Som egenföretagare är det lite ensamt vid lunchen emellanåt. Men rätt lugnt och skönt.
Jag har smugit mig in på studentkåren på KTH. För 20 år sedan passade jag in som handen i handsken här, nu känner jag lite samhörighet i att jag minsann har en tablet, bland alla studenter som pluggar med dator, mobil och platta. När jag verkligen hörde hemma här var det papper och blyertspenna med stift som gällde.
Nu är jag egenföretagare. Jag skumpar omkring på ett krabbt hav, driver lite med vinden och hittar ibland en liten ö att strandade på för ett tag. Allt är mitt ansvar – när det viktigaste föredraget jag satsat på, där jag verkligen ville leverera exceptionellt bra, för jag hade häng på merförsäljning i form av gruppcoachning och individcoachning, det skulle vara ett fantastiskt referensmaterial för mig och urkul att jobba med – när det föredraget slutade i att jag talade till en vägg med gapande fågelholkar med nästan ingen tillstymmelse till kontakt – då hade det varit skönt att spolas bort av de där vågorna, slippa existera. Men det är bara komma igen, ta nya tag, stå i smärtan och lära mig av den. Det är just den förmågan jag bland annat lever av. Jag kan inte nå nya mål om jag inte vågar möta misslyckanden. Alla beslut – vad jag satsar på, vilka jag kontaktar, vilka jag struntar i att kontakta – allt beror på mig. Ibland drömmer jag tillbaka till när jag jobbade i fabrik, marknadsavdelningen drog upp framtida prognoser som vi trodde på, vi investerade – och proppen gick ur. Där stod vi, med en skinande ny maskinpark, och la ner. Det var lätt att säga att vi på fabriken gjort ett bra jobb, medan de på marknadsavdelningen var skurkar och inkompetenta.
Nu är marknadsavdelningen jag. Tillika försäljningsavdelningen, redovisningsexperten, IT-avdelningen och leveranskedjan. Jag bestämmer utbudet, jag designar det och jag levererar. Jag står med risker, med felsatsningar och rättsatsningar. Och när det sker underverk, är det jag som tar åt mig äran. Än har jag inte klurat ut när underverken sker, men de verkar hänga samman med termen ”kul, roligt”. Känns något kul har jag bestämt mig för att satsa på det, oavsett om det verkar smart eller inte ur andra aspekter.
På KTH skulle framtiden alltid bli bättre, gräset grönare, livet ljusare – bara jag tog examen. Bara jag fick jobb skulle det bli bra. Bara jag fick ett ännu bättre jobb skulle det bli bra. Bara jag fick barn skulle det bli bra. Bara jag kom ifrån mitt tråkiga jobb och blev egenföretagare skulle det bli bra. Särskilt om jag blev författare. Min första bok kommer i mars, nummer två är på gång.
Nu har jag passerat alla de där stadierna. Inget av dem innebar att jag blev lycklig. Det är en illusion att om ”bara om” uppfylls, så blir jag lycklig. Lyckan finns istället i de små ögonblicken, i att stå på isen i helgen och se Torsbyfjärden breda ut sig framför mig. Hjärtat blev fjäderlätt och jag sprang, och ännu bättre blev det av att jag fick dela det ögonblicket med någon. Lyckan finns också i att sätta världsrekord, att känna värmen från alla människor runt omkring och se att de får glädje och inspiration av det jag gör. Lyckan finns också i att höra att en person som var med på föredraget, påverkats av och behållit, något jag sa för länge länge sen, och i att vara nära de som jag verkligen vill vara nära. Lycka finns på många fler ställen också, här och där, men ett sant lyckotillstånd som varar livet ut, det vete katten om jag tror på.
Nu ska jag fortsätta min skumpiga färd. Skriva är ett sätt att ta en paus i stormen. Och lycklig, det är jag emellanåt, oavsett status i livet.