– Jag lägger utgångspriset, hör jag mig själv säga, lätt förvånat, till mäklaren.
Vi har varit och sett världens finaste tomt, Fredrik och jag. 5335 kvadratmeter med omväxlande skog, blåbärsris, gräsmatta och små odlingar. En mjuk stig i varmgrön mossa leder ner till sjön med den egna bryggan. ”Det här kommer bli alldeles för dyrt för att jag ska ha råd med det” tänker jag när vi lämnar huset via grusvägen. Men, avloppet ska bytas, det finns ingen toalett inomhus i sommarstugan på 50 kvadrat. Det brukar inte folk gilla.
Det går någon dag. Jag börjar få segerrus. Så drämmer budgivare två till med ett bud på 140 000 kronor högre. Jag försöker vara cool. Varför lämnar de en sådan summa som 2 890 000? Var det deras maxbudget? Eller har de hur mycket pengar som helst? Ytterligare en dag går, inget händer. Mäklaren ringer, säger att det finns någon till som möjligen är intresserad, men kanske inte. Nästa dag hoppar budgivare tre in, höjer affären med 60 000. Budgivare fyra lägger på 20 000 till. Skit också! Jag försöker fortfarande vara cool, vill se hur budgivare två agerar. Dagen efter ringer mäklaren och säger att den dragit sig ur. Yes! Mäklaren säger också att säljaren vill avsluta affären innan helgen. Det är torsdag. Nu ska vi se hur mycket allvar budgivare tre och fyra menar. Jag höjer med tio tusen och ångrar i nästa sekund att jag inte la mer. Budgivningen går fram och tillbaka, vi klättrar sakta och på kvällen meddelar mäklaren att budgivare tre dragit sig ur och att budgivare fyra är svår att få tag på. Jag ligger högst. Det kittlar och pirrar i hela kroppen. Skulle jag verkligen kunna få köpa huset med den finaste tomten? I två år har vi hållit på, Fredrik och jag och ofta har även Carina och Janne varit med på visningarna, jag vill ju att hela vår familj ska trivas. Halv nio kommer ett nytt bud från fyran. Dubbelskit! Nu är vi uppe på nivåer som känns otäcka för mig. Jag ber mäklaren om respit till fredag morgon. När jag ska lägga mig loggar jag in på internetbanken. Jag har ett lånelöfte som gäller till på måndag och har ansökt om ett nytt. Som föreläsare har jag haft en skral säsong i Coronans spår men jag kan visa på en urstark ekonomi och en stadig tillväxt i bolaget, utom just i år. Jag öppnar meddelandena och ser – min ansökan är avslagen.
Helvete.
Svart natt. Jag sover i stugan hos min syster i Piteå. Det regnar mot plåttaket. Jag vrider mig i sängen. Jag tar på mig morgonrocken och sätter mig på altanen. Jag kan inte buda om jag inte får lån. Då går hela min kalkyl åt fanders. Om jag fått lån på 1,5 miljoner vet jag att jag hade kunnat leva resten av livet på de pengar jag har. Jag hade inte behövt jobba utan kunnat ägna all min tid åt det jag tycker är meningsfullt och roligt – vilket hade inneburit jobb, men enbart jobb som jag vill göra. Nu kan jag inte leva så. Ska jag buda ändå i morgon, ro hem affären och försöka få lån hos en annan bank? Det vore oseriöst mot säljaren och mäklaren. Och vilken bank skulle resonera annorlunda? Jag har mer pengar än vad huset kostar, ändå vill banken inte ge mig lån. Jag fattar inte hur de tänker. Men buda när jag inte får lån…. Visst, jag kan stoppa in alla mina pengar i att köpa ett hus, men då är det inte mycket kvar. Jag ser framför mig hur världsekonomin rasar till följd av Corona, jag kan inte få jobb, husen blir värdelösa, jag får sälja till underpris… Katastroftankarna regerar. Jag ser ut över Piteälven, min systers stora fina hus och gråter floder. De är nu hela mitt liv kommer gå åt fanders för en orealistisk dröm.
På morgonen begår en mycket liten Kristina harakiri genom att ringa och buda 10 000 över. Mäklaren tar emot svaret och sen hör jag inget förrän lunch. Budgivare fyra är fortfarande svår att få tag på. Säljaren vill avsluta idag. En slokörad blomma bugar i mitt hjärta. Jag kanske får köpa drömhuset men till vilket pris? När jag sätter mig i bilen plingar det till i telefonen. Budgivare fyra har höjt med 15 000. Okej, nu släpper jag. Jag går inte högre. Medan jag vrider om startnyckeln ringer det i telefonen. Det är mäklaren.
-Budgivare fyra behöver få till en klausul i köpekontraktet om att banken godkänner lån för just det här objektet och har bett om några timmars respit.
Det är fredag. Säljaren inte kommer acceptera varken tiden eller osäkerheten.
– Jag är ledsen, jag ligger redan över min budget. Jag kan inte gå högre. Nu får säljaren välja.
När jag hunnit en dryg kilometer ringer mäklaren för att boka kontraktsskrivning. Fredrik, som är hemma i Stockholm, får fyrtiofem minuter på sig att cykla ned till mäklarens kontor. Med sig har han fullmakten från mig. Tio minuter innan kontraktsskrivning ringer budgivare fyra. Banken har godkänt hennes lån, hon behöver inte längre någon klausul och vill skriva kontrakt.
Jag får motorstopp på motorstopp på vägen från syrran till mamma och pappa, jag borde inte alls köra bil. En rasande furie hoppar ur bilen hemma hos mamma och pappa, vi slänger i oss en lunch på tjugo minuter, sen sjunker jag ner och rensar en blomrabatt i två och en halv timme medan jag är med vid kontraktsskrivningen via min mobil. Säljaren stod för vad de hade sagt. Har de bokat kontraktsskrivning med oss så blir det oss de skriver kontrakt med. Jag fullkomligen älskar människor som håller sina löften.
När jag reser mig upp med jordiga fingrar skiner solen.