Foto: Anita Bergström
Oj, vilken helg! Äntligen har jag vilat! Det innebar drygt åtta timmar sömn per natt och inga måsten. Förutom att förbereda ett föredrag, göra min bokföring, räkna ihop bokförsäljningen senaste veckan, lägga in alla affärskontakter från Vildmarksmässan i mitt system för nyhetsbrev, och ordna leveranser av nya bokbeställningar.
Det är ett annat liv att vara egenföretagare. Allt ansvar är bara mitt, jag brinner för det jag gör – alltså gör jag allt för att det ska fungera. Jag gör obehagliga – och roliga saker – som att ringa till Vildmarksmässan och säga ”Hej, jag har sprungit genom Iran. Jag vill gärna berätta om det för folk på er mässa men mitt bolag gick bak förra året så jag har inte råd. Kan jag få komma ändå?” Det fick jag och sen utbröt febril verksamhet för att få till den där montern så snygg och så billig som möjlig. Jag hade inte funderat så mycket, visste mest att jag ville dit och synas, hur introvert jag än är. Sen kom Helena Stierna och frågade mig saker som ”Vilken känsla vill du att människor ska få när de går in i montern?” ”Har du funderat på vilka kunder du vill bjuda in?” och ”Vad är det du vill uppnå, i konkreta termer, med att vara med på mässan?” Jag fick krulla till hjärnan och fundera vad jag verkligen ville ha ut. Jag hukade när Fredrik satte upp skyltarna jag hade tjuvkopierat i färg som skrek ut ”Kristina Paltén”. Det kändes annorlunda att exponera mig själv så. Helena Modéer designade två stycken roll-ups med mig på där det står ”Äventyrare, Ultralöpare, Författare, Coach Föreläsare”. Hoppla! Är jag verkligen allt det?
Mässan förflöt med att jag inte hann kissa. Det var så mycket folk i montern och jag pratade bort rösten. Innan första föredraget smet jag och la mig och vilade i ett tyst hörn en halvtimme, för att fokusera. Helena Stierna var med mig den dagen och det var fascinerande att se hur hon slängde in folk i montern med ett leende. Det är skillnad på proffs och lekmän Jag började lära mig att jag behöver komma till ett avslut för att få en person att köpa en bok. Jag är ingen van försäljare, men jag blir! Ingen van marknadsförare heller, men även där lär jag mig.
Jag hamnade på SVT God Morgon Sverige i hela 7 minuter, dagen innan mässan började. Det är fascinerande att se hur effektivt 7 minuter slår ut mig. Jag var koko i hjärnan hela dagen efter, satt på en kurs och försökte fatta var jag var och med vem. Förstå vad som sas fanns inte på världskartan.
Fredag var det mässa hela dagen, sedan riktigt fin fest på Älvsjö Gård med människor från mässan, Carina och jag frotterade oss med andra äventyrare och folk inom Outdoorområdet, åt granskottspesto på salt getost från västkusten och drack ”Catch and Release” vin från Systembolagets beställningssortiment. Glada i hågen kom vi hem vid 12-tiden på natten, jag vaknade strax efter fyra och klockan nio höll jag föredrag för blivande äventyrare om Mentala Verktyg. 10 till 18 var det mässa igen, full fart, därefter fest som Årets Äventyrare anordnade. Jag kom hem vid 11, var tillbaka på mässan vid 10 igen. Söndag eftermiddag höll jag mitt sista föredrag om Iran och projektorn dog mitt i det hela. ”Shit” blev min första tanke och i en millisekund vändes den till ”Nu ska jag visa att jag är proffesionell! Det ska få åka på världens resa, bilder eller inte”. Det var kul att se hur blixtsnabbt jag vände den tanken.
Det har hänt så mycket. Jag har hittills glömt att skriva att jag släppte min första bok ”Tänk om jag fixar det!” som handlar om hur jag använder min mentala inställning för att kunna sätta ett sådant världsrekord. Den mentala inställningen går att använda på vad jag än vill åstadkomma. Det var underbart att se Facebook och Instagram fyllas med bilder på den rosa boken av människor som var glada över att ha köpt den och över att ha läst den.
Söndag kväll stökade jag och Fredrik undan allt från mässan, måndag morgon kl 9 stod jag på Internationella Engelska Gymnasiet och berättade om att leda sig själv till det jag vill vara. Efter första föredraget var det tio minuters vila, sen var det dags för nästa. Folk ur publiken kom fram och kramade om mig efteråt. En tjej, som var född i Iran, hade läst om min planerade löpning i Metro innan jag gav mig av. Hon hade tänkt ”Hon kommer inte levande hem”. Nu stod jag där, på scenen i hennes skola, och berättade om hur fantastiskt jag haft det. Hennes ögon svämmade över, det bara rann och rann, och vi kramade om varandra. Jag var så glad att få vara där, mitt bland alla fantastiska ungdomar och deras omsorgsfulla, engagerade lärare.
Examensprovet för veckan var att prata på Branddagarna hos Stanley Security. Det är branschdagar som de anordnar för sina kunder. Det är extra förmånligt att få prata för min kunds kund. Det är ett förtroende som jag vill förvalta väl. Jag visste att det skulle vara en manligt dominerad publik och de brukar ofta vara mer kritiska. Jag har varit nervös länge för det föredraget. Nu var det dags, jag satt i bänken och hjärtat bultade så jag kunde höra det. Dessutom satt min teatercoach, Michael Riise i publiken, för att ge mig feedback. Puh!
Föredraget drog igång, jag hade talat om för mig att det bultande hjärtat berodde på att jag var så taggad och förväntansfull, så när jag kom upp på scenen var jag riktigt glad att stå där. När män i publiken torkade sina tårar och sedan brast ut i gapskratt, då visste jag att jag hade lyckats. Med en jättestor bukett tulpaner klev jag ned från scenen. Sedan tog det två och en halv timme av öldrickande och jättetrevligt prat innan jag kom mig hemåt. Det är ett gott betyg på att föredraget satt som det skulle!
Jag har varit trött och speedad. Så speedad att jag inte känt tröttheten. Fredag inför den här helgen gled jag i mål. Det började med tre timmars boksignering på Actic, sedan lunch med Stefan Janpar, därefter mitt verkliga favoritmöte – jag åkte till min förläggare. Lyssna på det – MIN förläggare. Det är något som fyller mitt hjärta med guld, med tillförsikt. Det är det enskilt varmaste och hjärligaste jag vill göra just nu – skriva boken om Iranlöpningen. De senaste två veckorna har jag inte gett den önskan något utrymme, jag har haft fullt upp med all klara allt som är. Nu mot påsk lugnar det ned sig, då ska jag fortsätta. Jag ser fram mot det som en snickare som ska mejsla ut ett vackert mönster i trä med sitt stämjärn. Åh, den kommer bli så vacker, glädjefylld och även tankeväckande! Och lång. Skriva den känns som ett Sisyfosarbete. Samtidigt vet jag att det jag är bra på är sätta upp mål och målbild, fira delmål och fortsätta, fortsätta, fortsätta tills jag når mina drömmars mål. Det känns helt fantastiskt att ha ett förlag med mig längs vägen! Jag är nyfiken på hur de kommer jobba med texten, men marknadsföring och med layout. Vem kommer jag möta, vad kommer det innebära?
Livet är lyx just nu. En dröm som är sann. Jag påminner mig själv att njuta utav det.