Ofta kommer ett längtansfullt ”wow” följt av ett ”hmmm….” och efter en stunds tanke kommer just frågan ”Men… Vad gör du då?” när jag berättat att jag flyttat ut i en stuga i skogen och bara är. Tja. Jag lyssnar på tystnaden. På tre veckor nu har jag lyssnat på musik endast en gång. Jag gillar att ha tystnaden så nära att det känns som att den är så påtaglig att den fyller öronen med vadd. Jag lyssnar på hur vinden susar i huset och om jag är ute så lyssnar jag på hur den susar i trädtopparna. Jag eldar, bär in ved, lagar mat – eftersom jag inte vill vara en del av den köttproduktion som jag tycker är ovärdig levande varelser och som dessutom utarmar vår jord på arter har jag bestämt mig för att äta vegetariskt under den här tiden – vilket tar en del tid. Lägga om vanor kräver lite möda och det är samtidigt roligt och hittills har allt jag ätit varit gott. Sen springer jag så klart, läser en massa som t ex en vetenskaplig rapport om ”Being human together: Positive Relationships in the context of Diversity, Culture, and Collective Well-Being” . ”I Ching”, en 3000 år gammal bok om kinesisk livsfilosofi som både Konfucius och Lao Tse byggde mycket av sina läror och tankar på och ”Världen vi Skapar” av Tomas Björkman, om hur vi skapat olika berättelser genom tiderna om hur vi ska leva och bli lyckliga. Den handlar om allt från Gud till Marknaden.
Men, jag glömmer det viktigaste. Jag försöker stoppa mig från att boka in saker i kalendern. Jag försöker sluta göra två saker samtidigt. Jag kan laga mat först och prata i telefonen sen, eller äta och läsa efter varandra istället för samtidigt. Jag har inte bråttom, jag behöver inte optimera tiden. Det tog mig två veckor innan jag för första gången inte ställde väckaren och sov så länge jag ville. Jag mediterar två gånger per dag ända sedan jag gick Vipassanakursen, det är ett utmärkt sätt att hålla min bångstyriga hjärna i tyglarna. Den vill så gärna rusa iväg, den protesterar ibland vilt mot att bara existera i det som är nu. Den rusar iväg till ”Jag kommer aldrig få banklån” till ”Jahapp, det här var slutet för mig som föreläsare”. Samtidigt finns det en annan del som säger ”Lita på processen”. Johnny och Ellen från Pace on Earth var här idag och vi spelade in en podcast. Johnny frågade om det är samma person som sprang genom Iran med ibland enorm medial uppmärksamhet som numer sitter ensam i en stuga i skogen. En väldigt bra fråga tyckte jag, för den fick mig att inse – jo, det är det. Det fanns en enormt stark magnet som drog mig till att springa genom Iran. Det finns en väldigt stark magnet som drar mig till tystnad och stillhet. Skillnaden är att Iranlöpningen är lätt att kvantifiera, beskriva och den hade en enorm målinriktning i det att jag skulle fram till gränsen. I hur den skulle påverka mig, de jag mötte och världen var den desto fluffigare. Det här äventyret – om jag nu kan kalla det så – är mycket mindre väldefinierat. Jag vet inte vad jag får ut av det, inte ens om jag får ut något av det i slutändan. Och det är fint så. Det kanske räcker med bara fyra månader i skogen. Jag mår bra av det just nu, det är det viktigaste. Jag märker också att jag trots mina 48 år fortfarande väldigt ofta vill att andra människor jag pratar med ska tycka om mig och därför vädrar jag hela tiden efter vilka svar de vill ha och vad de vill höra. När jag sitter här ensam blir det tydligare för mig vad jag vill och tycker. Jag tycker om självklara människor som inte behöver hävda sig, anpassa sig utan som bara finns, som den de är. Jag vill gärna vara så. Kanske hjälper mig de här fyra månaderna att bli det.
Nåja, livet är ovisst. Det enda jag vet om framiden är att jag ska dö en dag. Fram till dess är jag på väg, alltid på väg. Det är gott i sig.