Jag ligger med sladdar hängande åt alla håll runt omkring mig. På fingret sitter en syrehaltsmätare, bakom mig registreras mina hjärtkurvor kontinuerligt. Pulsen blinkar och det piper om maskinen som mäter den. Jag ligger för lågt. Cardiologen gav mig oroligt en larmknapp för en tid sedan, rädd att jag skulle svimma. Jag förklarade att jag är ultralöpare och att en puls på 39 är vanligt för mig. Sen hör jag hur han berättar för de övriga i personalen på akuten ”hon är ultralöpare, det är tydligen normalt…”
Dagen började med att jag tog cykeln ned till vårdcentralen. I två månader har jag haft domningar och stickningar i händerna och mina normala 66-68 kg har minskat till 61-63 kg. Jag lägger mycket tid och arbete på att bygga på mitt hus och använder händerna som aldrig förr. Att jag får ont i dem och tappar vikt på grund av det någorlunda ovana kroppsarbetet känns rimligt. Samtidigt utreds en släkting till mig för Skelleftesjukan, en dödlig, ärftlig neurologisk sjukdom vars symptom bland annat är stickningar och domningar i händerna. En kompis till Fredrik har diagnosticerats med bukspottkörtelcancer och hens första symptom var domningar och stickningar i händerna. Jag vill bara få bekräftat att jag är frisk. Efter ett videomöte med en onlineläkare har jag fått tid för misstänkt karpaltunnelsyndrom med en läkare som jag får träffa på riktigt, på vårdcentralen.
Jag lyfter på fingrarna, ett efter ett, som läkaren säger. Jag utför alla rörelser han säger åt mig att göra utan problem. ”Du har inga symptom på karpaltunnelsyndrom” konstaterar han. ”Får jag lyssna på ditt hjärta?” Han lyssnar, tittar i journalen och konstaterar ”Jag hittar ingen EKG-data på dig. Här, ta den här lappen och gå och be sköterskan om ett EKG”. Små koppar suger sig fast vid vänster revben, på anklarna och andra ställen och medan jag småpratar med sköterskan registreras elektriska signaler mitt hjärta ger upphov till. Jag sitter utanför läkarens rum och väntar när han kommer ut, går och hämtar en kollega och går in igen. ”Nu är något fel” tänker jag.
Vi sitter inne på läkarens rum. ”Här är ditt EKG. Det ska finnas en puls här, en som visar en elektrisk signal från Sinusknutan till AV-noden. Men den hittar jag inte på dig. Jag har tittat på alla tolv kurvor.” ”AV som i Avlopp och Vatten” hinner min byggjobbarhjärna tänka. Nästa reaktion är ”Gu vad intressant”. Jag lutar mig fram när läkaren visar bilder och förklarar var signalen borde gå och var den istället troligen sprids ut. Sen förstår jag allvaret. Något är fel med mitt hjärta. ”Är det farligt?” frågar jag. Jag minns inte svaret. Läkaren lägger en bombmatta med prover som jag omedelbart ska gå och ta. Därefter ska jag åka direkt till akuten. Han tittar på mig, frågar om det känns okej, om jag klarar det. En påfallande omsorg finns i hela hans varelse och jag önskar jag kunde ge honom ett fång blommor.
Från att ha cyklat till vårdcentralen för att få veta att jag är frisk tar jag bussen till akuten, möter Fredrik vid Slussen, ber honom ta hem min cykel och säger att jag inte vet om jag kommer hem ikväll.
Efter fyra timmar hos idogt arbetande, fantastiskt omsorgsfulla och trevliga undersköterskor, sköterskor och läkare får jag frigång. De hittar inget flimmer, däremot ett blåsljud på hjärtat. Dessutom har jag blodbrist. Blodbrist, ev hjärtfel och viktminskning låter sådär. Dagen efter ringer läkaren från vårdcentralen, han har lagt in ännu fler prov jag ska ta, dessutom ska jag göra ultraljud av hjärtat och 72-timmars EKG. Han pratar med mig länge och väl, frågar hur jag mår. Omsorgen värmer och gör mig orolig. Ja vill inte veta orsaken till att han lägger så mycket tid på det här. Dagen efter det ringer han ytterligare en gång, den här gången för att tala om att jag fått järntabletter att hämta ut på apoteket. Jag tackar. Det intressanta, spännande, glider småningom över i frågetecken.
Vem är jag nu?
Jag har alltid sett mig som kärnfrisk. Stark. Till och med superstark. Nu är jag hjärtsjuk. Jag känner hur jag sjunker ihop i en gulnad, glåmig, sorglig varelse. En som stelnat ihop med ett grin i ansiktet, lutad konstigt mot en vägg, inkapabel till att röra på sig och med bristande lust till livet. Nej usch, den identiteten vill jag inte ha! Jag vet ju inte ens om jag har en hjärtsjukdom – förmaksflimmer – det får utredningen visa. Jag behöver tänka om. Jag bestämmer mig för ”Jag är kärnfrisk med ett eventuellt hjärtproblem”. Det känns mycket bättre.
Jag stoppar skeden i burken med rostad frukostmüsli och ser nötterna klarare än någonsin tidigare. Det är så värdefullt bar att kunna göra den lilla vardagshandlingen. Jag betraktar vartenda veck i de tunna kronbladen på ranunkler i en blomsterhandel. En sådan mirakulös skönhet!
En liten röst stiger som en tunn rökslinga ur djupet av en brunn. ”Jag vill finnas kvar” kvider och bönfaller den.