2014-06-28
Jag vaknar av att det luktar illa och är blött. En gul giftsträng på lakanet talar om att det inte bara var en prutt som kom. Vimmelkantig famlar jag mig upp, plockar fram en hink och lägger lakanet i blöt och sköljer av mig i duschen. Sen bäddar jag rent, försöker sova.
Det har varit så här i fyra dagar nu. Illamående, ständig känsla av att jag vill kräkas, svårt att få i mig mat och diarré. Nej, jag är inte gravid. Jag är för gammal för sånt, det har jag papper från läkaren på.
Allt började med ett telefonsamtal
– Hej älskling, vad säger du, ska vi lägga bud på huset?
Jag kunde inte svara, var hungrig och behövde äta först. Sen låg jag i soffan, lätt kramp i kroppen, jag huttrade, grät och förstod att något var fel, men inte vad. Jag kände igen känslan, den påminde om ångestanfallet – mitt enda – jag fick för tio år sedan när jag insåg att jag antingen kunde fortsätta kämpa för att få tillbaka min man – vilket var lönlöst och en väldigt smärtsam väg att gå – eller så kunde jag gå med på den skilsmässa han ville ha, och det ville jag inte. Kroppen krampade så att jag inte förmådde öppna ögonen. Jag vet inte hur många timmar jag låg, jag vet bara att träningsvärken som kom efteråt var gigantisk.
Nu kände jag något liknande. Men varför? Är det gammal rädsla som kommer upp? Står jag i ett vägskäl igen med inga attraktiva val? Är Fredrik fel person? Går det för fort? Är det pendlingsvägen på 3 timmar per dag som oroar? Eller att flytta ihop med hans barn? Hur blir det med den frihet och flexibilitet jag haft, kommer det finnas något kvar? Vad är det jag längtar efter, egentligen?
Uppfylla drömmar är något jag ofta gör. Jag sätter mål, planerar, skaffar förutsättningar och utför. Det är lätt, om än jag får gråta när jag är rädd för att drunkna bland kalla isflak inför paddlingen i vintras. Rädslan är något som finns där, den behövs. Dels för att jag ska förbereda mig på ett bra sätt och dels för att jag behöver vara utanför det som är bekvämt när jag vill utvecklas.
Men det här… Ändra hela livet, med chans? risk? att förlora allt. Att stå där, ensam igen, med smärta som värker och bara mig själv kvar. För tio år sedan upptäckte jag att den jag litade på hade fört bort ett antal hundratusen av våra sparpengar flera månader innan han begärde skilsmässa, för att bygga ett liv med den kvinna han aldrig berättade för mig att han hade. Jag var tvungen att betala, enligt lag. Jag minns känslan av att vara ett förkolnat vedträ på en öde stäpp, med en isande vind som blåste rakt igenom, ihåligt. Fast det är inte sant att jag var ensam. Mina vänner fanns – och okända människor, som tog emot mig i fallet. De bredde ut en matta av kärleksblommor under och framför mig och lyfte mig varligt framåt, uppåt i livet. Livet ljusnade, och blev bättre igen.
Jag har ofta tänkt att det är märkligt att jag som vågar så mycket har så svårt att våga det jag längtar efter mest – att ha en familj, och ett hus. I vintras fick jag bo i vänners hus i två veckor när de var bortresta. Huset hade allt jag önskade – ett mysigt, ensamt läge ute i skogen, lugn och ro. Jag upptäckte att jag inte trivdes fullt ut. Det var en grym besvikelse. Det var långt till att träffa mina vänner, jag kände mig låst. Jag fick allt jag ville ha och upptäckte att drömmen var inte lika attraktiv som jag trodde. Min tanke blev först – vissa drömmar ska jag inte försöka uppfylla, de ska få förbli drömmar. Det kostar för mycket om de faller. Men sen insåg jag att jag visst behövde prova, för då kan jag korrigera drömmen och se till att det verkligen blir bra, på riktigt. Skaffa en bil till exempel, eller köpa ett hus närmare kommunikationer.
Nu finns Fredrik, och hans tre barn. Vi funderar på att köpa hus. Min största dröm kan bli sann. Min chans att bli mamma är borta, men jag kan få den familj jag vill ha ändå. Ska jag ta chansen eller ska jag fega ur, låta drömmen falla, och upptäcka att det är försent en dag?
Jag vill pröva och jag behöver göra det i små steg. Min kropp sa att något var fel, jag tror det är gamla rädslor som hoppar upp och spökar kombinerat med osäkerhet inför framtiden. Vi har kommit fram till att jag köper 25% av huset och Fredrik 75%. Då kan jag ha kvar min lägenhet och stå tryggt med ena foten i det gamla kända livet och med den andra foten i det nya, spännande. Så småningom kan jag skifta balans, om jag vill det. I det ögonblick vi bestämde så mådde jag bra igen.
Rädsla och drömmar visar mig rätt väg. Jag vill mot något och jag är utanför komfortzonen; jag utvecklas. Rädslan behövs, för den gör att jag förbereder mig på ett bra sätt – till exempel ringde Fredriks mångåriga vän Anders som nu står mig väldigt nära och frågade om Fredrik skulle lura mig på pengar. Jag visste svaret redan innan, samtidigt var det otroligt skönt att få bekräftat ”Jag skulle bli oerhört förvånad…” .
Lyckas vi, får jag det jag drömt om länge, och skiter det sig vet jag att det finns hinkar för blötläggning och blommande mattor av kärlek som breder ut sig och hjälper mig uppåt, framåt igen.