Vi fortsätter scanna kroppen, uppifrån och ner, och nu även nerifrån och upp. Upp, ner. Ner, upp. Från hjässa till tårna, från tårna till hjässan. Jag promenerar i skogen på rasterna. Jag är irriterad. Det var så mycket lidande i föreläsningen igår. ”Om du känner motvilja vill du undvika det. Det skapar lidande. När du känner begär vill du ha mer. Det skapar lidande. För att bli fri från ditt lidande behöver du lära dig ett nytt reaktionsmönster. Du behöver lära dig att inte reagera. Både begär och motvilja kommer och går. Allt kommer och går. Vad finns det för mening i att känna begär till något som försvinner? Eller att känna motvilja mot något som försvinner? Fastklängande är roten till allt lidande. Kan du behålla din sinnesjämvikt och bara betrakta det som sker, utan att reagera, då slutar du skapa nytt lidande för dig själv. När du slutar skapa nytt lidande för dig själv kommer gammalt lidande, sankaras, upp till ytan och försvinner. Så småningom blir du befriad från allt lidande. Du slipper födas till det här livet igen. Behåll din sinnesjämvikt. Det är enda måttet på din framgång. Anitcha!”
Ska jag inte känna sorg, ilska, glädje, kärlek? Vad blir det för liv? Ett rakt, grått streck? Så där som mamma vill ha sitt liv medan jag alltid velat ha en färgglad palett. Eller betyder det att känna men inte reagerar i ren praktisk handling? Det vore tråkigt det med. Solen skiner. Jag står bredvid Beauty och smeker hennes barr. Hon har långa grenar, ända ner till marken. Det är en liten koja där inne. Jag kryper in och känner hennes trygghet och självklarhet. Samma självklarhet jag ofta tycker gamla människor har, eller klippor i skärgården. De bara är. Efter ett liv i prestation längtar jag efter varande utan att veta vad det är. Jag slåss med mina tankar. Igår sa läraren att tänder vi en lampa så skingras mörkret. Jag gillar att se livet, världen och människor som att ”mörker är frånvaro av ljus”; det är ljuset som råder och där det finns mörker är det något som skymmer. Jag vägrar att se det tvärt om. Men är vi verkligen mest goda varelser, innerst inne? Jag tänker på min exman, som jag varit arg på i 17 år efter att han bedrog mig och dessutom försökte tjäna pengar på det. Var han ond? Han hade samma dröm som jag. Vi ville bygga ett liv samman och ha barn och hem. Ingen av oss klarade av barnlösheten eller att hantera varandra. Var jag ond som hängde fast vid honom och vägrade inse faktum? Jag inser att den ilska jag burit på under alla år är min. Det enda den tjänar till är att skada mig själv. Så onödig. Det känns fysiskt, jag lättar. Min ilska är borta. På riktigt. Frid fyller mitt sinne.
Till varje lunch får vi efterrätt. Idag är det äppelpaj! Stora äppelbitar blandade med havregryn, solrosfrön, ingefära och russin och till det en vaniljsås. När smaken sprider sig i munnen gråter jag av lycka. Det är så gott! Det innebär inte att jag roffar åt mig, bara njutning i nuet. Jag tar bara så mycket jag vill ha. Jag vet att den här äppelpajen och vaniljsåsen försvinna och just därför njuter jag intensivt av den, varenda tugga.
Under eftermiddagsmeditationen fortsätter jag scanna kroppen, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Det pirrar i vänstra handen och från fingertopparna och upp mot handleden löses den upp. Bit för bit slutar den existera till någonstans mellan handleden och armbågen. Istället för min hand finns där stjärnhimlen. Nattsvart rymd full med stjärnor. Men hur verklig är den här upplevelsen? Jag har tolkat den som enhet med Gud, med allt skapat. Är den lika verklig som marschmallownäsan? Eller som att bränna mig på en varm platta? Jag vet inte.
Nu vill jag verkligen veta om rumpan och könsorganen ska ingå i scanningen och vad det betyder att ”inte reagera”. Jag vill veta på riktigt, inte för att sätta dit kursen som felaktig. I morgon ska jag skriva upp mig på listan.