I många år har jag vänt mig mot den kollektiva psykosen som jag brukar kalla den – den att bara rusa fram genom livet, tro att allt är bråttom, att ju mer jag har att göra desto större kvitto får jag på hur betydelsefull och viktig jag är och att alltid prestera, från morgon till kväll, möjligen med någon liten andpaus på helgen och under semestern och semestern avslutas naturligtvis med klagan och lätt ont i magen över att nu är det dags att komma tillbaka till ekorrhjulet igen.
Jag vet – ofta är det vardagslivet som när allt kommer till kritan är guld värt. Ändå är det inte så jag vill leva mitt liv. När jag hoppade av fast anställning och god lön hos Ericsson för fem år sedan ställde jag mig en fråga – ”Vem är jag i full frihet?” Jag ville uppleva den jag är när jag inte behöver prestera. Det var värt vartenda uns av trygghet att en gång få uppleva den känslan. Jag ville pröva. Det tog mig några år att inse att fängelset som håller mig från min frihet inte enbart finns i anställningsformen, det finns även i mitt huvud. Egenföretagande kan tyckas fritt men när slavdrivaren sitter i hjärnan är det inte det.
Just nu har jag en gyllene chans. Jag har inga uppdrag – som det ser ut just nu – fram till och med sjätte maj. Det är en ovanlig situation, jag är van med att omsättningen går uppåt hela tiden. När jag såg luckan kom förstås orostankarna – är jag slut som föreläsare nu? Kommer ingen villa ha mig längre? Hur ska det gå med ekonomin? Jag läste gamla dagboksanteckningar. I över sex år har jag längtat efter lugn och ro. Jag vet att jag har pengar, jag klarar mig. Ingen lyx pengamässigt, men det går. Som egenföretagare behöver jag se till att jag har en buffert för just sådana här tillfällen. Jag insåg – herrejösses, vilken lyx! En lyx med djupare, mer förnöjsamma dimensioner än den som kommer från pengar. Jag skulle säga att pengar kan aldrig skapa den här formen av lyx. Här får jag flera månader, där jag kan få det där lugnet och ron, där jag kan börja uppleva – Vem är jag i full frihet?
Jag vill leva ett liv som inte bygger på att prestera. Missförstå mig inte – jag vill skapa, men på ett annat sätt än hittills. Jag vill leva inifrån och ut. Jag vill skapa utifrån mig och jag vill se vad som då händer och vad som blir. Jag har sett ”bara vara” som motsats till att leva ett liv i prestation och jag har ingen aning vad det betyder att ”bara vara”. Sitter jag med händerna i knät i soffan och rullar tummarna, som farmor emellanåt gjorde när jag kom och hälsade på henne? Det är inte det jag letar efter, jag letar efter den obändiga skaparkraften som jag tror finns i att ”bara vara”, den som kommer utav kärlek och skaparvilja och som inte har ett dyft med andras (av mig uttänkta) krav på mig, mina egna krav eller ett tänkt behov av att tjäna pengar. Det är rätt intressant att se vad som händer när jag tänker bort behovet av att tjäna pengar. Jag upplever ett stort ERROR i hjärnan. Jag är så inställd på att det är klart att jag ska göra rätt för mig, stiga upp på morgonen, arbeta, göra något vettigt, skapa omsättning om än omsättningen bygger på det jag älskar att göra och det jag vill sprida i världen. När jag inte behöver göra allt detta, vad gör jag då?
Jag har bestämt mig för att pröva. Det är inte lätt att leva annorlunda i ett samhälle som lever på ett i stort sett, likartat sätt. Jag bestämde mig för att sätta mig utanför. Vipassanakursen var starten. Fortsättningen är att jag har hyrt ett hus. Det är ett härbre från 1700-talet som ligger allra längst ute på Värmdö. Jag har flyttat ut från familj, vänner, trafikbuller och stress. Här har jag varit i två veckor nu och under den tiden har endast en bil passerat. På natten hör jag ugglan, i övrigt hör jag bara vinden. Havet ligger i vikar och brer ut sig majestätiskt när jag står på höjder. Stigarna vindlar fram i oändlighet, kors och tvärs genom skogen. Från februari till och med maj har jag satt mig själv i karantän. Måhända kommer det ut ett UFO, en vilde som längtar galet mycket efter att prestera, en stillsam munk eller något annat. Kanske kommer jag vara nästan som jag var innan. När jag funderade på om jag skulle hyra det här huset eller inte – det lät konstigt att lämna sambo, ”verkligheten” och det vanliga livet – fick jag ett sms från en vän. ”Ge dig själv den finaste julklappen” stod det. Tack för rådet! <3