Jag skär bananen i skivor och delar upp dem på tre djuptallrikar. I morgon kommer det bara vara två. Jag vänder på huvudet och torkar bort tåren som rinner nedför kinden. Håller andan, spänner magen. Varför ska jag stålsätta mig? Mamma och pappa kan väl få se att jag gråter? För ovanlighets skull är pappa vaken denna sista morgon. Han tittar håglöst framför sig över tallriken med bananskivorna, sedan sätter han händerna framför ansiktet. Han har ont i huvudet. Jag ger honom en megaalvedon och börjar massera tinningarna. Kommer de göra sådant på avlastningsboendet eller stoppar de bara i honom medicin? ”Vo jär du? (vad gör du?)” brister han ut, vresigt. Hoppsan, humöret är inte det bästa.
Med stånk och stön får mamma in honom i duschen, hon har lagt fram den rosa t-shirten med krage, hon har alltid tyckt att han klär i rosa. Jag gråter för att han ska vara finklädd när han ska bort. Igår klippte jag hår i öron och näsa på honom. Det känns så fånigt, den där genen att göra sig fin för att åka bort. Vi springer fram och tillbaka med väskor, jag stoppar ned tre små blommor han brukar sköta, en vattenkanna och ställer fram cykelväskan han packat full med viktiga saker – rasp, fil, polertrasa till bilen, tomma slidor som inte längre innehåller några knivar och en elkabel. Tiden tickar, jag lagar lunch, pappa vill inte klä på sig, både mamma och jag blir mer och mer stressade. Det snöar för fullt och vi ska lämna honom vid avlastningsboendet klockan ett. Men stressa på en människa som inte förstår att den ska åka bort är väldigt svårt. Jag gråter när vi dricker sista koppen kaffe och sköljer ur min mugg och ställer bort den. Jag vill inte se att det står tre muggar framme sen när vi bara är två. När mamma ger pappa cykelväskan tittar han i den och säger ”Vo jär hejna för skräp? (vad är det här för skräp?)”.
Vi färdas genom en värld som under natten färgats vit. Pappa sjunger ”Vi komma vi komma från pepparkakeland”. Mamma och jag faller in i sången och jag kan inte undgå att le genom tårarna som saktar smyger sig ner bredvid näsan. Jag ser på honom i backspegeln. Han ser glad och nöjd ut. Vi parkerar, han envisas med att bära två väskor, han är ju man. Vi går fram till porten och innan vi hinner ringa på öppnar en glad kvinna med visir, tittar på honom och säger ”Är det du som är Fritjof? Välkommen!”. Pappas rynkiga kinder drar upp sig i ett leende, ögonen spelar och han frågar ”Sko i vara jenna vä dä? (ska jag vara här med dig?)”. Jag försöker ge honom en kram för att säga hej då men jag och mamma är helt ointressanta. När dörren fallit igen står mamma och jag och ser på varandra. Det var nog mest vi som tyckte det här var jobbigt. Tack och lov för det.
Vi kör en extra sväng. Vi går ut ur bilen och tittar på älven som grym och gråsvart slingrar sig fram längs det vita. Vi kör långsamt över höjden på Pitsundsbron, mamma ser lyktor och lampor hon aldrig sett förut. Det är första gången hon är ledig på flera år. Vi svänger vänster spontant där solen skiner gulblekt medan den sakta sjunker vid en äng. Vi fortsätter längs vägen, kommer på att en kusin till mig bor vid den, stannar och ringer på. Han är lika ensam han efter att ha skickat in sin sambo på demensboende för fyra veckor sedan. Han bjuder på hembakt från Konsum och dricker kaffe på fat över vaxduken. När vi lämnar lovar han att komma förbi mamma, han kör i alla fall fortfarande bil.
Jag känner ny luft svepa över axelbladen. Lättnad. Stilla glädje. Undra hur pappa har det nu? Han kanske aldrig vill komma hem igen? En illvillig avundsjuk del av mig undrar hur de hanterar när han är sitt allra grinigaste jag. Hemma igen går jag ner i källaren för att hänga tvätten. Bredvid tvättmaskinen ligger pappas kläder som han hade på sig i morse. Jag drar sakta handen över dem och tårarna börjar rinna igen.