Jag läser mailet en gång till. Vad är det karln skriver? Sen slänger jag det i skräpkorgen. Sånt där har jag inte lust att ödsla tid och energi på. Men mailet har bitit sig kvar i hjärnan. Någon dag senare tar jag upp det igen. Vad var det han skrev nu igen?
Jag nagelfar texten. Den ger uttryck för hans värderingar. Det är okej, han får tycka vad han vill. Jag har många gånger fascinerats av interaktionen mellan författare/bloggare och läsare. Den som skriver ger uttryck och utrymme för något, den skissar upp gränser, en svagt eller skarpt skönjbar kontur. Hur läsaren uppfattar detta något är en interaktion mellan läsarens erfarenheter, värderingar och de konturerna. Skickligheten hos författaren ligger bland annat i att inte göra konturerna för skarpa så att den skriver läsaren på näsan, inte heller för svaga så att det inte uppstår någon bild eller värld hos läsaren. Men världen som läsaren skapar är läsarens egen. Så är det även i det här fallet. Jag blir lättad när jag inser att det han skriver är ett uttryck för honom, inte för mig.
Ändå ligger en del förtret kvar. Den här mannen vill tala om för mig hur jag ska leva och skriva, utifrån hans värderingar och hans privata tolkningar. Han har tagit sig rätten att försöka domdera. Det är oacceptabelt beteende enligt mig. Hade han verkligen velat ge mig råd, som han ger sken av, hade han formulerat dem kärleksfullt. Jag tycker inte att hans rader andas omsorg. Snarare verkar han vilja släppa ner en bajskorv. Jag känner ett behov av att markera var mina gränser går, samtidigt uttrycka mig respektfullt, tydligt och klart.
Jag författar ett svar. Det lyder
”Hej Ola,
Tack för ditt mail.
Det väcker en del frågor i mitt huvud, som ”Varför läser du min blogg om du inte tycker om den? Varför lägga tid på det och att till och med höra av dig till mig? Och hur kommer det sig att du har ett behov av att tala om för mig vad du anser är normalt?”
Men, de frågorna har alla sitt svar i dig. Du har rätt att känna och tycka vad du vill utifrån det jag skriver. Och jag har rätt att skriva och uttrycka mig som jag vill, vilket jag kommer fortsätta att göra.
Önskar dig mycket lycklig löpning!
//Kristina”
När jag tycker på ”skicka” tar det två sekunder innan ett nytt mail dimper ned i min mailbox. ”Your message wasn’t delivered to ola.v@telia.com because the address couldn’t be found” står det. Jag kontrollerar stavningen på mailadressen, sen brister jag ut i skratt. Hen som har skrivit till mig har använt sig av en fejkad mailadress. Hen vill ge uttryck för starka värderingar, samtidigt har den uppenbarligen ingen avsikt att stå för just de värderingarna. Vad är de då värda?
Så, bäste mailskrivare. Det jag önskar dig är kärleken, respekten och värdet för dig själv att faktiskt stå för det du tycker är viktigt och normalt och att kunna uttrycka det öppet och ärligt, med ditt fulla namn och din egen identitet. Det hoppas jag att du kan ge dig själv. Och när du ger dig själv det värdet hoppas jag att andra också kommer att ge dig värde och lyssna på det du har att säga.
Och jag önskar dig – och alla andra – mycket lycklig löpning!