Innan jag åkte till Iran hade jag en liten, liten förhoppning – tänk, om min löpning skulle kunna bidra till att öka friheten, om än bara lite, för kvinnor i Iran? Det var en utopi, jag trodde inte mycket på det men kanske, kanske skulle synen på kvinnan ändras när folk fick se den styrka jag utstrålar när jag springer genom hela landet. Men vad visste jag om det? Iranska kvinnor kanske redan tycker de är starka. Min tanke utgick kanske enbart från en fördom om att både män och kvinnor i Iran såg kvinnor som svaga.
Min löpning blev en stor nyhet i Iran. Jag har varit med i många av de stora tidningarna, i radiointervjuer, TV och webbsidor. Min löparkompis Annika satt på Friidrottsgalan, inbjuden för att hon tagit EM-silver i lag i 24-timmarslöpning. Bredvid henne satt en man som var född i Iran. Han frågade Annika om hon kände till mig. Sedan följde ett långt samtal där han sa att kvinnor är så begränsade i Iran och han hoppades på förändring. Annika frågade om min löpning fått något genomslag, om det nått gemene man eller bara nått vissa grupper, t ex löpare. ”Nej, det här har fått stort genomslag”, svarade han. ”Det är känt!” Han sa att jag hade gjort stort intryck och gjort något väldigt bra för iranska kvinnor. Det blev ett väldigt fint och hoppfullt samtal, dem emellan.
Jag känner att jag får en tår i ögat när jag läser vad jag just skrivit. Det klämmer till lite över bröstet. Skulle jag verkligen ha bidragit? Visst, det här är bara en persons ord, men jag tänker även på kvinnorna jag mötte i Ramsar som gav mig en tavla för att de var så glada att jag visade kvinnors styrka. Jag tänker även på lilla Arina, 21 år, som jag mötte på ett hotellrum. Hela tiden ringde mobilen, det var hennes föräldrar som ville ha koll på var hon var. 20 minuter förmådde hon stjäla för att träffa mig. Hennes ögon brann av längtan. Jag råkade säga ”Åh, 21 år, vilken underbar ålder! Det är så mycket som ligger framför”. ”Det är hemskt att vara 21 år och kvinna i Iran” svarade hon och slog ned blicken i golvet. ”Det finns ingen frihet. Mina föräldrar förväntar sig att jag ska gifta mig och skaffa barn. Det finns inga jobb. Jag kan inte skapa en framtid, jag kan inte förverkliga mina drömmar. Många i min ålder begår självmord, de ser ingen möjlighet att skapa sitt eget liv.”
Jag önskar så mycket att Arina och alla andra både får och kan skapa det liv de själva vill ha. Ibland önskar jag att min löpning hade gett så mycket mer. Det behövs konkreta lagändringar. Att en kvinna alltid står under en mans förmynderi och lagligen inte själv får bestämma om hon ska resa utomlands är absurt. Det finns många andra saker jag skulle vilja ändrades också – till exempel rätten att själv bestämma hur jag klär mig. Ibland känns mitt bidrag som en viftning i luften, andra gånger känns det enormt stort att ha åtminstone bidragit med att göra en medvetandeskiftning hos många.