
Vid Mount Everest basecamp väcktes drömmen om att en dag stå på toppen av ett riktigt högt berg. Valet blev Aconcagua, det högsta berget i Sydamerika, tillika det högsta utanför Himalaya, med sina 6962 meter över havet. Med sitt läge vid Stilla Havet är Aconcagua exponerad för vindar och temperaturen är tidvis väldigt låg. Rune Larsson visade sig ha samma dröm och när vi råkade på varandra under en löp ning genom alperna gjorde vi slag i saken – vi drog till Aconcagua tillsammans med den norske äventyraren Jarle Trå, som jag lärt känna vid Mount Everest.
Bredvid mig på planet till Köpenhamn sitter en liten flicka, 6 år gammal, och leker med en tygälg.
”Min mamma fick den andra älgen som hör ihop med den här. Den ska hon ge till bebisen i magen”. Hon berättar att hon är duktig på att rita sälar och vi spelar på hennes nintendo gameboy. Jag berättar att jag ska flyga till ett land på andra sidan jordklotet.
”Där ska jag och några till klättra upp på ett berg som är nästan 7000 meter högt. Vi kommer att frysa, det kommer att vara blåsigt och snöigt. Vi kommer att ha svårt att äta och sova och det kommer att vara jobbigt att andas för det finns så lite syre när vi är så högt upp.”
Två bruna ögon kikar upp på mig under den blonda luggen. Med blicken stadigt fäst i min frågar hon lugnt
”Varför då?”

Hennes fråga är relevant. Vad är det som driver människor till att pressa sig till det yttersta, en del till och med över det yttersta, ibland med döden som utgång, för att för några minuter få stå högst upp i världen?
Vår vandring går över grus, sand och vacklande stenar genom Vacasdalen, längs en flod som bildats av smältvattnet från glaciärer. Det gnisslar mellan tänderna av sanden som ryker upp. De fyra första dagarna är lätta, mulåsnor bär våra tunga ryggsäckar ända till base camp på 4200 meters höjd. De jagas på av skickliga ryttare som styr med hjälp av visslingar. Bångstyriga mulåsnor som drar sin egen väg fångas in med lasso. Solen skiner och vi bär bara dricksvatten och matsäck. En kväll överraskas vi med barbeque till middag. Och rödvin!

Vi är 18 personer som valt att försöka komma upp på Sydamerikas högsta topp – för övrigt den högsta toppen utanför Tibet. Alla är vältränade och hoppfulla. Här finns Lars som samlar på de högsta topparna i olika länder. Aconcagua är tänkt att bli nummer fjorton. Och Olav, som överlevt två dygn i snöoväder i fjällen med bruten fot. Det snöade så mycket att hunden gav upp och vände hem. Och familjen Unhjem som ger intrycket att vara födda på fjällen. Kort och gott verkar samtliga minst ha sprungit marathon eller gjort någon form av annan fysisk bedrift. Det märks på tempot, som är högt. Vi flåsar när kommer uppåt i höjd och de flesta njuter av ansträngningen. Sista biten mot base camp har jag lätt huvudvärk och tar det lugnt. Rune och jag kommer sist fram och de flesta iordninggjorda tältplatserna är upptagna. Vi letar oss längre och längre bort och hittar tillslut en skreva som är skyddad från den värsta vinden. Där sätter vi upp varsitt ufo-grått tält. För att de inte ska blåsa bort lyfter Rune över 400 kg sten för att förankra dem. Dagen efter är hans ögon svullna och han har huvudvärk. Jag hämtar mugg efter mugg med varmt te till honom.
Bilden till vänster visar inmarschen mot base camp.
Fotograf: Jarle Trå

Ansträgningen har gett Rune en lätt släng av höjdsjuka. För att undvika alla risker får han diamox av vår reseledare. Förvånad inser jag att de flesta i gruppen började ta diamox redan de första dagarna. En del ser det som en säkerhetsåtgärd; diamox minskar risken för hjärnödem (vätskesamling i hjärnan som kan leda till döden). Andra tar diamox för att de haft höjdsjukekänningar.
Vårt läger, som ligger nåra meter högre upp än de andra tälten, blir allmänt kallat ”Swedish Basecamp” eftersom jag & Rune är de två enda svenskarna i gruppen. Alla andra kommer från Norge. På kvällarna dras de många Pekka-historier, vi spelar yatzy i mattältet som värms hjälpligt med gasol eller ligger och läser böcker i våra tält. Solen är uppe till tio på kvällen så vi har gott om dagsljus. På morgonen väcks vi av solstrålar som värmer tältet vid halv nio-tiden. Livet i basecamp är bekvämt. Där finns en dusch, bestående av en blå plastsäck och en slang som fylls med 20 liter varmt vatten mot en avgift på 20 USD.

Det finns även en satellittelefon som man kan ringa tre minuter i för 6 USD och även internet har nått hit. På vintern kommer 5-6 meter snö så ett nytt basecamp byggs upp för varje år. Det ligger på en glaciär som täckts av sten och grus. Swedish basecamp ligger nära mynningen där glaciärvattnet flödar ut. En dag kryper Rune och jag in i glaciären (bilden till vänster är tagen infirån glaciären ut mot Rune). Vi omvälvs av en jättelik grotta av is som böljar mjukt under händerna. Lite läskigt är det att vara därinne, tänk om den skulle rasa just när vi är där?
De som jobbar i basecamp bor där hela säsongen, från december till mars. De har sina egna tält och verkar jobba dygnet runt, varje dag i veckan. Och alla är glada! Med stora leenden serverar Caroline, Pinky och de andra oss frukost, lunch och middag varje dag.
Mycket av acklimatiseringen går ut på att ta det lugnt. Vi gör turer till högre höjder, sitter där några timmar, och kommer sedan ned igen för kvällen. Bergsbestigning är verkligen avslappnande på så sätt, det enda vi behöver göra är gå, äta och sova. Det enda mekaniska ljud vi hör är helikoptern som kommer ibland för att tömma skittunnorna eller för att flyga ut människor tillbaka till civilisationen.

Efter två dagar i basecamp påminns vi grymt om att det inte är någon söndagsskoleutflykt vi är ute på. En person dog under natten uppe i det högsta lägret. Vi vet inte varför eller hur, sekretessen för att skydda den avlidnes familj är stor. Samtidigt har en person drabbats av hjärnödem och en annan av kraftiga förfrysningsskador. 30 personer har skickats upp för att bära ned dem. Det säger en del om hur tungt det är att bära på högre höjd. Visst är det en resa med risker. Mitt medvetande förtränger sådan data effektivt. Jag tänker tankar som ”Det händer inte mig” ”De hade säkert för dålig acklimatiseringsplan” men är ändå någonstans otäckt medveten om att det kan visst hända mig eller någon i vår grupp.
Men än så länge är livet behagligt. Vi går, äter och vilar. Mer behöver vi inte göra. När livet är så enkelt inträder verklig vila. Inga mobiler, inga mail, inga måsten. Otroligt skönt! Så vi passar på att sola lite. Observera Runes militära solglasögon från 1938!

Tänk dig att du ska gå till jobbet och inte har en spegel att titta dig i. Skulle det kännas otäckt? I basecamp är det ovant att inte veta hur man ser ut, men efter några dagar är det skönt. Det fungerar inte att vara utseendefixerad utan spegel. Vi håller oss så rena det går och jag känner aldrig att någon annan luktar. De mesta kläder vi har på oss är ull, vilket ofta maknadsförs som luktfritt. Kanske stämmer det.
En höjdare är att bli kissnödig mitt i natten. Krypa ur den varma sovsäcken ut i kylan känns först besvärligt och irriterande, men varje gång jag kommer ut fastnar jag under stjärnhimlen. Vintergatan syns tydligt och Rune pekar ut de Magellanska molnen och kolsäckarna för mig. Orion är upp och nedvänd. Stjärnfall drar ofta sina ränder över himlavalvet. Efter en nattlig tur blir jag ofta sittande i sovsäcken i tältöppningen. Jag vill inte dra ned dragkedjan för tältöppningen så att det vackra försvinner. Vi är så små, vi människor som strävar mot toppen av detta berg, mot bakgrunden av de oändligt många och avlägset belägna stjärnorna.
Strax innan basecamp försvann all grön växtlighet. Ett undantag är två små blommor i Swedish basecamp. En liten mus och en räv har förirrat sig hit upp, men annars finns det inte mycket liv. Inte ens myror existerar. Vi ser en falk, men inga andra fåglar.

Det visar sig finnas en maträtt i Norge som liknar palt. När våra norska vänner förstår innebörden av mitt efternamn blir jag kvickt omdöpt till Kristina Raspeball.
Efter ett antal acklimatiseringsrundor drar det nu ihop sig för toppstöt! Vi börjar med att bära upp saker till läger 1, som ligger på 5000 meters höjd. Färden uppåt tar på, det är betydligt jobbigare att bära en last än att vara utan. Jag går och gnolar på sånger som peppar hela tiden. Det blir Carolas ”So far so good” och No doubt´s ”Don´t speak. I know you´re good, I know you´re really, really good!” Och tala är det ofta inte snack om. All luft jag kan få in behöver jag för att syresätta musklerna. Prata gör jag bara i pauser eller på väg nedåt. Efter turen till läger 1 vilar vi en dag i basecamp.
Rune upptäcker att bergsbestigning är en ren föryngringskur! När han en dag råkar ta fram en lapp med mycket liten text från ryggsäcken lyfter han förvånat på ögonbrynen. ”Jag kan läsa! Utan glasögon!”. Det lägre trycket har ändrat ögonglobens form och Rune kan se igen!
Läger ett.
Fotograf: Martin Hindenes

Vi tillbringar fyra nätter uppe i läger ett, på 5000 meters höjd. Där är det slut på lyxen med mattält. Vi lagar mat över gasollåga och hämtar vatten från en liten bäck. Mest blir det olika pastarätter. Vattnet är kristallklart och väldigt få bakterier finns på den här höjden. Därmed slipper vi rena vattnet.
Första dagen gör vi en acklimatiseringstur upp till 5 400 meter. Det är segt på vägen upp, jag flåsar som en blåsbälg. Men utsikten uppe från high col är verkligen värd det! Bilden visar utsikten över low col med ”Polska pisspölen” som vi döpte den gula vattensamlingen till, efter Polish glacier som är den gnistrande, vita glaciären högst upp på Aconcagua. Fotograf: Rune Larsson. Efter en vilodag följer en acklimatiseringstur upp till läger två som ligger på 5 800 meter. Vi bär med oss en del utrustning och mat som vi behöver för toppstöten, det är för mycket att ta på en gång. De första 400 höjdmetrarna fungerer utmärkt, acklimatiseringen har haft sin verkan. De 400 sista är tyngre, återigen går jag med öppen mun, vägrar prata (det är för jobbigt) och flåsar för varje steg. Men upp kommer vi, alla 18! bara det är en prestation i sig!

Vi möter många grupper med kortare acklimatiseringsprogram än vi. Av nio personer i en australiensk grupp kommer ingen till toppen. Två får ge sig redan vid läger ett och resten efter läger två. De har bara en och en halv vecka för acklimatisering och många blir höjdsjuka. Samtidigt fortsätter rapporter om lungödem, hjärnödem och förfrysningar strömma in. Många skador är till följd av för dålig acklimatisering eller att personen blivit alltför utmattad och inte orkat torka kläder eller få i sig mat. Vi prövar våra stegjärn för att kontrollera att allt sitter som det ska. När en av guiderna påpekar att jag satt på dem på fel fot – jag visste inte att det fanns vänster och höger och jag har inte en aning om hur jag använder en isyxa – börjar jag tvivla på mig själv. Om erfarna bergsbestigare blir sjuka och har svårt att komma upp på berget, hur ska det då gå för mig som inte ens har den blekaste aning om hur man tar på sig stegjärnen?

Jag bestämmer mig för att jag ska vara glad för hur högt jag tar mig. Visst hoppas jag på toppen, men man kan aldrig veta. Dessutom har vi osäkerheten med vädret. Vi har blivit lovade snöstorm till dagen vi planerat att nå toppen…
Efter de fyra dagarna i läger ett går vi ned till basecamp. Vi har en vilodag där innan vi ska upp till läger ett och sova en natt, sedan vidare till läger två och därefter mot toppen! Magen pirrar!
När vi väl kommer upp till läger ett igen sätter jag i mig ett gäng torkade aprikoser. Sött och gott i den kyliga luften! Men på natten ångrar jag mitt tilltag. Det blir en sport att försöka ta mig så långt ifrån tältet jag kan innan jag behöver dra ned byxorna. Ibland kommer jag så långt som tre meter! När magen inte lättar sig på det sättet gör jag mitt bästa för att fylla tältet med metangas. Inte den bästa uppladdningen, direkt.
Vi står och betraktar det mäktiga berget. Ska vi verkligen gå mot toppen imorgon? Den mäktiga Polish Glacier sträcker sig från läger två ända upp till toppen, dvs cirka 1100 höjdmeter.

Dagen efter är jag av förklarliga anledningar lite matt. Rune tar sig an min packning, vilket jag är djupt tacksam för. Jag hade inte tagit mig upp till läger två om jag skulle burit den själv. Tyvärr innebär det att Runes ryggsäck väger hela 30 kg, men det förstår vi inte förrän några dagar senare. De första 400 höjdmetrarna är Rune stark och bär packningen lätt. Men sedan händer något. Han svettas inte och kissar stup i kvarten. När vi närmar oss läger två är han så trött att han somnar i pauserna. Han ber mig fortsätta gå, packningen blir inte lättare för att vi stannar och vilar. Tillslut kommer ett litet ”Jag trivs inte här längre” över hans läppar. Vi knatar på och Runes min är mer och mer plågad. Väl uppe i läger två sätter han sig på en sten och där blir han sittande.

Att snöflingorna faller tätt är inget som bekommer honom. Rollo och Mickey, våra två argentinska guider sätter upp ett tält åt oss. Jag blåser upp thermarestet och bäddar med sovsäck. Rune Birkeland (vi har tre Rune i gruppen.) tar av honom kängorna och hjälper oss lassa in saker i tältet. Jag bäddar ner Rune och värmer vatten. Rune har insett att han drabbats av hyponatrimi, dvs saltbrist. Vi dricker ofta drygt fem liter vatten per dag så att saltbalansen rubbats är en naturlig följd. Hyponatrimi är i sig dödligt genom att kroppen förlorar förmågan att svalka sig via svettning, därför undrar jag stilla om det verkligen ska bli toppbestigning imorgon eller om vi ska tvingas avstå. Jag tänker aldrig i livet lämna min sjuke kamrat ensam i lägret för att bege mig mot toppen! Det är ingen topp värd.
Jag ger Rune stora mängder salt löst i varmt vatten. Sedan får han nudlar och kycklinggryta. Han somnar mellan tuggorna och jag väcker honom så han ska äta mer. Sedan gör jag i ordning matsäck och fyra termosar med varmt vatten. Om vi lyckas ta oss iväg mot toppen så är det uppstigning strax efter klockan tre på morgonen. Då finns ingen tid till att inte vara förberedd, allt måste gå fort.
Ovan: Utsikt från läger två.

Rune sover nog mest av alla den natten. Vid ett tillfälle vaknar han och säger ”Nu har det vänt!” Rösten har en helt annan klang och det finns liv i ögonen. Då förstår jag att vi kanske tar oss iväg imorgon i alla fall. Med sovsäcken full av innerskor, sockar och vantar som ska torkas och kameran som ska hållas varm och så oron för Rune så blir det inte lätt att somna. Strax efter klockan två slumrar jag äntligen till. Klockan kvart över tre kommer Mickey och säger att det är dags att göra frukost. Nu bär det av!
I kolsvart mörker ringlar sig en rad med huvudlyktor iväg över berget. Det snöar stilla och är ganska varmt. Vi har otroligt tur med vädret; det blåsiga Aconcagua ligger nästan vindstilla framför våra fötter. Jag har ullunderställ, ullfrotteunderställ, fleecetröja, vindtät jacka och dunjacka. På benen värmer (förutom ullen) ett par täckbyxor och ett par vindtäta byxor. Att jag täckt ansiktet med slalomglasögon, ansiktsmask och balaklava gör att jag glömmer en liten detalj. Efter en tid får jag ta av mig fleecen, då blir temperaturen perfekt. Vid sjutiden skymtar vi konturerna av bergen runtomkring.
Ovan: På väg mot toppen.
Fotograf: Jarle Trå

Jag är långsammast och får gå först. Ibland tar jag ett steg, pustar tre andetag, tar två steg och pustar i sju andetag och ibland lyckas jag ta flera steg i rad. Vi möter människor som ser ut som vålnader av zinkpasta de smort in ansiktet med.
Många gånger under vandringen upp för berget insåg jag att jag var långsammast i gruppen. Att vara ”sämst” är inte roligt. Någon stackare blir onekligen sist och för mig skapade det en känsla av att sinka de andra. På toppstöten gjorde Rune det väldigt klart för mig att eftersom han fick gå bakom mig hela tiden så var han urstark under hela toppstöten. Det berodde på att jag höll ett lågt, jämt tempo som han kunde följ med i hur lätt som helst. Då kändes det med ens mycket bättre att vara långsammast. Genom att vara långsammast, men ändå tillräckligt snabb, gav jag de andra gåvan att känna sig starka och jag gav dem även ett drägligt tempo.
I Canaletan funderar jag aldrig på att ge upp. Men det blir många pauser, både stående eller sittande på en sten. En sporre är att vi ibland kan se toppen fram för oss, när snöfallet lättar. Jag kan se de andra ur vår grupp som strävar mot toppen en bit framför. Det går inte fort för dem heller.
Jag lutar mig mot en sten för en stunds vila i snön under ett fluffigt täcke.
Fotograf: Rune Larsson

Så svänger vi höger och hjärtat hoppar till. Jag ser att om bara några meter är vi uppe på den väg som leder över upp till toppen. Då kommer insikten att vi kanske klarar det! Vi fortsätter och tar ett steg i taget, segar oss uppför. Och rätt vad det är stöter vi på våra kamrater som är på väg ned igen. Alla är glada att de lyckats ta sig upp. Jarle, vår reseledare, vänder och följer med Rune, Cola-Rune och mig. Sakta, sakta tar vi oss högre och högre upp. Så till slut är det bara en stenhög kvar och sedan är vi uppe! Vi har klarat det!!! Trött tittar jag på den vita toppen, ser korset av plåt som jag sett på så många bilder. Vi vilar lite och tar bilder av oss på toppen och medan vi står där slutar det snöa och molntäcket spricker upp. Vi får se bergstopparna och molnen som ligger nedanför. Allt är hänförande vackert!
Äntligen på toppen!
Fotograf: Jarle Trå

Efter tolv timmars slit för att komma upp och tio minuter på toppen är det dags att gå nedför. Det visar sig vara ett större äventyr än väntat. Rune slinter med stegjärnet på en sten och stupar på huvudet nedför Canaletan. Lutar det 40 grader kan man glida långt. För några år sedan dog två tyskar där för att de började glida och inte fick stopp. Rune har tur, i den mjuka snön stannar han efter 30 meter. Jag råkar sätta ett stegjärn i det andra och innan jag fattar vad som hänt är jag på väg utför, på rygg, i ilfart över stenarna och snön. Men även jag får stopp på mig själv. Därefter går vi ännu försiktigare, bredbenta som Zeb Macahan. På väg ned börjar det snöa igen. Stora, torra snöflingor fyller världen vart vi än ser och det blir svårt att hitta stigen. Jarle går först och visar vägen.
Rune, Cola-Rune oh jag på toppen! Till höger syns sydtoppen och bakom oss brer nordtoppen ut sig.
Fotograf: Jarle Trå

På väg ned tätnar molnen igen och snöfallet blir ymnigt. Det fascinerar mig att vi fick ynnesten att ha några av dagens få solminuter just på toppen. Det tar oss fyra timmar att komma ned igen till läger två. Drygt sexton timmar efter att vi startat är vi tillbaka där vi började. Kvart i tio på kvällen kryper vi in i tältet, blöta, glada och utmattade. Då är det dags att laga mat, se till att få i sig mängder med vatten och torka alla kläder. 13 av 18 har kommit till toppen. Det är ett nästan osannolikt bra resultat!
Morgonen efter vaknar vi till ett strålande solsken! Under natten har det fallit cirka 30 centimeter snö så tälten är övertäckta och fulla av kondens. Eftersom vi kom fram så sent på kvällen tar Rune och jag det lungt. Dessutom har Rune fått en liten släng höjdsjuka, han spyr när han borstar tänderna och har lite huvudvärk. Däremot är jag pigg. Vi har haft en förmåga att vara dåliga vid olika tillfällen. När jag varit dålig har Rune orkat och vice versa. Genom att vi hela tiden hjälpt varandra har båda också kommit till toppen. Utan den ömsesidiga hjälpen är det tveksamt om någon av oss hade gjort det.

Vid lunchtid beger vi oss ned mot basecamp. Det är 1600 höjdmeter nedåt som ska avverkas. Mina tår plågas grymt i de hårda storskorna. Sista biten ned börjar det snöa. Stora, blöta lapphandskar som klistrar sig fast vid kläderna. Jag svär tyst för mig själv över att vi ska bli blöta och att det kommer vara svårt att få kläderna torra. Så kommer jag på mig själv med att vara på en lyxresa, att jag just bestigit ett berg som är nästan 7000 meter högt, att jag fått beskåda oändligt stora och vackra vyer, att jag fått vara med glada, optimistiska människor och att min kropp klarar stora fysiska utmaningar. Då byts humöret i ett trollslag. Vad spelar lite blötsnö för roll? Blir vi inte torra idag så blir vi det imorgon, när vi kommit ännu längre ned!
Bilden ovan visar det snötäckta läger två.
Fotograf: Martin Hindenes

När jag vaknar i Swedish basecamp känner jag att något är fel. Jag har plutläppar! Det har jag aldrig haft tidigare i livet. Och kinderna är runda. Jag ropar på Rune som konstaterar att jag är ordentligt svullen. Ur huden rinner en gul vätska. Den lilla detaljen jag glömde på toppdagen är solskyddskrämen. Då det var mörkt och hela ansiktet täcktes av slalomglasögon, ansiktsmask och balaklava så spelade det inte så stor roll. Men resten av tiden brände solstrålarna huden. Jag är oändligt tacksam för att solen var så perfekt att den bara visade sig då vi var på toppen. Hur hade jag mått annars? Anne, som är sjuksköterska på en brandskadeavdelning och Tor, som är läkare, tar sig en titt på mig. De konstaterar att mitt ansikte är infekterat och rekommenderar hydrokortisonsalva. Jarle, som har med sig ett halvt apotek, har turligt nog den åtråvärda salvan. Anne lånar mig sin sjal, vilket jag är mycket tacksam för. Under dagen ska vi vandra ut från basecamp ned till Pampa de Lenas. Den vägen är mycket sandig och jag vill inte ha sand inblandad i den gula vätskan och sprickorna som finns i ansiktet. Värst är det med läpparna. De spricker och det svider att äta. Flera i gruppen har såriga läppar och balaklava-solbränna.
En svullen Kristina.
Fotograf: Rune Larsson

Hjärtat drabbas av en oväntad lättnad strax efter vi lämnat base camp. Jag hör fåglar! Och det grönskar! Visserligen bara små, taggiga tuvor, men ändå! Jag visste inte att jag hade saknat fågelsång och grönt.
Vandringen ned till Pampa de Lenas tar många timmar. Rune och jag gör oss ingen brådska, vi vill passa på att njuta av det vackra sceneriet så mycket vi kan innan det är dags att åka hem. Vi vadar över två älvar och en gång hamnar vi på fel sida av vattnet. Det verkar vara en stig där, men den tar slut i stenskravel. Det blir till att klättra och hoppa. Jätteroligt! Nere i dalen tar sandtromberna fart mellan bergssidorna. Vi får verkligen hålla i hatten för att den ska sitta kvar på huvudet.
Vid tiotiden på kvällen är vi framme. Det blir sista natten under stjärnorna och i sovsäcken. Det känns vemodigt, jag vill inte att det ska ta slut.

Vad är då svaret på den lilla flickans fråga? Varför utsätta sig för kyla, blåst, illamående och trötthet för att klättra upp på Aconcagua?
Innan resan hade jag två anledningar: Jag ville se om jag klarade det och jag ville inte missa det äventyr en sådan bestigning innebär.
Nu när resan är över har jag många fler. Förutom att jag fick veta att jag klarade bestigningen och fick uppleva äventyret så har jag fått uppleva fantastiska vyer och lärt känna lika fantastiska människor. Jag är ödmjukt tacksam över att ha fått en kropp som fungerar så bra att den kan ta mig till toppen och tillbaka. Jag har fått uppleva friden på berget. Jag kommer förhoppningsvis våga göra fler saker jag inte hade vågat eller tänkt på förut. Utseende, trender och klättra på karriärsstegen känns väldigt avlägset och konstgjort. Livet är enormt mycket större än så. Jag uppskattar att jag har ett vindstilla sovrum, att det rinner vatten ur kranen och att jag har avlopp inbyggt i lägenheten så jag slipper gå ut på natten.
Men visst saknar jag de nattliga kiss-stunderna under stjärnorna. Jag tror livet behöver kontraster för att levas fullt ut.

21:a jan Imorgon borjar aventyret!
Fran och med imorgon kommer jag tyvarr inte ha mojlighet att uppdatera hemsidan. Vill du folja oss, gå till Jarles hemsida!
Medoza ligger pa drygt 800 meters hojd. Ikvall tar vi buss upp till Puente del Incas pa 2717 meter. Dar sover vi och vandrar sedan i fyra dagar till vart baslager, Plaza Argentinas, pa 4203 meters hojd. De forsta dagarna tillryggalagger vi manga kilometer, men inte sa manga hojdmeter. Darefter blir det manga hojdmeter men fa kilometer (fagelvagen i alla fall). Tiden efter att vi natt baslagret och ger oss av pa toppstoten kommer att ga at till acklimatisering och vila. Vi behover forbereda oss for att tala de hoga hojderna! Pa vandringen mot toppen ska vi bland annat klara att stiga drygt tusen hojdmeter pa en stracka av tre kilometer.
Idag sover vi ut med fullproppade magar (en ”baby beef”, som Rune äter på bilden, väger 600 g. Rune ville gärna ha en till…), skaffar mer proviant (plommon for att undvika forstoppning, fikon, kex, tonfisk, choklad… Allt som kan tankas gora maten godare och som vi kan langta efter!) i Mendoza och ordnar med klatterlicenserna samtidigt som vi vantar in var sista kamrat som ska anlanda under dagen.
Nu ar jag inte nervos langre, snarare kolugn. Det ar en otrolig forman att fa chansen att ge sig ut i den karga naturen och uppleva ett vidunderligt aventyr! Vilka av oss kommer att komma upp? Vilka blir vanner for livet? Hur kommer vi att paverka varandra? Hur kommer det att kannas att ga, andas och bara ryggsacken da vi inte ens har halften av syrehalten vid havsnivan? Och vem vinner flest yatzy? Snart vet vi!
Nar vi kommer hem kommer jag att uppdatera hemsidan med reseberattelse och bilder. Till dess: Vi ses!
20:e jan Till Argentina!
Efter 1,5 timmars vantan pa Santaigos flygplats kom antligen de norska vandringskamraterna. Da hade en av oss fastnat i tullen med tre mandariner. Det kostade 120 NOK per styck och en massa pappersarbete. Men det gjorde att Rune, som landade tva timmar senare, hann folja med bussen och slapp flyga. Pricken over i:et var att min syster lyckades avboka hans biljett sa han far pengarna tillbaka! En person hann inte med flyget pga av forseningar sa honom vantar vi in i Argentina.
Bussfarden gick genom Andernas torra sten- och sandlandskap. Vi passerade 3100 meter och fick en forsta glimt av snon pa Aconcagua. Efter denna naturupplevelse fick vi andas avgaser i tre timmar medan granspolisen kontrollerade pass och bagage. Efter totalt 10 timmar i bussen anlande vi till Mendoza, Argentinas tredje storsta stad. Kvallen avslutades med skrovmal al la Pampas – biff pa 600 gram med rott vin dartill. Mmm!
19:e jan, Ett hus av karlek
Ta sig till Isla Negra genom att folja med pa turen som hotellet arrangerar, det ar alldeles for latt! Det blir mer sport over det hela att forst behova ta reda pa var lokalbussarna gar, ta mig till busstationen med tunnelbanan, trangas bland solparasoller, strandmattor och barnvagnar i forhoppningsvis ratt ko, kopa biljett pa spanska (mitt ordforrad har okat dramatiskt den senaste tiden. Nu kan jag femton ord), lyckas hitta till ratt buss och trots alla anstrangningar sitta dar med en oviss kansla – kommer jag verkligen ratt? Och om jag kommer dit, lyckas jag ta mig hem ikvall? Efter tva timmars bussfard bland brungula kullar, vinodlingar och eucalyptusskogar visar det sig att jag lyckats; jag kliver av vid Pablo Nerudas hus vid Stilla havet.
Det bla huset ar byggt i vindlande gangar och ligger hogt over havet. Allt ar gjort for att likna ett skepp. I vardagsrummet trangs galjonsfigurerna med varandra. Vaggarna ar valvda som i en kajuta och kladda med tra. Smala trappor leder till de olika rummen. Sovrummet vetter mot havet. Fran sangen, som stallts diagonalt for att fa den basta vyn, kan de alskande ligga och se vagorna krossas mot klipporna nedanfor. Vaggarna pryds av ”P Y M”, Pablo och Mathilde. For varje samling har byggts ett rum; ett for glasflasksskeppen, ett for snackorna, ett for flaskorna i olika farger och former. Och ett stall for hasten i papper och tra som Pablo dromde om att kopa i 40 ar. Bla lapis lazuli, vit bergskristall och andra stenar har sammanfogats i ett monster i farg, form och olika nivaer runt om en eldstad. Stenen belyses pa olika stallen av lampor. Jag fastnar vid konstverket och drommer om att gora nagot liknande om jag skaffar hus en dag.
Kristina när solen går upp.
Fotograf: Rune Larsson

Pablos storsta drom var att bli sjokapten. Han fascinerades av allt som hade med havet att gora. Men Pablos bat star stadigt pa land. Han var livradd for att satta sin fot i en bat och seglade aldrig. Istallet blev det nobelpriset i litteratur. Jag undrar vad som hade gjort honom lyckligast – nobelpriset eller att fa sin drom uppfylld?
Efter rundvandringen gar jag ned till havet. Vagorna kastar sig i mullrande frenesi in mot stranden. Tva kvinnor star forsiktigt bakom en klippskreva och vantar pa att kunna doppa sig da en vag pressar sig in. Ett dopp ute i oppna vattnet vore sjalvmord. Jag klattrar pa klipporna och fastnar i vagornas magi. Det gar att iaktta dem i timtal. Frasandet, det vita skummet, det oberakneliga vattnet som en gang slungar sig upp och dranker mina skor. Allt ar vackert, allt ar harmoni. En vild skonhet.
I morgon kommer resten av gruppen, da blir det buss till Mendoza i Argentina. Dagen efter ska vi hamta vara tillstand (vilket sags kunna vara ett talamodsprovande anventyr) och pa tisdag borjar vandringen!
18:e jan, Framme i Chile!
Aldrig ar mitt hem sa mysigt, aldrig framtrader konturerna pa tallarnas bark sa tydligt, sallan ar kanslorna starkare an nar det ar dags att lamna min normala vardag.
Efter att ha atit lunch med Emmy, som vantas fa barn den 4:e februari, gav jag mig av mot flygplatsen. Vi beraknas sta pa toppen den 6:e eller 7:e februari. Nar Emmy och jag ses igen har hennes liv forandrats for alltid, kanske mitt ocksa. Det aterstar att se!
Sista veckan innan avfard var en speciell upplevelse. Magen knot sig, kilona rasade. I panik over minskande isolering la jag av med all traning och agnade mig at hamburgare, calzone, kladdkaka med extra vispgradde och chokladkakor till frukost. Det ar en mycket trevlig del av bergsbestigningen! Sista natten firade jag dessutom med att sova inomhus i min varma, skona sang. Jag ville njuta av hur mjuk den ar en sista gang innan avfard!
Efter att ha flugit 12 timmar fran Frankfurt seglade vi in over Sao Paulos vidstrackta betongdjungel. Skyskrapegraa skelett stretade sa gott de kunde mot skyn for att hitta luft bland all smog. Fyra timmar senare kittlade Andernas toppar flygplanets mage pa vag in mot Santiago. Med blandad nyfikenhet, forvantan och knip i magen kikade jag omsom pa de snokladda bergen, omsom pa skarmen som registrerar hojden over havet och temperaturen. 6963 meter verkar vara ordentligt hogt…
Santiago mottog mig med 25 gradig varme. Jag har varit tvattakta turtist idag och tittat pa slottet, Sankta Lucia tradgarden med Neptunfontanen och sa har jag atit chilenska hamburgare!
For att forsakra mig om att jag kommer hem har jag kopt en present at mig sjalv som star darhemma och vantar. Och sa har jag med mig lyckoamuletterna jag fick av min syster och hennes yngste son. Visst tanker jag pa att en av 220 kommer aldrig hem igen. Men det har jag tankt gora! Livet ar alldeles for vardefullt och det finns alldeles for manga harliga manniskor i mitt liv for att jag skulle lagga av nu!

Nu är det snart dags!
Måhända tycks det konstigt att vilja bestiga ett berg där vindarna piskar fram i 50-60 meter per sekund, temperaturen faller ned mot -35 grader och endast en av tre som försöker komma till toppen lyckas med sin föresats. Men jag längtar! Jag vill känna vinden riva i kläderna, ligga tryckt inne i tältet medan stormen rasar och njuta av vindstilla, vackra dagar och tysta, ödsliga landskap. Aconcagua är känt för att det ska vara lätt att klättra upp på – tekniskt sett. Det är också känt för sitt extrema väder. Ryktet att vara lätt att bestiga i kombination med det nyckfulla vädret gör att Aconcagua har en av de högsta dödssiffrorna – i snitt kommer 4,63 personer av 1000 aldrig levande ner igen. Det är dubbelt så mycket jämfört med hur många som dör på Nordamerikas högsta berg, Denali, i Alaska. Men fortfarande en bit ifrån de 1,8% klättrare som avlider på Mount Everest. Eller 100 gånger högre än trafikdödligheten i Sverige. Min målsättning är klar – jag ska upp på toppen, sedan ska jag ned och därefter ska jag hem och skryta om bravaden! Uppe på 6962 meters höjd i västra Argentina finns bara 40% av syrenivån vid havsytan. Vi kommer att ha svårt att sova, röra oss och andas. Förmodligen kommer maten komma upp fortare än den går ned.
Ibland önskar jag att jag hade satsat pengarna på en semesterresa till Florida i stället.
Men nu längtar jag till Aconcagua! Medan jag väntar på att få komma iväg springer jag 4-5 mil per vecka och styrketränar två gånger per vecka. Över 6000 meter kommer kroppen bryta ned sig själv så jag tänker att det kan vara bra att ha lite extra av mig att ta av… Jag mumsar blodpudding för att öka förmågan att bilda röda blodkroppar vilket behövs när syretillförseln är låg och jag sover på balkongen för att vänja mig med kyla. Stockholmsvintern har hittills som bäst presterat en nollgradig natt. Jag hoppas på köldrekord snart. Känslan att vakna av snöflingor i ansiktet är oslagbar! Sist men inte minst försöker jag göra plats i ryggsäcken för de 2,7 kg tunga storskorna, isyxan, pottan (vem vill ut och kissa mitt i natten när det är -35?) och vattenflaskor med isolering så att dricksvattnet håller sig frostfritt!
Med på resan blir Rune Larsson, Sveriges meste ultralöpare, och 15 personer från vårt vänliga västliga grannland, Norge. Reseledare är bergsbestigaren och äventyraren Jarle Trå. Den 20:e januari börjar vår färd mot Sydamerikas tak. Följ vår resa på Jarle Trå´s hemsida eller här på Palten.se