är odrägligt och tråkigt. Det är i kärleken hon sannerligen är underbar. Bara som hon är. Hon är fantastiskt vacker, den finaste som finns. Så tycker nog alla föräldrar om just sitt barn. Nu är hon är där ute och vandrar på gatorna, hon är omtyckt av många, hon får högsta betyg, hon ska resa utomlands på nya äventyr. Jag är stolt, och jag vill inte vara uppblåst, ihåligt stolt över henne och riskera att falla ihop som en platt ballong, beroende på om andra tycker om henne eller inte. Visst är jag glad och enormt stolt över att hon är omtyckt och jag vill vara glad och stolt över henne just för att hon är hon. Inför mig är hon bäst. Det kommer hon alltid vara, oavsett vad andra tycker.
Nu är det dags att släppa taget. Inse, att hon är vuxen. Hon vandrar sina ena vägar, precis som hon vill. Jag kommer alltid vara där som en kärleksfull förälder, redo att vara med henne och hjälpa henne, om det behövs. Men inte curla, inte kriga för henne och försöka övertyga andra om hennes förträfflighet, så i den milda grad att hon själv hamnar i skymundan.
I morgon ska jag ta de två stickade tröjorna på bilden. Jag ska ge dem till två vänner som äntligen fått en efterlängtad dotter. ”Nog kommer något barn att bli glad över de där” sa farmor när jag stickade dem. De ska äntligen få uppfylla sin funktion, sin livsmening. De har väntat länge.
Ibland är det bra att veta när det är dags att släppa taget. Det är dags att segla vidare mot nya stränder och skapa nya, vackra barn och låta de som finns leva sitt liv.