Drömmar. En del har en spikrak väg, där jag målfokuserad som attan knappt hör vad andra säger. Andra är som att halka rakt ut i gatan och landa i något oväntat. Ytterligare andra jobbar jag länge för och upptäcker helt plötsligt att jag är på väg, med ett stort oroligt och förväntansfullt pirr i magen.
I så många år har jag drömt om den lilla röda stugan, antingen vid skogsbrynet eller vid havet. Mysigt, tyst, lugnt och stilla och gärna så att jag relativt lätt kan ta mig till civilisationen. Där skulle jag vara ifred, så ifred att jag skulle kunna gå naken på gårdsplanen utan att någon såg mig, känna vinden smeka kroppen till den solvarma doften av tallbarr medan jag grävde för att plantera det som ska bli min egen mat. Eller, så skulle jag höra havsvågorna slå mot stranden och vinden vina i en höststorm där jag virade koftan runt kroppen och gick inomhus för att betrakta ovädret medan regnet smattrade mot taket. Därinne fanns en bokhylla med massor med böcker, min egen skrivhörna och ett stort, spröjsat fönster med utsikt mot det vildsinta havet. Jag skulle mura in stenar i vackra färger som jag hittat vid min öppna spis eller i golvet. I båda scenariona levde jag själv, lugn och skön till mods, och emellanåt kom vänner och hälsade på och sov över, antingen med båt över havet eller med bil ut till min plats i skogen.
Det blev ett tegelradhus Gustavsberg. Vid sidan av en stor väg. 203 kvadratmeter tomt. Tillsammans med Fredrik och hans två tonårskillar och lilla dotter. Med fri utsikt över en äng, inget som behöver renoveras och till ett pris som möjliggör ett fritt liv.
Det går inte alltid som jag tänkt mig. Ibland blir det ännu bättre.
Det nya huset innebär frihet att göra som jag vill, både ekonomiskt och kommunikationsmässigt. Det ger möjlighet för hela familjen att bo på samma plats. Jag får en familj, jag som levt ensam i 12 år. Bara det är spännande! Och inte så ”bara”, Snacka om bananskal! Jag hade ju tänkt leva singel. Jag ser fram emot alla bloggar jag kommer skriva om disken som inte plockar ur sig själv ur diskmaskinen, om första dagen jag får VAB:a, om bråk om vem gör vad och om likriktning av olika vanor och värderingar. Samtidigt har jag kvar mitt gamla liv, med löpturer, fullständig frihet att göra som jag vill och massor med nära vänner. Köra varannanveckasliv låter i mina öron som det bästa från två världar.
Jag inser när jag läser det här att varannanveckasliv i ett 60-tals tegelradhus i en förort till Stockholm låter väldigt ”Svensson”. Samtidigt kommer det bli allt annat än det. Eller både och. Kanske får jag det bästa av båda världar där också, på alla sätt och vis.
Visst ta mig tusan är jag rädd, men vad vore livet utan utmaningar?