Jag är nummer fem på listan. Vi fortsätter scanna kroppen, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Idag har vi lagt till att vi kan skanna två kroppsdelar samtidigt. Under lunchrasten sätter jag mig på den lilla mattan framför assistentläraren. Assistentläraren är den som fysiskt finns på plats, han som bara sitter och trycker på play. Jag har undrat vad han har för funktion, han sitter ju bara och mediterar, precis som vi. Alla föreläsningar och instruktioner under meditationerna kommer från inspelningen med den burmesiske läraren, Goenka. Goenka dog 2013, assistentläraren för bara vidare det Goenka lärde ut genom att trycka på play. Meningslöst yrke.
Jag ställer min fråga och ett flöde rinner ur honom. Hans uppriktighet och vilja att ge rycker med mig. Jag får med mig mycket mer än vad jag frågat och jag kan höra svaren, utan förutfattade meningar. Det går rakt in. Jag har antingen gjort ett språkligt fel eller så har mina fördomar om kursen fått mig att inte höra instruktionerna. Både könsorganen och rumpan ska vara med i scanningen. Vad bra att jag fuskat och tagit med dem då tänker jag innan jag tar nästa fråga. Vad betyder det egentligen att inte reagera? Återigen ett svar som flödar. Det handlar inte om att undertrycka känslor, de finns där, det handlar om att behålla sinnesjämvikt även när känslorna är där. Allting kommer och går. Anitcha! Jag tackar och går.
Vördnadsfullt går jag omkring ute på slingan i skogen. Vad mycket kunskap han hade, assistentläraren! Och som den flödade! En aldrig sinande ström, klar och tydlig. Och jag kunde höra svaren när mitt sinne inte var färgat av förutfattade meningar. Så fridfullt det blev, så klart och tydligt! Tänk om jag alltid kunde ställa mina frågor så? Vad enkelt livet skulle bli.
På kvällsföreläsningen pratar läraren om Jesus och Buddha. Vad betyder det att följa Jesus? Eller Buddha? Jo, det betyder att utveckla samma kvalitéer som de. Buddhas kvalitéer är medkänsla, kärlek, glädje och tacksamhet. Läraren betonar att det betyder ingenting att säga ”jag följer Buddha” om jag inte jobbar med att utveckla samma kvalitéer som Buddha. Det är en lång väg, den tar inte bara många år, den tar flera liv. Det viktiga är inte att nå målet, det blir också ett begär vilket innebär fastklängande, vilket innebär lidande. Det viktiga är att vara på vägen, Dhammas väg. När jag vandrar längs den vägen kommer jag ser resultat – jag SKA se resultat, annars vandrar jag inte på den vägen. Resultaten jag ska se är bland annat att jag bryr mig om andra. När jag släpper lidande närmar jag mig Buddhas egenskaper och vill ge, mer och mer, av kärlek och medkänsla till de jag möter, även mina ovänner. Han betonar att gå Dhammas väg har ingenting med religion att göra. Jag kan vara hindu, kristen, muslim, ateist eller vad som helst. Alla kan följa Dhammas väg. Det handlar om att utveckla personliga egenskaper. Det handlar om att leva ett bra liv, både för mig själv och för andra. Det är allt. Sen pratar han om Jesus. Vad hade Jesus för kvalitéer? Jo, när han hängde på korset, fastspikad av de människor som torterat honom och spikat fast honom för att dö, så kände han inget annat än medkänsla och kärlek för dem. Jesus sa ”Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Han såg dem och älskade dem i deras okunnighet.
Jag krymper ihop. Känner mig så liten. Vem trodde jag att jag var för att kunna vara nära Gud? Att kunna utveckla de kvalitéer Jesus har? Han, som för mig är en människa som helt och fullt går Guds väg, som upplöst sitt ego och enbart uppfyller Guds vilja. Jag står på gårdsplanen, tittar på stjärnorna ovanför. I det lilla, i det icke perfekta som är jag, känner jag mig stilla i en trygg visshet om att jag är i enhet med Gud. Innan jag går in för att lägga mig för kvällen blickar jag upp mot natthimlen igen och med en blinkning frågar jag Och vem skapade dig då, Gud? Jag får en blinkning tillbaka.