Jag går omkring och betraktar mig själv på distans, och skrattar åt mig själv ibland. Det kommer en del reaktioner som jag inte väntat mig. I natt drömde jag att jag var på ett seminarium på Ericsson. Jag var där på min fritid, speciellt inbjuden, och ställde upp som tolk till några av deltagarna, enbart för att jag tyckte det var kul och av god vilja. Jag pratade och pratade, var livligt engagerad. På seminariet var Hans Vesterberg och många andra chefer med höga positioner med. När det var klart skulle alla gå på festmiddag. En vakt skickades fram, speciellt för att bevaka mig. Jag var inte välkommen på middagen eftersom jag inte var anställd längre.
Det finns en känsla av skam, att jag inte hör hemma längre, att jag inte platsar i gänget. Det finns också en del ilska som jag råkade ta ut på de stackars människorna från TRR (trygghetsrådet, de som tar hand om de uppsägda från bl. a Ericsson) som i sin välvilja stod på scenen i Oceania, den stora konferenssalen på Ericsson där jag höll ett väldigt lovordat föredrag för 200 Ericsson-kvinnor en gång. Människorna från TRR på scenen tyckte jag hade attityden ”Men stackars liten då, vi förstår om det här är jobbigt för dig” samtidigt som de presenterade fakta som omsättning, antal anställda med mera på TRR. I couldn´t care less. Jag höll på explodera. ”Behandla mig som en likvärdig, kompetent människa, för helvete!” blev min reaktion. Jag förstår att de måste ha haft en väldigt svår uppgift. De stod inför ett närmare hundratal människor som en eller två dagar tidigare hade fått beskedet att de blivit av med sitt jobb och som förmodligen befann sig i olika stadier i kriskurvan, alla med olika reaktioner, och så skulle de försöka hålla en vettig presentation. Jag fattar att det är svårt. Samtidigt säger en del av mig ”Det borde ingå i din kompetens människa, det är ju för fan det här du arbetar med”. När de samtidigt inte hade koll på fakta – Ericsson säger en sak om ersättningen om man startar eget företag, TRR sa en annan – så var jag nära på att resa mig upp och gå i protest. Jag frågade en av representanterna om det fanns dusch i deras lokaler, där vi får sitta och söka jobb. Hon svarade att det fanns en, men om det blev missbruk så skulle den stängas av. Min örfil hängde nästan fysiskt påtagligt i luften. Herrejösses människa, jag är inte ett barn!!!
Japp, det finns mycket ilska och kanske är det så att den handlar om mig och projiceras ut på oskyldiga representanter från TRR. Jag åkte dit i måndags för att kolla in lokalerna, ”Mitt kontor vid Kungsträdgården” som jag brukar kalla det. Jag mötte en drop-in rådgivare som var väldigt trevlig och jag kunde ändå inte undgå känslan av ”Men lilla stumpe-lumpan, hur mååååår du???”
Som sagt, det handlar kanske inte ett dyft om honom, kanske snarare om mig. Jag hade inte väntat mig att bli arg, och jag vet uppriktigt talat inte vad jag är arg på. Jag hade inte heller väntat mig att snudda vid känslan av skam. Jag hade inte heller väntat mig att känna mig som proppen i ett badkar som ryckts ut och tappat sin hemvist när badkaret försvann. Och jag hade inte väntat mig att omedelbart känna ”Nu är det dags att suga på ramarna, nu när jag inte har så mycket”. Jag har exakt samma ekonomi som tidigare, bara att jag vet att den tar slut om cirka 14 månader framåt i tiden. Det är rätt länge till dess.
Jag tänker ”Hoppsan, här kommer det en massa reaktioner. De behöver få ha sin plats. Det behöver få levas ut. Tids nog går det över. Det tar en tid att hitta min nya rutin, nu när livet slungats upp och släppts ned på nya ställen. Det är inte ett dyft konstigt med det.”
Jag ser på mig själv med förvåning och känner mig ändå bekväm med allt som sker. Det är kanske inte konstigt att det kommer en reaktion. Reaktionen är inte speciellt stor heller, jag är inte dränkt i den. Jag ÄR inte den, jag är den som betraktar den. Det är rätt skönt. Jag undrar hur det vore om uppsägningen kom som en blixt från klar himmel, och inte alls önskad, så som i mitt fall. Jag förstår om världen verkligen gungar under fötterna då och fotfästet går förlorat. Vojne, vojne, jag hoppas jag slipper uppleva det.