140416
Jag sitter hemma med en tekopp framför mig. I den finns favoritteet. Sedan jag och Carina kom hem från ”Iskallt Uppdrag” har det varit som det brukar efter en utmaning – jag har mest tagit det lugnt, låtit tankar och känslor smälta in och inte känt för att träna. Sen, efter en tid, har lusten att springa kommit igen. Det var segt att starta om efter nästan två månaders löpuppehåll, men nu är kroppen på gång. Förra veckan hamnade jag på 10 mil. De var slitsamma emellanåt, men oftast lossnade det när jag sprungit ett slag (vilket för mig är 1,5 mil). Om en tid är jag som jag brukar igen,
Tiden sen jag kom hem har präglats av sjukdom. Två av mina vänner är sjuka i cancer. Jag har besökt den ena idag, hon var pigg och modet och livslusten stor. Jag vet inte hur många gånger jag frågat om hon vill ha chips, choklad, eller rent av champagne. Men hon har ingen magsäck. Just nu. Den saken ska läkarna ordna, bara hon blir av med cancern. Det kommer dröja 3-4 månader innan hon kan äta igen. Men hon kommer äta, leva och vara frisk. Det är det viktigaste. Livet vänds så snabbt ibland. Perspektiven om vad som är viktigt ställs på ända. När jag gick därifrån drog jag med fingret mot en ful betongmur, lycklig just för att jag kunde dra mitt finger mot den fula betongmuren.
Nu dricker jag te och njuter av att kunna dricka. Det är en gåva som jag just blivit påmind om.