-Uuuuuuuuuunderbaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar!
Libeth glider på tonerna. Jag flaxar med armarna och följer efter. Det är svårt att slappna av och känna hur tonerna verkligen kommer djupt nedifrån magen. Idag är det dessutom två, inte bara en, lärare som iakttar mig.
-Nej, nej, nu spänner du halsen. Här du skillnaden? Lägg undan den där prestationsångesten.
Shit. Där är den igen, min evige följeslagare som jag har så himla stor lust att slunga ut genom fönstret.
– Du har ett bra grundmaterial. Du behöver bara vila på vokalerna. Nu kör jag hårt med dig och du gör det jättebra!
De peppande orden underlättar. Visst hör jag skillnaden i volym och resonans när jag får till det. Michael har tagit in Lisbeth speciellt för att jag ska få öva rösten. Jag vill bli en bättre talare, jag vill kunna trollbinda publiken. Jag vill få dem att känna det jag känner, jag vill kunna förmedla varenda liten detalj av vad jag upplevt, få människor att vrida sig av skratt, sitta stumma av rörelse, lida med mig, känna i varenda fiber av kroppen att de är med i min berättelse. Varför? Inte en susning. Bara för att jag vill.
Michael och Lisbet ler mot varandra och de rör sig, med klingande röster agerar de, lyser av glädje och artikulerar, klart och tydligt. De kan göra ljud jag inte förmår än, rabbla ramsor jag bladdrar ihop. Inte så konstigt, det här är långt borta från min excelbladsverklighet på Ericsson. Och jag vill ha mer! Det är en ny värld som jag är nyfiken på, och jag begriper att det är som vanligt, det vill säga att jag behöver öva, om jag vill bli duktig på den.
Efter timmen med Lisbet får jag agera framför Michael. Han kommenterar hela tiden vad jag gör bra och vad jag kan förbättra. När jag förbättrar något glömmer jag bort något annat och så får vi köra om igen. Förra lektionen började jag med att säga ”Jag är rädd”. För vad? För att bli bedömd, för att bli funnen värdelös, dålig, undermålig. Samtidigt är jag här, just för att jag inte är perfekt, för att jag vill bli bättre på något jag tycker om. Och just den processen, att bli bättre, innebär att jag behöver utsätta mig för obehaget att stå där, ensam, framför en man som tycker något om det jag gör.
När jag sa att jag var rädd så försvann det. Det är som vanligt med spöken. Plockar jag fram dem i ljuset så finns de inte. Ändå kommer prestationsångesten tillbaka, gång på gång, och syns i olika former. Nu även i min röst.
När jag kliver över trappstegen, på väg hem, inser jag. Det är mixen av rädsla och vilja, som är just jag. Det är kanske den mixen som gör mig underbar. Utan den inre konflikten hade jag inte varit jag, jag hade inte upplevt det jag upplevt och inte kommit dit jag gjort. Kanske är den min största gåva.
Jag börjar ana att det finns än mer dimensioner som jag inte riktigt fattat än. Dimensionen av acceptans. Att jag faktiskt duger, även om halsen spänner sig ibland. Det kanske är det som är charmen med just mig.
Jag hade varit odräglig om jag varit perfekt.