Jag tittar ner i min frukosttallrik. ”Tiden är dyrbar, meditera varenda minut. Känn förnimmelserna i munnen när du äter, förnimmelserna i kroppen när du går” sa läraren igår. Jag stoppar in en sked gröt i munnen och känner att den är len med lite knölar i. Någon har sått havre, skördat, torkat, packat, skeppat, packat upp, sålt vidare, köpt in hit, tagit upp ur förpackningen och kokat gröt så jag kan äta den. Jag stoppar in en bit banan och känner hur den glider omkring. Någon har planterat ett bananträd. Vårdat, skördat, skeppat, packat upp, transporterat vidare, lagt upp på fatet så att jag kan ta och äta. Någon har planterat solrosor – var växer de? – tagit hand om dem, skördat, skalat, transporterat och nu finns de här så jag kan äta. Linfröna – de växer kanske i Sverige – samma sak där; bereda jorden, så, vårda, skörda, transportera – och mjölken; en ko har blivit gravid, fött en kalv, kalven har – ofrivilligt – avstått mjölken, den har värmebehandlats, transporterats, sålts och så vidare, för att nu hamna i min mage. Russinen, plommonen… Dessutom jobbar någon gratis för att laga mat, någon har skänkt pengarna till inköpen… Glädjeblommor skjuter upp genom skallbenet och hela huvudet exploderade i ett tacksamhetsfyrverkeri. Glädjetårar trillar nedför kinderna i en strid ström och jag är så tacksam, så tacksam! Jag hulkar och skrattar om vartannat. Jag tittar ner i min frukosttallrik igen. Denna oändliga rikedom! Slänga någon del av den? Aldrig! Ta för mycket? Glöm det! Take only what you need dyker upp i hjärnan. Jag förstår matens helighet, mina förfäders motvilja mot att slänga och slösa, dygden måttfullhet och dödssynden frosseri, på djupet. Jag tittar upp mot min kopp med choklad. Kakaobönan, kommer den från Sydamerika? Där var den helig. Någon har… Sen orkar jag inte mera.
Vi fortsätter scanna kroppen, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Klarar vi att täcka in fler delar än två samtidigt så gör vi det. Grova förnimmelser som smärta eller stelhet är sankaras av motvilja som kommer upp. Små, behagliga förnimmelser är sankaras av begär som kommar upp. En muskel vid höger skulderblad gör ont. Jag arbetar tålmodigt vidare. Allt kommer och går. Den kommer släppa. Anitcha! Timme in, timme ut. Den gör ondare. Det var då…. Bevara sinnesjämvikten. Allt kommer och går. Nästa timme. Det gör ont. Allt kommer och går. Men för helvete, gå då! Du har haft din tid. Schas! Behåll jämvikten. Börja om. Here I go again sjunger David Coverdale. Kom igen, fokusera! Jag går på toan i pausen. Varför håller hon på städa nu? Nu när JAG ska gå? Jag får säker vänta i femton sekunder. Hon som är här och jobbar gratis och frivilligt, i dagar i sträck, för att jag ska kunna gå den här kursen. Hur kan hon ha fräckheten att vara i vägen? Jag ser att jag är irriterad, jag ser att jag tappat sinnesjämvikten, den som är det enda måttet på hur framgångsrik jag är. Jag promenerar ilsket längs slingan. Nä, jag vill inte vara med andra människor, de är bara i vägen. Motviljan förökar sig som när man häller vatten på en Gremlin. Det är Fredriks fel att jag känner mig trängd hemma. Mamma och pappa gjorde fel som inte lärde mig att sätta gränser så jag får vara ifred! Allt är fel, alla är fel! Bort med hela jävla skiten! Jag kramar Beauty. Med hennes bark mot min kind infinner sig en liten stillhet. Jag har en lång väg tillbaka till sinnesjämvikt.
På kvällsföreläsningen berättar läraren om en konstnär som blir kär i en bild han målat av en kvinna. Alla tycker han är tokig som är kär i en bild. Senare målar han ett monster. Han blir jätterädd för det monstret och gör allt för att slippa det. Alla tycker han är precis lika tokig då. Vilken bild skapar jag av mig? På facebook, instagram, LinkedIN och i vanliga livet? Vilka delar av mig låter jag synas och vilka vill jag helst springa ifrån? Vem är jag? Finns det något beständigt i vem jag är, eller kommer det också bara och går? Jag tänker på när jag sprang mitt första sexdagarslopp och ville vara uthållig och mentalt stark. Jag slogs i två dygn för att bevara den bilden av mig själv. När den sen kraschade rejält, eller snarare totalt, bröt jag. Jag gick och la mig. Nästa morgon blev jag ändå nyfiken. Jag ville se hur långt jag kunde nå. I den kravlösa, nyfikna kärleken till mig själv BLEV jag uthållig och mentalt stark, mycket mer än när jag försökte vara det. Jag släppte min bild av mig själv och blev fri att vara den jag är. Men är mina egenskaper en korrekt beskrivning av vem jag är? Kommer de och går, bara över längre tid? Om det inte finns något jag, då finns inte heller min eller mitt. Om jag inte behöver klänga fast vid min bild av mig själv och min egendom, vem är jag då? Och vad är det för värld vi lever i då? Tanken väcker svindel.