Ikväll gör jag något som både tar emot och som gör mig glad. Jag sorterar tidningar som jag varit med i på senaste tiden i tidsordning, sen klipper jag ut artiklarna och klistrar in dem i ett urklippsalbum jag fick en gång för länge sedan. Pappa var rollmodellen, han hade sparat alla urklipp där han var med i tidningen och satt och bläddrade i sitt album ibland. Jag var exalterad den gången i sexan vår klass skulle vara med i Piteå-tidningen – äntligen skulle jag också! Jag blev sjuk dagen när fotografen kom. Jag klippte ut vår klass ändå och klistrade in i mitt nyfådda album. Jag skulle klistra in något om än jag inte var med på bild. Det dröjde några år innan nästa urklipp kom och nu befarar jag att albumet inte kommer räcka till.
När jag jobbade på Ericsson hade jag en speciell mailfolder. Det var gulliga-mail-foldern. Där sparade jag mail jag fått som jag blev speciellt glad av att läsa. När livet kändes tungt sökte sig mitt finger till just gulliga-mail-foldern. Jag behövde bara läsa några stycken för att må bättre igen.
Samma är det med mitt album. Ibland är det skönt för egot att bara sitta och bläddra bland de där sidorna och känna ”Japp, jag har verkligen gjort det där”. Visst har jag även en del emot det, jag vill att mitt liv ska vara så mycket mer än mina prestationer – och det är det också. Samtidigt är prestationerna en viktig del av mitt liv.
Albumet och gulliga-mail-foldern (som jag naturligtvis sparade när jag slutade på Ericsson) är vaccin. De är även medicin. Jag känner mig fruktansvärt gammalmodig i den digitala åldern och jag låter mig vara just så.