Foto: Jan-Erik Ramström
I morgon är det dags för ett nytt kapitel i mitt liv. Jag letar inåt, efter närheten till Gud, efter att leva i det jag vet strömmar i mina ådror – i allas ådror – och i våra kroppar. Enheten med det gudomliga, med bestämmelsen om vem jag är. Jag vill tro att den finns där – meningen som är något högre, något utöver att prestera, leverera, storhandla, städa och fixa skjuts till träningar. Meningen som är orsaken att jag kom till jorden. Jag tror den finns därinne och om jag lyssnar noga hör jag den.
Jag ska på en Vipassana meditation. I tio dagar ska jag stiga upp klockan fyra, börja meditera 4:30. Första meditationspasset avslutas 6:30, sen är det frukost. Därefter fortsätter dagen med totalt 10 timmar och 45 minuters meditation per dag. Vi får inte prata, inte titta varandra i ögonen. All kommunikation är förbjuden, fokus ska vara helt och hållet på den inre kommunikationen. Den med mig själv, med Gud, med själen. Först, när jag anmälde mig till den här kursen kände jag en djup grop i magen av rädsla. Det var rädslan för att vara hungrig och rädslan för att det ska pirra i kroppen. Jag är van att äta mycket och bränner mycket. På kursen får vi te och frukt vid 17-tiden på kvällen, därefter är det ingen mat. Jag är van att springa och röra på mig. Vara stilla brukar få min kropp att hoppa och studsa av oförlöst energi och ibland irritation. Kanske gör den annorlunda den här gången. Jag har accepterat och vant mig vid tanken att jag kommer vara hungrig. Jag kan även känna en skön stillhet vid tanken på att inte röra mig. Nu på senare tid är jag rädd att det kommer göra ont. Men jag antar att det är som i ultralöpning – ont går över. Det gör inte illa mig i längden.
Det jag letar efter är svårt att ta på, ändå så tydligt. Jag tänker på universumet som ryms i varje människas ögon. Tittar jag tillräckligt länge så ser jag det. Jag tänker även på när jag satt hemma hos min cancersjuka vän och la handen på hennes panna. Hon hade välkomnat mig till genom att hålla om mig i tio minuter. Jag var rädd för att vara med en människa som skulle kunna dö om några dagar när hjärntumörerna skulle opereras bort, de satt dåligt. Med hennes välkomnande blev jag lugn och satt bredvid henne när hon retarderades till ett litet barn och sög på tummen i rädslan för döden. I det ögonblick min hand nådde hennes panna sträcktes hennes kropp ut, slappnade av. En tår blev kvar i ögonvrån. ”Ta inte bort handen” sa hon. ”För Guds skull, ta inte bort handen”. När läkarna senare öppnade hennes skallben fann de bara två tumörer. Den som hade varit i pannan var borta.
Jag vill inte säga att det var jag som gjorde att den försvann. Men något var det. Kärlek i sin renaste form, kanaliserad energi, eller något – jag vet inte. Jag minns att jag tänkte tanken ”Om det där är sant – varför är jag då civilingenjör?”. Ändå fortsatte jag vara ingenjör i tio år till. Jag vet att ingenjörer både behövs och gör enormt mycket nytta. Men det är inte min väg, inte nu längre. Kanske finns det en massa saker jag inte kan förklara, kanske finns det dimensioner jag inte upplevt än eller bara sett skymten av. Finns de, då vill jag finna dem och jag vill leva i den strömmen. Jag har kännt den och levt den, så många gånger, inte minst under Iranäventyret. Ändå är de svåra att tro på för de går rakt emot en stor del av den livsuppfattning jag har haft och som jag uppfattar att vårt samhälle har.
Men, nu är det dags att släppa greppet om den värld där jag mestadels levererar och presterar. Dags att blicka inåt, dags att ta ett nytt steg i livet. Efter de här inledande tio dagarna – som jag tror jag behöver, jag har levt mitt liv på relativt likartat sätt i 48 år nu, det krävs något för att göra en kursändring – väntar ett nytt inre, äventyr. Det skriver jag om senare.
Vi får se om jag strandar platt eller tar iväg mot nya höjder. Kanske blir det både och. Jag har ingen aning vad som väntar. Det känns bra.