START
OM KRISTINA PALTÉN
FÖREDRAG
COACHNING
ÄVENTYR
ULTRALÖPNING
FILM & POD
BLOGG
REFERENSER
BILDER/PRESS
GÄSTBOK
SKRIVET
PRESSMEDDELANDEN




EN SMAK AV VÄRLDEN

Jag sitter i Torghuset i Smålandsstenar med ett leende på läppen. Framför mig sitter Lamine och Peter och spelar och sjunger. De repar inför kvällens konsert. Det är festival, ”Smaka på världen”. Utanför fönstret skiner fullmånen från en blå kvällshimmel. Under dagen har 500 personer smakat på bosniska piroger, vinbladsdolmar, eritreanska bröd med köttfyllning och jag vet inte allt. Mängder med grupper har stolt visat upp och låtit folk smaka på sin mattradition. Människor har framfört saker på scenen – arabisk och eritreansk dans, bland annat. Det var planerat för 4 framträdanden, det blev 18.
Spontaniteten var stor att stolt visa den kulturella rikedomen de närvarande har att bjuda på. Krister Hultman har arrangerat och hela bygden kring Smålandsstenar är engagerad. Bland Smålandsstenar 4000 invånare har Krister lyckats dra ihop inte mindre än 37 sponsorer! En fantastisk uppslutning!

Redan in bilen i morse hade jag det lyxigast i världen. Jag var på väg till en fest, till människor som vill väl, som vill mötas, lära känna varandra och jag var en del av det. Jag skulle prata om min löpning genom Iran. ”Det var mening med det som sker”, sjöng just Peter. Guldögonblick i livet. Jag är kär i livet. Lamine och Peter spelar ”Now is the time” som Peter skrivit, min favoritlåt som jag alltid lyssnar på innan jag ska göra en föreläsning för att få rätt kärlekskänsla i kroppen, att ge vidare till publiken. Nu får jag höra den live, i en version bara för mig.

Vi har varit fyra personer som pratat idag. Först ut var Peter som på ett snyggt sätt knöt ihop tiden då Sverige tömdes på sin befolkning, med nutid. I Småland lämnade 25 % av befolkningen sina hem och svåra umbäranden för att hitta lyckan på andra sidan Atlanten. Peter sjöng om smärtan, oron och längtan, samma känslor som förmodligen många som kommer till Sverige idag har. Ingmar Karlsson, med 30 års tjänstgöring utomlands som ambassadör i ett flertal länder och med 22 böcker skrivna, berättade om hur den arabiska kulturen påverkat oss, bland annat visade han på en mängd ord som kommer från arabiskan. Han berättade också om ett antal klassiska missförstånd i historien som lett till hur vår bild av Islam påverkats. Pontus Strimling, som forskar på hur våra värderingar förändras tog med oss på en resa från tiden då Sverige hade en levnadsstandard i nivå med Mocambiques till idag. Utan att ge uttryck för någon värdering själv, utan genom att bara hålla sig till exakt vad forskningen visade, avlivade han myt efter myt – nej, det är inte våra föräldrar som ger oss våra värderingar. De kommer från hur jag har haft det som barn. Har jag mat i magen och känner mig trygg kommer jag värdera frihet, allas rätt att uttrycka sitt inre, autonomitet, jag kommer ha tillit till andra, vara mindre religiös och mindre traditionsbunden. Om jag däremot inte har mat och trygghet kommer jag värdera stabilitet, fysisk och ekonomisk trygghet, ogilla det som är annorlunda, jag kommer inte ha allmäntillit men jag kommer ha tillit till traditionella institutioner och auktoritet och lojalitet blir viktigt.

Sverige var, genom sin historia, tidig ut med att utveckla de mer ”moderna” värderingarna, dvs de som hör ihop med trygga människor. Det innebär att ur ett internationellt perspektiv är Sverige unikt – Vi har hög jämlikhet, långvarig fred, låg religiositet, låg barnadödlighet, vi är rika, laglydiga och har låg korruption.

Men vad händer då när invandrare med annan bakgrund kommer hit? Tja, det visar sig att de hamnar väldigt nära Finlands position när det gäller värderingar, inte speciellt långt från Sverige. Det är helt enkelt invandrare med värderingar som ligger rätt nära de svenska som kommer hit. När det gäller värderingar om jämställdhet hamnar vår nyligen invandrade befolkning något lägre än den infödde svenskens, men ligger högre än den infödda befolkningen i Nederländerna, Frankrike, Irland, Belgien, Tyskland, UK med flera.

Även om jag tyckte jag var tämligen invandrarvänlig är det här ändå helt ny fakta för mig.

Det får mig att komma tillbaka till mina funderingar – hur skapar jag trygghet i det samhälle jag lever i? Trygghet handlar för min del inte om att stänga in sig och gömma sig för allt jag är rädd för. Istället handlar verklig trygghet om att gå ut i det som är otryggt och upptäcka att det i de allra flesta fallen inte alls är farligt, utan faktiskt tryggt. Och skulle jag stöta på något som verkligen är farligt är jag kapabel att hantera det. Det är verklig trygghet.

Jag vill göra fler äventyr, sådana som utmanar kollektiva rädslor. Syftet är att göra samhället tryggt. När jag är trygg i det otrygga finns det inget som kan rubba mig. Ett sådant samhälle vill jag leva i.


Rigmor:Tack för ditt fina inlägg. Du kan formulera dig så bra och din inställning ligger så lika min till att vi ska övervinna rädslor och se att alla är vi människor. En del av oss har haft förmånen att födas i vårt underbara land och haft mat på bordet varje dag och tak över huvudet. Det har inte alla haft och de är inte sämre människor för det. Musiken var underbar också! Det ger mig hopp att läsa ditt inlägg och höra så fin och sann musiktext. Tack än en gång! Kram

2017-03-12 15:08
Gunvor:Tack för din del i den härliga dagen i Smålandsstenar!

2017-03-13 13:54
bitte Lindh:Hej Kristin, jag jobbar på Swedbank och är hälsoinspiratör. Finns det en möjlighet att kunna boka dig som föreläsare o/e få tillgång till filmen för filmvisning? Vänligen Bitte Lindh (mail: bitte.lindh@swedbank.se)

2017-03-16 09:10
Maria Perez:lån erbjudande utan tryck eller garantera bra För dina krav på ett lån. Jag är en finansiell speciellt jag lägga min annons på denna webbplats för att hjälpa dem som behöver lån mellan synnerhet. Jag skulle vilja uppmärksamma er att jag kan göra dig särskilda lån som sträcker sig från 5000 till 2.000.000 euro till en ränta på 2%. Du måste göra ett lån, observera de områden där jag kan hjälpa dig: - skuldkonsolidering - Förvärv av kredit - Personlig lån - hypotekslån Ready rättvis, ärlig och pålitlig. Kontakta mig idag och låt mig veta hur mycket pengar du vill låna. Slutligen, för mer förståelse kontakta mig: mariadiosperez@gmail.com

2017-04-14 15:23
:

2017-04-21 16:05

> Skicka kommentar

DEL 9 - OCH SEN DÅ?

Vad kommer framtiden innebära? Det vet jag inte. Jag håller på definiera en ny iväg framåt, till följd av löpningen genom Iran. Jag gillade att den så enkla resan innehöll så mycket mer. Jag gillar komplexiteten, jag gillar att den hamnade på politisk nivå, jag gillar enormt mycket att den påverkar världen och verkligen sprids. Jag gillar att den var provokativ, på sitt enkla sätt – bara faktumet att jag var kvinna och sprang där jag sprang får folk att lyfta på ögonbrynen. Jag gillar att den fick internationell spridning, jag gillar att den står för värden jag tycker är viktiga och jag älskar att sitta och skriva boken om den.

Allt detta ger en fingervisning mot framtiden – Äventyr med mening. Det är min grej. Jag gör äventyr som visar det positiva i världen som normalt inte syns i media och som påverkar relationerna mellan människor. En äventyrens Hans Rosling om jag ska braska i, en som visar världen som den verkligen är, bortom rädslor och fördomar. Jag vill göra äventyr som påverkar den dagliga debatten, som bidrar med en annan syn än den konventionella. De ska påverka samhällsklimatet. De ska visa skönheten som finns i världen, den gudomliga jord vi fått att leva på och även visa på förverkligandet av människans enorma kompetens.

Jag vill berätta berättelser - digitalt, skrivet, verbalt, teatralt. Jag vill framförallt skriva. Jag ska även ta mig en titt på fler digitala sätt att sprida mitt budskap för att se om det är något för mig och de jag vill nå. Kanske lära mig landskapsfotografering, jag vill ta bättre bilder. . Och, jag vill att äventyren ska vara fysiska. Jag mår bra av det, likväl som av upptäckterna, stillheten och att lära nytt.

Internationellt, digitalt, berättelser - där är några nya ledord.

Nu ska jag ut och leta upp någon sjuåring som kan lära mig att göra film!
kåre fra trysil:ingen kan vel tenke så fine tanker som deg , kristina,og du setter tankene ned på papiret så også vi andre kan ta del av dem,takk,ser fram til å treffe deg igjen

2017-03-07 17:01
Kristina:Tack köäre Bessfar <3 Längtar efter att träffa dig och Jorun!

2017-03-08 18:43

> Skicka kommentar

DEL 8 - JESUS, SWEET JESUS

Jag har alltid trott på Gud. Han – ja, jag säger han – var med från min uppväxt och längs hela livet. Han är skillnaden på liv och död, han är den som håller mig uppe när det är tungt.

Jag hade lite svårare med Jesus. Som barn köpte jag alla berättelser, rakt av. Som vuxen fick jag svårare att förstå. Min tro var att Gud finns i oss alla, han är helt enkelt det jag gillar att göra, det som jag brinner för. Det är olika från människa till människa och det är just Gud som gett mig det jag vill. Att följa Gud är att följa mitt hjärta. Då mår jag bra och jag sprider gott till omgivningen.

Men vad ska jag med Jesus till? ”Ingen kommer till fadern utom genom mig” sa Jesus. Jag kände mig som en hädare med mina tvivelstankar och sa ingenting om dem till mina kristna vänner. Jag tyckte syndabekännelsen var en fruktansvärd skuldbeläggning som inte hade något med min kärleksfulla Gud att göra. Jag förstod inte hur Gud skulle ha kunnat skapa människan med ett fritt val, där ett val leder till himlen och det andra till helvetet och sen ska jag vara glad och tacksam för att han sände sin son till en dödsdömd värld för att vi alla ska hamna i himlen istället för i helvetet. Varför gjorde han då världen så från början? Och vad är det fria valet värt om det ändå bara finns en "rätt" väg att gå? En Gud som ger ett val där ett val är "fel" låter som en cynisk Gud.

Jag sörjde och skämdes för att jag förlorat Jesus, men var glad åt min varma Gudstro som verkligen kommer ur hjärtat och som jag står för.

Springa genom Iran hade en obeskrivlig lockelse på mig. Jag förstod den inte. Det var något jag bara skulle göra, oavsett hur rädd jag än var. Jag svettades och sprang, när det blev mycket folk omkring mig och jag längtade efter vara ifred men inte förmådde säga ifrån klagade jag – varför gör du det här mot mig Gud? Varför lider jag när jag följer din röst?

Svaret kom som en uppenbarelse – det var det här Jesus gjorde på korset. Han dog. Hans ego, hans mänskliga vilja till vad det nu kan vara – leva ett liv med Maria Magdalena, dricka sig full eller vad som – den försvann. Den mänskliga delen dog. Istället följde han Guds väg, den som var bestämd för honom. Han uppgick helt och fullt i sin gudomliga kallelse och på så sätt dog hans ego. Det är det som är betydelsen av ”Jag är vägen, sanningen och Livet” och ”Ingen kommer till fadern genom mig”. Jesus visade vägen att gå – för att leva totalt i enhet med Gud.

Min känsla blev - det är det jag gör också. Det spelar ingen roll hur rädd jag är, det spelar ingen roll hur trött jag är, jag följer den väg Gud leder mig på, och det är värt allt. Jag gör som Jesus visade - följde Gud till fullo. Jesus var tillbaka hos mig, han var den som visade vägen och jag öppnade famnen fullständigt för honom.

Flummigt? Tja, kanske har jag svårt att beskriva vad jag känner. Inuti mig känns det klockrent. Det är en fullständig förtröstan och tillit till livet. Jag kallar det för Gud, man kan kalla det att följa sitt hjärta också om man inte vill använda termen Gud. Jag vet inte alltid hur jag ska försörja mig i framtiden. Jag vet inte riktigt vart vägen leder. Och jag är fullständigt trygg med att Gud leder mig, till både anade och oanade ställen jag inte visste fanns.

Jag hade även en upplevelse, uppe på en grushög, strax utanför Sarein. Jag parkerade Baby Blue, klättrade upp på högen och stod där och blickade ut över det svart-gröna landskapet. En känsla av intensiv närvaro spred sig, av enhet med allt och alla. Det fanns inga gränser mellan min kropp och omgivningen, ingen tid, inget rum. Bara ren existens. Jag sprang vidare i lyckorus.

Hemma i Sverige läste jag om Bahai, en religion som härstammar från Iran. Det ultimata stadiet är enheten med Gud, med det absoluta. Enheten med Gud återfinns i den judiska kabbalan, i den kristna mysticismen, inom Islams sufism, i schamanism, i hinduisk religion och Buddistisk lära. I mysticismen förenas alla de stora världsreligionerna i en och samma sak - enheten med Gud.

Hjärtat lättade. Helt plötsligt fanns det ett namn på den tro jag hittat inom mig själv. Inom kristendomen har mystiker tidigare blivit kallade för hädare, just för att de tror på den direkta kontakten med Gud. Så kände jag tidigare och det kändes bra att inte vara ensam om det. Jag fick också helt plötsligt en förklaring till varför jag drogs till till exempel Franciscus av Assissis bön och till Dag Hammarsköld - båda är mystiker.

Jag har en hemvist för min tro och det känns alldeles utmärkt.
Den vill jag utforska mera.
Robert:Bahai klassas inte som en religion utan en livsåskådning. Jag har en ingift morbror som är bahai och det är den enda "religionen" som jag tycker är ok. Om du har chansen att åka till Haifa i Israel ska du besöka Bahaitemplet! Men om du testar att snurra i 20 minuter som dom där snubbarna på bilden ska du få se på andlighet! Som en dammiddag typ!

2017-03-04 12:48
Amir Nazari:Vad fint du beskriver det. Den ultimata och befriande sanningen är: Bli ett med allt! Önskar jag kunde göra den stora sufisten och tillika poeten Rumi https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Jalal_al-din_Rumi# rättvis och översatte alla hans verk till svenska. Det är dock överflödigt. Eric Hermelin, Ashk Dahlén mfl. har redan gjort det. Men om jag ska översätta bara en av Rumis poesier som passar utmärkt på ditt blogginlägg är följande (inte ordagrant utan andemeningen): När jag gjorde som andra sa, var jag Blind. När jag kom då andra ropade, var jag Vilse. då lämnade jag alla, mig själv också. då hittade jag Alla, Mig själv också.

2017-03-04 13:57

> Skicka kommentar

DEL 7 - VAD JAG LÄRDE MIG OM MIG

Den största lärdomen om mig själv kom efter att trailern om Iranlöpningen publicerats. Jag minns hur jag stod och gapade, första gångerna jag såg tittarsiffrorna på facebook. Mer än 50 000 visningar! Herrejösses, det kunde väl inte vara sant? Det måste vara något fel! Jag tog telefonen, visade den för Fredrik och han sa ”Oj!”. Det var nog rätt ändå. Strax därefter var den uppe i 400 000, sedan 600 000, och det var bara på en enda sida. Trailern hamnade på allehanda ställen och jag bågnade när den nådde 5 miljoner visningar. Nu är den uppe i över 16 miljoner, och jag förvånas litegrand fortfarande, men inte så mycket. Jag gläds också, för det var det här jag ville.

Om än min avsikt var att påverka världen med min resa så gjorde all uppmärksamhet trailern mig rädd. ”Herrejösses, vad händer när filmen kommer? Kommer jag kunna gå ostörd på gatorna i Stockholm? Kommer var och varannan känna igen mig?” Det vore i och för sig en effekt jag ville ha, jag ville ju sprida budskapet från resan men nu fick jag skrämselhicka. Jag ville finnas i min lilla trygga bubbla, med mina kompisar som är mig nära, njuta av Stockholms skärgård tillsammans med dem, bara finnas i det lilla livet som utgjordes av kretsen av mina närmaste.

Jag läste tusentals kommentarer kring filmen, försökte svara på alla – om folk tagit sig tid att skriva tyckte jag att jag ville ta mig tid att svara. Jag fick träningsvärk i tummen av idogt pickande på telefonen, ändå hann jag inte med allt. Många kommentarer var om de underbara människorna i Iran som mött mig med så enorm generositet och gästfrihet, andra kommentarer var om mig – hur modig och fantastisk jag var, vilken enorm gåva till mänskligheten jag var och så vidare. Visst gjorde det mig varm om hjärtat att läsa dem, samtidigt ville jag skrika NEEEEEEJ! JAG ÄR INGET HELGON! Dels fanns det en rädsla att kunna trilla ned från den piedestal jag uppfattade att jag ibland hamnade på – det är lätt att göra människor besvikna om jag ses som den perfekta ängeln av dem. Men mest var det en vilja att få människor att se – det här var ett val jag gjorde.

Samtidigt som trailern släpptes upplevde jag mig själv som en enorm skitstövel. Jag skällde på Fredriks barn, jag dängde till hans katter – och allt det berodde på en enda sak: Jag var så himla dålig på att ta hand om mig själv. Jag har ett stort behov av att vara ensam, det märkte jag tydligt i Iran. Jag blir en väldigt otrevlig människa om jag inte tar den frihet och rymd jag behöver. Behovet av ensamhet och den bristande förmågan att skapa den tog jag med mig hem. När jag inte klarade att ta hand om det behovet klappade jag till Fredriks katter och skällde på hans barn. Jag gav mig på de som var mindre, beroende och ibland försvarslösa. Hu! Vilken hemsk människa jag var! Samtidigt strömmade komplimangerna in omkring trailern. Jag fick inte ihop bilden av mig själv. Hur kunde jag vara ett sådant helgon och en sådan skitstövel samtidigt? En terapeut sa ”Det är i ljuset som skuggorna blir tydliga” och det tröstade och lugnade mig. Jag utvecklas, jag får se mer av ljuset i mig och jag får även se skuggorna.

Insikten blev – jag är både och. Både helgon/ängel och en avskyvärd, mörk demon. Allt beror på hur jag tar hand om mig själv. Tar jag hand om mig har jag förmågan att ge kärlek vidare. Gör jag inte det kommer jag såra andra med mitt omedvetna beteende. Medvetenhet om mina behov och förmågan att tillfredsställa dem är grundläggande. Det är inte själviskt, det är överlevnad och mycket mer därtill – det är att skapa ett fredligt, kärleksfullt samhälle. ”Älska din nästa som dig själv” sa Jesus och japp, jag behöver älska mig själv för att älska andra.

Insikten blev också att det är detta jag vill ge vidare till andra – det finns inga änglar på piedestaler, det finns inga demoner från helvetet. Det finns bara vi, vanliga människor av kött och blod. Vi består alla av både ont och gott. Det är upp till oss hur vi väljer att leva våra liv och vad vi ger till andra. Det är upp till oss att skapa världen. Vi gör alla val, varje dag. Springa genom Iran är en sak, välja att göra det goda i vardagen är större. Det får inte lika mycket uppmärksamhet kanske, men det är i vardagslivet den värld vi lever i skapas.
Rigmor:Det är så sant det du skriver. Vi har alla båda sidor inom oss och alla nyanser däremellan. Ibland är det en struntsak som gör att vi brusar upp och uppför oss illa, men samma struntsak kan en annan gång helt ignoreras. Allt beror på hur vi mår just då. Ta hand om dig och lyssna på din kropp och knopp så har du större chans att få vara den du vill vara. Kram

2017-03-03 10:57
Amir Nazari: Vad fint du beskriver det. Den ultimata och befriande sanningen är: Bli ett med allt! Önskar jag kunde göra den stora sufisten och tillika poeten Rumi https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Jalal_al-din_Rumi# rättvis och översatte alla hans verk till svenska. Det är dock överflödigt. Eric Hermelin, Ashk Dahlén mfl. har redan gjort det. Men om jag ska översätta bara en av Rumis poesier som passar utmärkt på ditt blogginlägg är följande (inte ordagrant utan andemeningen): اه چه بی‌رنگ و بی‌نشان که منم کی ببینم مرا چنان که منم گفتی اسرار در میان آور کو میان اندر این میان که منم När jag gjorde som andra sa, var jag Blind. När jag kom då andra ropade, var jag Vilse. då lämnade jag alla, mig själv också. då hittade jag Alla, Mig själv också.

2017-03-04 13:53

> Skicka kommentar

DEL 6 - BONUSEFFEKTEN

När jag sprang från familj till familj förvånades jag över att jag allt som oftast fick ett antal sms eller meddelanden på Telegram från den familj jag lämnat. ”Åh, vi är så oroliga för dig! Hur går det för dig?” löd de oftast. Jag fattade inte varför. Varje familj jag kom till var enormt trevlig. De tog emot mig, gav mig mat tvättade mina kläder, ofta fick jag sovrummet (om det fanns något) medan de makade ihop sig flera i samma rum. En del föräldrar såg till att deras småbarn fick sova i andra hus, de ville inte att jag skulle störas av småbarnsskrik Jag fick enorma mängder mat, jag fick matsäck att ha med längs vägen och de frös ned mina vattenflaskor så jag skulle ha svalt vatten att dricka. De tvättade mina kläder och lånade ut och ibland till och med gav mig av sina kläder. Så var familjerna. Varför var de då oroliga?

Jag vet inte exakt, men intrycket jag fick var att familjen – då är det hela släkten som räknas, inte bara kärnfamiljen – är enormt stark. Det finns inget större socialförsäkringssystem eller arbetslöshetskassa. Är du arbetslös, sjuk eller saknar tillgångar så är det familjen som tar hand om dig. Familjen är A och O för att överleva. Och, jag har det inte officiellt bekräftat, men en del pratade om att det finns människor som agerar som angivare/spioner för de som har makten. Syftet är att infiltrera och avslöja eventuella intriger mot landets säkerhet eller ledning. Sådana har vi i Sverige också – vi har SÄPO som har som uppdrag att skydda demokratin, dvs det sätt varmed vi styr vårt land. De följer och bedömer aktörer som vill ändra vårt styrelseskick till följd av politiska eller ekonomiska intressen. Skillnaden är om underrättelsetjänsten följer lagen, att det finns kontrollfunktioner att lagen verkligen följs eller om det är personlig övertygelse som styr och att den styrningen är godtycklig utifrån person.

Jag minns bärförsäljaren vid vägkanten, som direkt när jag blev stoppad av underrättelsetjänsten – den här gången en mycket trevlig civilklädd man i vanlig bil som visade sin polislegitimation innan han frågade efter mitt pass. Bärförsäljarens ögon smalnade och han gick rakt över vägen när han såg att jag blev stoppad, kom fram till mig med en blick som sade ”Är du okej?” och så vände han sig mot mannen som ville se mitt pass och hade en livlig diskussion med honom. Bärförsäljaren kunde inte ett ord engelska. Jag fick uppfattningen att han ville skydda mig.

Via min blogg fick människor i Iran se hur jag sprang från familj till familj och var trygg och enormt vänligt mottagen vart jag än kom. De fick uppleva att nästa familj är precis lika trevlig som deras egen. Det tog mig ett tag, men tillslut förstod jag – min löpning spred en enorm stolthet i landet! Inte bara för att de såg att andra familjer var att lita på, utan också för att vänligheten, generositeteten var så generell och enorm stor. Vart jag än kom möttes jag med öppna famnen. Det är minsann ett skäl gott nog att vara stolt över sina landsmän.

En familj gladdes så mycket att de ville fira både mig och sig själva - dvs alla godhjärtade iranier.. De hyrde en restaurang i Teheran och bjöd in samtliga familjer jag fått sova hos – 34 stycken – till fest. De bjöd på allt, jag fick inte vara med och betala något.

På festen fick jag det vackraste brev jag någonsin fått. Det avslutades med "If you, as an outsider can trust us, then we can also trust and rely on ourselves. You gave us a better world and we are grateful for that". Enbart det är värd så mycket att jag inte kan greppa det. En sådan här effekt hade jag aldrig räknat med och jag är enormt glad att det blev så. Varje äventyr brukar ge en bonuseffekt och det gjorde verkligen det här också.

Vill du lära mer om tillitens betydelse i ledarskap och organisationer? Kom på Frukostseminarium hos Gaia Leadership
Amir Nazari:Kära Kristina, jag är en av de iranierna som är såå stolt över att valde mitt förra hemland att lägga ditt äventyr i. Genom dina berättelse kom jag närmare mitt eget folk som bor i avlägsna byar längs din färdväg. Återigen sätter du fingret på problemet. Dilemmat med att bi iranier aldrig litar på varandra och kan sällan samarbeta. Vi som är från Teheran är så mycket bättre än dem som bor i mindre städer. Stadsborna är så mycket smartare än de som bor på landsbyggden. Folk från söder är snällare än dem i norr osv. Jag vill påstå att gemene iranier är så godhjärtade och hjälpsamma (särskilt mot eroupeer) att vi tror inte att de andra iranierna kan vara lika goda. Håller helt och hållet med författaren till brevet: "om du som främling, kan lita på oss iranier är det hög tid att vi iranier själva litar på varandra". Det är önskvärt men det dröjer nog länge till innan vi iranier litar på varandra, stöter varandra, hjälper varandra i motgång och blir gläds över varandras framgång. Jag funderat mycket över detta men vet fortfarande inte, varför det är så. Är det någon här som vet det?

2017-03-02 16:39
Kristina:Käre Amir, det är fortfarande ett mysterium för mig. Jag gissar att det handlar om århundranden av att lita på sin familj, att den tar hand om mig. Mönster som kanske blivit så självklara att de blivit osynliga. Jag gissar att det finns en väldigt stark tradition av att höra till och lita på släkten. Sen spär det nog på att det inte är så mycket välfärdssystem, som a-kassa etc. Dåligt om statligt stöd för den som råkar illa ut. Men, sådant är ju ett nyare påfund och jag gissar att traditionerna att ta hand om varandra i släkten är månghundraåriga. Det är min gissning :-)

2017-03-03 09:45

> Skicka kommentar

DEL 5 - DET STARKARE KÖNET?

Innan jag åkte till Iran hade jag en liten, liten förhoppning – tänk, om min löpning skulle kunna bidra till att öka friheten, om än bara lite, för kvinnor i Iran? Det var en utopi, jag trodde inte mycket på det men kanske, kanske skulle synen på kvinnan ändras när folk fick se den styrka jag utstrålar när jag springer genom hela landet. Men vad visste jag om det? Iranska kvinnor kanske redan tycker de är starka. Min tanke utgick kanske enbart från en fördom om att både män och kvinnor i Iran såg kvinnor som svaga.

Min löpning blev en stor nyhet i Iran. Jag har varit med i många av de stora tidningarna, i radiointervjuer, TV och webbsidor. Min löparkompis Annika satt på Friidrottsgalan, inbjuden för att hon tagit EM-silver i lag i 24-timmarslöpning. Bredvid henne satt en man som var född i Iran. Han frågade Annika om hon kände till mig. Sedan följde ett långt samtal där han sa att kvinnor är så begränsade i Iran och han hoppades på förändring. Annika frågade om min löpning fått något genomslag, om det nått gemene man eller bara nått vissa grupper, t ex löpare. ”Nej, det här har fått stort genomslag”, svarade han. ”Det är känt!” Han sa att jag hade gjort stort intryck och gjort något väldigt bra för iranska kvinnor. Det blev ett väldigt fint och hoppfullt samtal, dem emellan.

Jag känner att jag får en tår i ögat när jag läser vad jag just skrivit. Det klämmer till lite över bröstet. Skulle jag verkligen ha bidragit? Visst, det här är bara en persons ord, men jag tänker även på kvinnorna jag mötte i Ramsar som gav mig en tavla för att de var så glada att jag visade kvinnors styrka. Jag tänker även på lilla Arina, 21 år, som jag mötte på ett hotellrum. Hela tiden ringde mobilen, det var hennes föräldrar som ville ha koll på var hon var. 20 minuter förmådde hon stjäla för att träffa mig. Hennes ögon brann av längtan. Jag råkade säga ”Åh, 21 år, vilken underbar ålder! Det är så mycket som ligger framför”. ”Det är hemskt att vara 21 år och kvinna i Iran” svarade hon och slog ned blicken i golvet. ”Det finns ingen frihet. Mina föräldrar förväntar sig att jag ska gifta mig och skaffa barn. Det finns inga jobb. Jag kan inte skapa en framtid, jag kan inte förverkliga mina drömmar. Många i min ålder begår självmord, de ser ingen möjlighet att skapa sitt eget liv.”

Jag önskar så mycket att Arina och alla andra både får och kan skapa det liv de själva vill ha. Ibland önskar jag att min löpning hade gett så mycket mer. Det behövs konkreta lagändringar. Att en kvinna alltid står under en mans förmynderi och lagligen inte själv får bestämma om hon ska resa utomlands är absurt. Det finns många andra saker jag skulle vilja ändrades också – till exempel rätten att själv bestämma hur jag klär mig. Ibland känns mitt bidrag som en viftning i luften, andra gånger känns det enormt stort att ha åtminstone bidragit med att göra en medvetandeskiftning hos många.
Susan Mohseni:Vi mäniskor liknar varandra mycket över hela bärlden. Vi strävar efter bättre kvalitet på livet, förstör livets mening, lära oss mycket av livet och varandra och hjälpa varandra på olika sätt. Det ingår i resan vi gör. På visa ställen på världen begränsas vi med olika anledningar. Politiska eller ekonomiska intteresen eller traditionella påtryckningar. Men människan har vissat att den vilja och den styrka som finns hos henne kan övervinna alla svårigheter. Iranska kvinnor är inget undantag.

2017-03-03 13:51
Kristina:Det är så sant Susan, vad vackert du formulerar det :-D

2017-03-10 09:26

> Skicka kommentar

DEL 4 - GAMMAL KÄRLEK FICK NYTT LIV

Jag signerar bokkontrakt i löparkläder, förstås
När jag gick lågstadiet skrev jag min första bok - den handlade om Dracula och hans nio syskon som samtliga hette Dracula. Ett bloddrypande verk!

Nu med Iranlöpningen har skrivandet nått helt andra dimensioner. Jag skrev en bok om mental inställning efter jag satt mitt 48-timmarsvärldsrekord på löpband, tanken med den boken var, förutom att ge en guide till mental inställning, att öva inför nästa bok som jag trodde skulle bli större och mer komplex - den om Iranlöpningen.

Nu skriver jag och Desirée boken om löpningen och det är bland det underbaraste jag gör. Jag älskar våra timmar på café Ritorno där vi sitter och utformar texten. Det är gulddagar. När vi skrev kontraktet med Wahlström och Widstrand fattade jag först inte vad det var jag sålde till dem, tillslut förstod jag att det jag sålde var rätten att ge ut texten i bokformat. Det tog mig också ett tag att inse att det kontraktet gällde bara utgivning i Sverige. Nu har jag lärt mig att det finns bolag som köper rättigheterna att ge ut boken i andra länder, jag och Desirée äger texten och vi kan sälja rätten att ge ut texten i bokformat i andra länder till sådana bolag. Jag har också lärt mig att rätten att ge ut texten i bokformat säljs beroende på språkområde och inte baserat på land, som jag trodde. Jag har lärt mig att det finns något som heter ”Narrative non-fiction” och att det tydligen är det jag och Desirée skriver. Två bolag har hört av sig för att ge ut boken utomlands, och min fråga blir – hur vet jag vilket som är bäst? Med bäst menar jag – vilket bolag åstadkommer bäst spridning av boken? Syftet med Iranlöpninge var att påverka världen och ju fler som läser boken desto större påverkan blir det. De båda bolagen som är intresserade har olika relationer med olika förlag i andra länder, de är verksamma i olika länder. Var finns de läsare som vill läsa vår bok? Jag vet inte. Jag vet att människor från 23 länder sponsrade skapandet av dokumentären och jag vet vilka länder de är. Jag kommer också veta i vilka länder dokumentären kommer visas. Framtiden får utvisa på vilka marknader boken kommer ut.

Men ett vet jag – dagarna på Ritorno och att skriva bok tillsammans med Desirée är det roligaste jag gör i mitt liv nu. Det vill jag ha mer av!
Desirée::D Jag håller meeed! Det är rena lekstugan, knappt man kan tro att det är jobb. <3 <3

2017-02-28 17:08
Med löppningen:Skriv en kommentar...

2017-02-28 17:41
Susan Mohseni:Bästa Kristina, Du spred glädje och tilit med din enorma fysiska styrka. Med skrivandet har du tränat dina hjärnceller att fortsätta på samma spår. Tack att du delar med dig dina upplevelser. Lycka till

2017-03-02 20:50
:

2017-04-17 09:05

> Skicka kommentar

DEL 3 - BORDE JAG BLI MER DIGITAL?

Något som verkligen hjälpt till att sprida den här löpingen är trailern på 4 min och 38 sekunder som André och Shamim skapat av det material som jag och Soroush filmat. Det är bara konstatera – spridningen av resan hade inte skett på samma sätt om det inte vore för trailern. Det får mig att tänka på vikten av digital media, och även hur dålig jag är att använda sådan. Jag tänker lätt ”Bok, TV, det blir spridning det”. Men hur många ser egentligen på traditionell TV längre? Och jämför jag vilken tittarsiffra i Sverige som helst med PewDiePies youtubekanal som har 51 miljoner prenumeranter och att hans videoklipp visats över 14 MILJARDER gånger – då står sig både SVT och TV4 slätt.

Jag behöver lära mig att använda digitala medier på ett bättre sätt. Det låter som en enorm potential, samtidigt som jag kan sitta nästan var som helst och skapa sådant material. Men passar det för äventyrs/världsfräslargenren? Och är det något jag vill lära mig? Jag tycker teknik är rätt tråkigt. Jag springer med karta, Inte GPS. Kartan kräver inga batterier och jag vet hur den fungerar. Jag är inte intresserad av träningsappar. Jag kollar nästan aldrig på Youtube. Jag lyssnar på samma CD-skivor som jag köpte för 15-20 år sedan. Det är svårt att hitta en ny stereo numer, tyvärr.
Jag undrar också hur mycket jag kan göra själv. Det tog flera dagar att titta igenom allt filmat material. André och Shamim har lagt hundratals timmar på val av material, klippning, samstämmighet i färger, korrigera ljud, Joakim har skapat musik men det räcker inte med det – en kille som hette Ulf hörde av sig för han ville mastra musiken och så har det varit ytterligare en person inblandad i ljudet. Jag har ingen aning vilket tekniskt format en biograf kräver för att en film ska kunna visas, än mindre vet jag hur man korrigerar varierande ljudvolym, översätter från turkiska, kurdiska och persiska, eller hur jag säljer film runt om världen eller hur filmdistribution fungerar.

Efter att Donald Trump införde Muslim Ban i USA steg antalet visningar av trailern från 10 miljoner till 16. Många visningar var i USA och en hel del i Tyskland. Jag ser att det verkar finnas stora marknader där, men hur når jag ut? Jag har inga kontakter varken i Tyskland eller USA. Borde jag skaffa en agent som kan sälja mina föreläsningar i andra länder? Vad är det för en agent i så fall och hur hittar jag den? Vad är det för verksamhet jag vill ha i mitt bolag och vill jag att den ska vara internationell? Vad vill jag fokusera på och var vill jag involvera andra? Hur skapar jag de relationerna?

Digitalal media, företagande och internationalitet har blivit nya stora frågor för mig som jag vill hitta mitt sätt att förhålla mig till.

Ett resultat av löpningen har blivit att jag ska till Blank spot project, en organisation som verkar för journalism från värlndens "blanka fläckar", dvs områden som det inte är så vanligt att journalister rapporterar från. Den 23:e mars kl 18:00 kommer Martin Schibbye leda ett samtal om min löpning genom Iran, inriktad mot begreppet slow journalism. Vill du stödja Blank Spot Projects arebete och därmed även bli inbjuden till kvällar såsom den med mig och Martin, bli medlem genom att anmäla dig här

> Skicka kommentar

DEL 2 - VEM ÄR TILLRÄCKLIGT SVENSK ATT VARA SVENSK?

I Iran blev jag en gång stoppad av en polis som var arg redan innan jag såg mig. Han klagade på min hijab och när jag satte på mig en större schalett gick han vidare till att undersöka min pocketkamera och undrade misstänksamt om jag var journalist. Det är en väldigt dålig idé att vara journalist utan journalistvisum i Iran. Jag var inte journalist och hade vanligt turistvisum, men jag bloggade för bland annat SvD. Var går gränsen? Gränsen går där polisen mitt emot mig bestämmer. Tycker han att min hijab är fel, spärrar han in mig. Tycker han att jag är journalist, händer samma sak och kanske värre saker.

Hemma i Sverige igen läste jag Sverigedemokraternas partiprogram. De har en formulering i kapitlet ”Sverigedemokraterna och Nationen” som lyder ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. … Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.” Under avsnittet ”Sverigedemokraterna och staten” står ”I sitt idealtillstånd har staten inga egna intressen utan implementerar endast nationens vilja så som den kommer till uttryck i demokratiska val.” Jag satte kaffet i strupen när jag läste det. Skulle jag sluta vara svensk om jag av någon bedömdes som att jag bytt kultur? Vem är denna någon som skulle bedöma mig och vad är svensk kultur? Att dansa kring den tyska julgranen, tända den judiska sjuarmade adventsljustaken, fira det italienska helgonet Lucia eller att bekänna sig till den från Mellanöstern kommande Kristendomen?

För mig är Sverige mångkulturellt och har alltid varit det. Bara till exempel under 13-1600 talet ledde handelssamarbetet inom Hansan till att svenskan kom att innehålla många tyska ord, vilket idag ÄR svenska. Sverige har aldrig klarat sig utan omvärlden och idag har jag än mindre anledning att tro på att vi skulle klara oss utan den.

Jag fick skrämselrysningar längs ryggraden. Ska Sverige bli nästa Iran, bara med andra färger på förtrycket? Vad innebär det om jag blir av med mitt medborgarskap i nationen för att någon tycker jag är ”osvensk”? Får jag rösta då? Sverigedemokraterna skriver att staten enbart utför nationens vilja. Om jag inte är medborgare i nationen borde jag i rimlighetens namn inte få uttrycka min vilja. Men betala skatt och följa lagar lär jag göra, jag är ju fortfarande medborgare i staten. Är det ett tvåklass-samhälle SD vill införa? En klass med medborgare som får vara med och bestämma om de kvalificerat sig som ”svensk” och en klass som inte får tycka så mycket eftersom de är ”svenskfientliga”, som SD-politikern Erik Almqvist kallar Soran Ismail i filmen från järnrörsskandalen.

Lägg därtill Sverigedemokraternas misstänksamhet mot media, se till exempel SOM-institutets rapport ” Sannerstedt, Anders (2015) Hur extrema är Sverigedemokraterna?” och SD-politikern Kent Ekroths uttalande om att ”Haha. Det gör vi i sinom tid” när en sympatisör uttryckte att det var bra att SD stoppat media.

Jag blir rädd när jag läser om SDs politik. Rädd att vi en dag – rätt snart – har ett Sverige som saknar demokrati, yttrandefrihet och rättsäkerhet. Jag är rädd för att några med elitistisk bild av sig själv ska ta sig makten att bestämma över människor de anser mindre värda, mindre smarta. Men – och här kommer hela poängen – det är MIN rädsla. Kanske har jag tolkat SDs partiprogram på ett sätt som de inte menar. Eller, så kanske menar de verkligen det jag tror.

Jag behöver undersöka vad Sverigedemokraterna verkligen avser. Jag behöver gå genom min egen rädsla, precis som med min Iranlöpning. Jag förmodar att på andra sidan rädslan finns en stor mängd Sverigedemokrater som bara vill ta sina barn till skolan, skapa ett bra liv för dem och sig själva och leva tryggt, precis exakt likadant som de flesta Iranier vill. Och precis som i alla andra grupper lär det finnas en knäppgök här och där.

Jag har mailat mina frågor till SDs informationsavdelning och fått ett svar som det inte gick att dra några slutsatser av.

Jag tänker fortsätta fråga, frågan är bara var jag hittar rätt personer som kan svara.

Det viktiga är att möta rädslan och de som står för min rädsla. När jag mött dem kan jag därefter besluta vad jag vill göra. Är mina farhågor rätt tänker jag kämpa för ett Sverige där alla – även en Sverigedemokrat – får vara sitt unika jag och uttrycka sin åsikt. Har jag fel kommer jag pusta ut, ta ett nytt andetag och fortsätta kämpa för ett Sverige och en värld där alla får vara sitt unika jag och uttrycka sig. Jag har sett vad demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet är värt och det är något jag vill behålla.

En obehaglig fråga finns kvar – finns det en punkt, när någon är så emot demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet att den verkligen behöver uteslutas ur debatten och i princip isoleras från samhället? Vi har en demokratilag, det är möjligt att begå brott mot demokratin. SÄPOs ansvar är att skydda demokratin. Visst måste det finnas en sådan punkt. Var går gränsen till brottslighet? Jag vet inte och jag låter den frågan bero just nu.
Lars-Åke:Demokratin är ytterst viktig och måste försvaras. Dock får inte yttrandefriheten inskränkas vilket sker när möten saboteras och när de som tar upp problemen i samhället tystas ner eller stämplas av myndigheter och media.

2017-02-26 19:25
Amir Nazari:Återigen ett fantastiskt blogginlägg. Kära Kristina, du är alltid så skarpsynt. Det är alltid farligt,oavsett var i världen, när den inre övertygelsen och ideologi (i stället för civila lagar) bestämmer över hur en myndighets person behandlar andra.

2017-02-27 11:56
Kristina :Tack Amir :-D Lars-Åke jag håller absolut med dig om demokratins vikt :-D

2017-02-28 16:10

> Skicka kommentar

DEL 1 - TILLITEN TILL HUR VI STYR VÅRT SAMHÄLLE

Redan innan jag åkte till Iran började jag censurera mig själv. Jag läste FNs rapporter från Ahmed Shaheed, den speciellt utsedde rapportören för Iran. Jag läste om godtyckliga fängslingar av journalister och bloggare, om försvinnanden, misstänkt tortyr och brist på vård i fängelserna. Jag läste om hemsidor som stängdes ned för att de handlade om saker som homosexualitet, kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter i Iran. En tjänsteman på Irans ambassad uttryckte att det inte skulle vara bra för min möjlighet att genomföra resan om jag till exempel intervjuades av BBC Persian. FN rapporten skrev att familjemedlemmar till anställda på BBC Persian förföljdes och kunde råka illa ut i Iran.

Jag märkte det inte riktigt, men jag satte munkavle på mig själv. Medan jag var i Iran valde jag noga vad jag skrev och inte skrev. Jag vägde ord på guldvåg. Jag ville uttrycka mig och mina åsikter, samtidigt ville jag inte utsätta mig själv för fara. Under resans gång fick jag höra att Iranska ambassaden i Sverige översatte min blogg till persiska och spred den bland sina anställda och även till människor inom regeringen i Iran. Hjärtat flög upp i halsgropen, nu blev jag än mer försiktig med vad jag skrev, om än jag också fick höra att bloggen spreds just för att personalen på ambassaden och de i regeringen var jätteglada över att deras land skildrades från en annan synvinkel – i vardagsmänniskors möten - än vad som vanligtvis syns i västerländsk media.

Jag hade en incident där en reporter skrev att jag hade revolutionsvänliga, religiösa iranska vänner och att jag ansåg att Sverige som nation var fientlig mot muslimer. Artikeln var avsedd att skapa split mellan muslimer och i det här fallet Sverige, de använde mitt namn för något som var precis tvärt emot det jag verkade för – jag byggde broar mellan människor, länder och religioner. Jag var urförbannad och ville såga hela organisationen bakom reportern – vilket var den ultrakonservativa delen av militären i Iran som skyddar Islams intressen. Var det klokt att bråka med en jätteorganisation med enorma tillgångar medan jag var i Iran? Förmodligen inte. Jag skällde ut reportern som oprofessionell på min egen hemsida istället, fastän jag egentligen såg det som att han gjorde sitt jobb - hans artikel representerade inte honom utan den organisation han jobbade för. Jag var rädd för repressalier om jag sågade organisationen.

När jag kom hem tog det två till tre månader innan jag insåg att jag fortfarande censurerade mig själv. Beteendet hade blivit så automatiskt. Även nu, när jag skriver den här texten, har jag en obehagskänsla i kroppen. Tänk om någon regeringsrepresentant läser det här och inte gillar vad den läser, händer det något med mig då? Jag tänker på de iranier jag mött, som verkligen suttit fängslade och torterats och som sedan flytt med risk för sitt och sina familjemedlemmars liv. Om jag påverkas, som inte råkat ut för något, hur påverkade är då de? Och hur har de styrkan att även när de sitter här i Sverige att fortsätta kämpa för t ex frihet i Iran och för att motverka hedersrelaterat våld i Sverige? Vad är det för enorm styrka och livsvilja de besitter? Varken tortyr eller flykt från hem och land kan stoppa deras okuvliga vilja att göra något gott och att få stå för sina åsikter. Jag tänker på Akbar som sprang i mål på Irans första internationella marathon med amerikanska flaggan över huvudet. Han ville uttrycka sin åsikt, att alla nationaliteter är välkomna till hans land. Han visste att han kunde få betala dyrt för tiltaget, men viljan att uttrycka sig var större än rädslan för hot.

Det kan tyckas löjligt att jag var rädd för repressalier i Sverige och jag har många gånger försökt övertala mig själv om att det inte kommer hända. Samtidigt finns uppgifterna om Karim Mohammedzadeh, som var en iransk kurd och som sökt asyl i Sverige just för att skyddas från förföljelse i sitt gamla hemland. Han hittades, ihjälslagen med en hammare och sedan lagd upp och ned i ett vattenfyllt badkar i sin lägenhet, i Nynäshamn, den 2:a april 1990. Wikipedia skriver ”Den 30 september 2003 visade Sveriges Televisions Uppdrag granskning ett inslag, med titeln I nationens intresse, om fallet. I inslaget, skapat av journalisten Oscar Hedin, gjordes det bland annat gällande att Säpo haft kännedom om flera viktiga omständigheter kring mordfallet men att man undanhållit dessa uppgifter för polisutredningen. Bland annat ska Säpo, enligt inslaget, på ett tidigt stadium ha känt till identiteten på den eftersökte man som tog taxi från Nynäshamn till Stockholm under natten mot den 2 april samt både ha telefonavlyssnat och skuggat denne man under den aktuella kvällen. Enligt inslaget ska Säpo även kort efter mordet ha förhört den taxichaufför som körde mannen. I förhöret med Säpo kunde taxichauffören identifiera den misstänkte mannen men även detta undanhölls, enligt inslaget, för polisutredningen.

Den misstänkte mannen ifråga utpekades i inslaget som en iransk underrättelseagent vid namn Reza Taslimi, som på uppdrag av den iranska statsmakten hade till uppgift att planera mord på iranska regimmotståndare i Sverige. Enligt inslaget ska Taslimi ha gripits av Säpo i Sverige två år efter mordet, då han ansågs utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Därefter ska han i hemlighet ha förts ut ur landet utan att ha kunnat ställas inför rätta eller förhöras av polisutredningen. En tänkbar förklaring till Säpos och/eller den svenska regeringens agerande som fördes fram i inslaget var att man fruktade repressalier i form av våldsdåd, liknande de som inträffade i bland annat Frankrike sedan iranska agenter dömts i fransk domstol för mordet på den tidigare iranska premiärministern Shapour Baktiar, om iranska agenter ställdes inför rätta i Sverige.”

Om Säpo är rädda för iranska repressalier på svensk mark, känner jag lite lättnad - jag är i gott sällskap. Och, det finns en annan känsla också - en rejäl ilska, ska det behöva vara så? Jag vet att fram till mitten på 2000-talet utvisades iranska diplomater från Sverige för spioneri på svensk-iranier i Sverige (en Iranier kan aldrig bli av med sitt medborgarskap, de betraktas alltid som iranier av den Iranska staten).

Men är det relevant att vara rädd för repressalier? Finns det orsak för mig att inte lita på den Iranska regeringsmakten? Det jag med säkerhet kan säg är att ingenting hände som skadade mig, utom artikeln jag nämnde ovan. Jag sitter här hemma och skriver vid köksbordet. Jag är trygg. Irans ambassadör i Sverige var så glad över min löpning att han kom på smygpremiären av dokumentären med en hel stab, höll tal efter filmvisningen, gav mig en vacker tavla och bjöd in hela publiken i salongen att komma till Iran. Jag tror mina fantasier är hjärnspöken. Men visst är det intressant att se hur otroligt känslig hjärnan blir så fort misstanken om hot smyger sig in. Hjärnan reagerar mycket starkare på hot jag fantiserat ihop än på verklighet jag de facto upplever.

Just därför är tilliten till våra politiker, vårt rättsväsendet, vår demokrati och rätt att öppet säga vad vi tycker, utan risk för repressalier, så enormt viktig. Det jag verkligen tar med mig, som extremt värdefullt, är vikten av tillit till landets myndigheter och lagar, något vi i Sverige är unikt bra på, och hur betydelsefull den tilliten är för att människor ska känna sig lyckliga i sitt land. Jag tar även med mig vetskapen om hur enormt viktig yttrandefriheten är, och även en fri, granskande journalistik. Jag tar också med mig omöjligheten att ha en demokrati om jag inte får säga vad jag tycker. Jag tar med mig vikten av att ha ett rättsväsende som är oberoende av politisk makt och som verkligen är rättvist, oavsett vilken inkomst, vilka kontakter eller vilken grupp jag tillhör.

Just nu finns förslagpå att stärka Sveriges domstolars oberoende och jag är 100% för. En domstol behöver kunna stoppa ett politiskt beslut som inte följer landets lagar.

Läs gärna Forskning och framstegs artikel om Sveriges unika tillit och om hur betydelsen av betydelsen av pålitliga, opartiska, icke-korrupta, icke-diskriminerande och kompetenta offentliga institutioner, dvs samhällsstyrningens kvalitet, påverkar hur väl vi mår

Kom på Gaia Leaderships frukostseminarium om tillit den 5:e april, där jag medverkar!
Anmäl dig här
SBe:Intressant och tankeväckande skrivet.

2017-02-25 09:09
Amir Nazari:Mycket bra skrivet min vän. Det här inte varit att protestera mot den totalitära regimen i Iran. Vare sug i Iran eller utanför. Direkt efter slutet av kriget mellan Irak-Iran (1989) inrättade dåvarande iranska underrättelsetjänsten, så kallade Dödsoatruller med uppdrag att mörda aktiva och kända inom oppositionen i hela Europa. Shahpour Baktair (Irans sista premiärminister före revolutionen 1979) är den mest kända offret men många fler föll offer förbdödspatrullen både i Frankrike, Tyskland och även Sverige. Ett annans offer som mördades brutalt var pisten, artisten, show mannen och författaren Freydoon Farokhzad. Han bodde i Tyskland, var öppen med sitt hemodexualitet och protestera öppet mot regimen i Iran. Och tyvärr betalade ett mycket högt precis. Om du googlar om Freydoon Farokhzad kan läsa om hans öde. Mycket har hänt (lyckligtvis mot det bättre) sedan Dödspatrullernas dagar men de onda krafterna är tyvärr fortfarande aktiva och mycket mäktiga i Iran. Så visst gjorde du klokt i att ta det försiktigt medan du var i landet men här finns ingen anledning till självcensur och sannolikheten för represalier är obefintlig eller snarare lika med noll. Jag tycker FU ska berätta om din resa i Iran ur hjärrat och så som du upplevt landet. Tack vare sådana som du som vågat åka till Iran och brutit landets isolering har det politiska klimatet blivit öppnare. Jag vill här och nu förtydliga för mina svenska och iranska landsmän att jag menar inte att politiska klimatet i Iran är bra utan det är mycket bättre än när jag flydde landet i mitten 1987. Jag vill mena att det pågår ett dragkamp (ganska farlig sådan) mellan de goda och de onda krafterna i landet. Men genom att berätta om den obekväma sanningen avslöjar vi mer de ondas fula tryne samtidigt som vi stöttar de goda. Att berätta om folkets göstvänlighet och den fina kulturen i Iran, stärker vi de goda krafterna och folket och visar att det finna flera sidor av landet än den som exempelvis president Trump försöker övertyga omvärlden om. Nämnligen fanatism och terrorism. Så kort och gott: Berätta ur ditt hjärta, min kära vän!

2017-02-25 18:44
Lillian:Mycket intressant att läsa, både ditt inlägg och kommentaren av Amir. Det är så mycket vi tar för givet i Sverige som inte alla länder kan. Samtidigt kan vi inte låta ett helt folk sota för vad de i ledande ställning gör. Bra att du berättar om allt bra du har mött!

2017-02-25 23:59
Kristina:Tack Lillian :-) Jag känner samma - visst är det mycket jag tar för givet. Det blir äbn mer accentuerat i nästa blogginlägg som kommer ikväll ;-)

2017-02-26 12:25
Kristina:Amir, jag har läst någonstans att iranska regimen står för omkring 60 mord på opppositionella på Europeisk mark. När jag skrev bloggen hittade jag inte den uppgiften igen, därför refererade jag inte till den. Visst sjutton är det skandal att det är så! Det är ett fruktansvärt brott mott människan och även en kränkning av de stater där morden sker. Jag tror precis som du på att berätta om den osminkade sanningen, det är genom att se och prata om sanningen, och genom att verkligen möta både rädslor och varandra som vi kan bygga en bra, stabil och hälsosam framtid. Tack för dina alltid så kloka och belysande inlägg :-) Jag tycker det är så himla kul att få ta del av det du ser och upplevt, det vidgar min syn på livet :-D Kram <3

2017-02-26 12:29
Sharam:Hej Kristina, har tyvärr inte hunnit följa upp dina blogg på ett tag men nu efteråt måste jag ärligt erkänna att jag inte känner igen dig och dina tankar. Inte att det har blivit skarpare och negativa, snarare mer djupare och med mer politiska nyanser. Detta gör att det blir en komplicerad sammanfattning av du har gjort och var efter. Att det finns orättvisor överallt i världen är väl inte en hemlighet. Det pågår hemska saker i alla länder och Iran är inte ett undantag. Det sker korruption, bedrägerier, mord, rån, mordbränder och ett smutsigt politisk spel mellan alla partier i Sverige med. Samhället är inte som det brukade det vara. Se vad som händer i US. Vi iranier är tacksamma för det du gjort för att visa en annan sida av Iran. Vi får inte glömma att det har skett en blodig revolution i Iran och fortfarande finns det spår av det men från mitt personliga perspektiv har landet rest sig och utvecklat landet för sina medborgare avsevärd trots många hårda år av krig, hot, politiska, ekonomiska sanktioner. Hade det varit vilket annat land hade landet gått i knä. Visst blir vissa oskyldiga offrade också tragiskt nog. Igår kväll såg jag på SVT1 en dokumentär om bosättningar i Israel (http://www.svtplay.se/video/12545703/bosattarna/dox-bosattarna-avsnitt-1). Hur tragiskt har det varit för palestinier i dessa år? Men många länder i västvärlden betraktar Israel som det enda demokratiskt land som finns i Mellanöstern. Det är väl mest som ett skämt får man tolka det. Hur ofta trakasseras svarta och mördas i US? Världen s.k. demokrati skjuter svarta på öppet gata utan någon anledning men ändå man fortsätter att säga med stora rubriker "världens stora demokrati". I grund och botten är vi alla människor som stävar efter frihet, demokrati och att inte särbehandlas. Du försöker jämföra Sverige med Iran. Kan man jämföra äpple med päron? Likadant som man försökte exportera "demokrati" till vissa länder som Irak, Afghanistan, Syrien....och se vad som hände. Tusentals oskyldiga människor offrades och offras fortfarande, bara för att västvärlden insisterar att deras principer är det rätta. Man glömmer tusentals år av dess historia, kultur, språk och seder. Tack o lov att Iran är numera ett säkert land för att leva i. Folk behöver inte vara rädda för att gå ut eller samlas i stora mängder för att en bom ska sprängas. Inte ett enda land av Irans grannar har det likadant. Snacka inte om deras frihet och demokrati. Men till slut ville jag bara önska dig lycka till med det du gör, Du behöver absolut inte vara rädd för att något ska hända dig. Du är en modig kvinna som visat civilkurage och banat väg för fler utlänningar att våga resa till Iran och se och uppleva den skönhet som finns där.

2017-02-28 11:57

> Skicka kommentar

NAVIGARE NECESSE EST

Idag är en stor dag. Jag har för första gången betalat ut lön till mig själv från mitt eget bolag. Lite sent, kan det kanske tyckas, efter 11 års företagande. De första tio åren hade jag företaget bredvid mitt vanliga jobb, som en lyxaktivitet med mening, som kom att betyda mer och mer. Det är först nu jag försörjer mig på det, och det har gått över förväntan första året. Nu föreläser, coachar och skriver jag på heltid. Det är en extrem lyx att leva på det sättet, samtidigt som det innebär en hiss upp och ned mellan himmel och helvetet flera gånger om.

Sedan jag började köra eget på heltid har livet blivit i genomsnitt lyckligare och amplituderna mellan lycka och oro är också större. Just idag är en komplex mix av både och. Jag firar min första lön med att köpa en blombukett till mig själv – jag älskar att se på vackra blommor. Samtidigt har de tre sist veckorna präglats av oro. Jag har ingen orderingång! Hjälp, hur ska det här bli? Men Kristina, ta det lugnt, januaris budget är redan hemma, du har fler coachklienter, det droppar in ett föredrag här och där om än glest. Helt tomt är det inte. Jag vill så gärna ha grepp, kontrollera, veta att affärerna droppar in, se att det jag skapar ger den utdelning jag vill ha. Men hur mycket kan jag kontrollera livet? Magen åker några hissvåningar ner när jag tänker – tänk om det är så att allt hittills i livet burit mig just hit, dit jag är nu, för att det är där jag ska vara? För att det är mitt livs mening? Var min skilsmässa och det faktum att jag inte fick några barn precis det liv som var ämnat för mig? Genom att jag har den situation jag har är jag också fri att göra det jag drömmer om.

Vad drömmer jag om då? Under några månader har tankarna spretat hit och dit, nu på senare tid finns det ett litet tydligare spår än de andra. Jag vet inte om det bär än. Jag vet inte om det är det som blir tillslut. Jag vet att det lockar och hjärtat längtar. Hjärnan säger – ”Men vad är vitsen med det där? Kan du göra pengar på det? Iranäventyret har tagit dig 2,5 år allt som allt, det har gett en hel del föreläsningar, en bok, en film och framförallt mycket goodwill. Men det där nya du tänker på – vad är det för vits med det? Hur kan du räkna hem det ekonomiskt? ”Hjärtat säger – ”Vad fantastiskt det vore! ”

Samtidigt var vitsen med Iranlöpningen aldrig ekonomi. Det var något mitt hjärta brann för, det fanns en stor jävla magnet som sög mig in i sina virvlar, jag visste inte varför först, förstod det kanske aldrig helt ut, och det fanns inget sätt på jorden jag kunde undvika att fastna i det. Jag skulle göra det, hur ogärna jag än ville det ibland och hur rädd jag än var. Det som kom ut ur Iranlöpningen var framförallt att den spred enormt mycket gott i världen, en tilltro till mänskligheten, ett hopp om det goda. Sedan gav den resultat ekonomiskt också, som en extra bonus. Det här nya, är det ett nytt Iran, men med annan fokus? Jag har ingen aning.

Jag hemfaller ibland åt att tro att meningen med livet är att följa mitt hjärta, om än jag inte ser vart det bär, om än jag inte ser meningen med det. Jag hoppas meningen uppenbarar sig längs vägen. Så har det varit många gånger i livet. Ändå är det så svårt att lite på det fullt ut.

Idag tog jag beslutet – jag litar fullständigt på livet, att det tar mig dit jag vill och att det som lockar där inne är den väg jag både ska och vill vandra. Jag kommer säkert få ta det beslutet många gånger om.
Ibland undrar jag om världen är ett resultat av hur jag ser den. Hade jag varit cynisk pragmatiker kanske världen vore cynisk och pragmatisk. Nu är jag blåögd idealist och kanske blir världen lite, lite mer idealistisk av det.
Matthias:I am absolutely sure you will follow your heart and your dreams before economy. Don't let these pessimistic voices from outside (who don't know the meaning of hitting life outside a comfort zone) irritate you longer. Do a clever economic plan AFTER you have done your decision on your dream. Iran will pay back plenty of times, I am sure. It already did. You will do very good and there is no reason to worry. Klem, Matti

2017-01-24 17:39
Ferike:Iranäventyret kommer säkert att generera inkomster mm en lång tid framöver. Du brukar väl inte oroa dig, utmaningar är väl snarare ditt varumärke. Men måste vara en fin milstolpe att nu få ut lön också. Stort grattis till det. Ha detgott Kram

2017-01-24 17:50
Rigmor:Ja livet går upp och ner för alla. Magen känner av hur vi mår, men vi måste nog i alla fall lita på vår magkänsla och för mig verkar det som att du måste ha ett mål att sikta på. Så lycka till med det nya och att du tog ut din första lön! Kram

2017-01-25 10:42
Kristina:Dear Matthias, I feel so good when I read what you wrote. You are always so supportive, warm and loving. Thanks for being you <3

2017-01-25 18:04
Kristina:Tack för gratulationerna Ferike :-D Jag hoppas du har rätt om inkomsterna ;-) Kram!

2017-01-29 22:23
Kristina:Tack Rigmor :-) Visst är livet en berg-och dalbana och egentligen tycker jag ju att det är roligt så, men det är lättare att komma ihåg det på topparna än i dalarna... Kram!

2017-01-29 22:24
Sharam:Stort grattis Kristina!

2017-02-28 11:05

> Skicka kommentar

MIN VISION

Jag sitter bland över 1000 andra. Från första stund jag träffade Niclas på HiQ kände jag mig varmt välkommen. Vi möttes två gånger för att prata om föredrag för hans grupp, sedan blev jag uppringd av Jenny. Hon ville att jag skulle prata på HiQs stora samling på Gotland. Mötet med henne och Mikael var lika varmt och välkomnande det. Jag träffade Gunnel, styrelseordförande, i taxin till hotellet. Även hon visste vem jag var och välkomnade mig. '

- När människor inte får det bättre blir det en grogrund för populism. De tittar på andra och letar efter någon att skylla på. En man som säger ”Det är mexikanarnas fel. Vi bygger en mur mot deras land så blir allt bra” blir lätt populär. Men kom ihåg detta - en populist tittar alltid bakåt, han sitter fast i det gamla. Det kommer alltid finnas populister, och de konkurreras ut av en politiker med visioner.
- Finns det några sådana politiker i Sverige? Daniel Goldberg från Di Digital replikerar.

Jag sitter på nålar, vill höra allt Göran Persson säger. Det är inte varje dag jag ser en före detta statsminister på scen. Göran står med ena handen i byxfickan och håller glasögonen i den andra. Någon enstaka gång rör han sig ett steg hit eller dit, möjligen viftar han till med glasögonhanden. Det är allt. Hans kroppsspråk understryker tyngden i det han säger, koreografin passar perfekt.

Jag ser mitt Iran-föredrag i nytt perspektiv. Känner jag personen på andra sidan muren är det svårt att gå på populism. Jag tror att trailern om Iranlöpningen blivit populär för att den skapar hopp – hopp om att världen är god, att människor vill gott och är vänliga, oavsett vart vi hör hemma. Det är ett starkt budskap som många vill se och därför tar till sig. Skulle jag kunna vara med och skapa en vision om Sverige, Europa, Världen?

- Ekonomisk tillväxt följer befolkningen. Där det finns unga människor sker ekonomisk tillväxt. Vi kommer se Indien och Afrika som de nästa stora tillväxtområdena, de kommer ligga på 7-8 procent. Europa har en åldrande befolkning. Med den demografi vi har kan vi inte förvänta oss en tillväxt på mer än 0,9-1,1 procent. Sverige ligger lite bättre till än övriga. Det beror på att vi har migration. 25% av barnaföderskorna har utländskt ursprung.

Är linjär ekonomisk tillväxt något att sträva efter? Göran verkar extrapolera kurvans lutning och dra ut den i framtiden och förutspå att om de fortsätter mår människor bra. Jag håller med till viss del, jag köper att människor som behöver få det bättre och som inte får det bättre blir frustrerade, besvikna och till och med desperata. Vad skulle jag bli om jag inte kunde ge mig själv och mina barn mat? Men de som redan har det bra? Det jag märker är en trend mot att förverkliga sina drömmar, när väl de basala behoven är uppfyllda. Det blir trendigt att vara minimalist, att skaffa en mindre bostad, inte ha bil, att låna saker och att ladda ned istället för att köpa och äga. Jag gissar på en kurva som kulminerar och sedan går nedåt, istället för rätlinjigt uppåt. En människa som är nöjd behöver inte mer. Jag tror även att detta är miljömässigt mer hållbart och förmodligen minskar befolkningen när människor får det bättre. Om befolkningstillväxt är underlag för kontinuerlig ekonomisk tillväxt tror jag att själva tillväxten urholkar underlaget för tillväxten.

Göran avslutar med att prata om digitalisering. Han knyter ihop de ämnen han talat om och lägger världen i HiQ´s händer. Han gör det strålande, jag minns inte hur, men känslan blir att här sitter verkligen människor som genom sitt arbete påverkar världen.

Morgonen efter sitter jag och pratar med Daniel. Han höll ett föredrag med titeln ”Brexit – Blame it on Mark Zuckenberg”. Jag ville gärna höra, men hann inte mellan mina föredrag. Försiktigt ber jag om en kort sammanfattning.

- Jag berättade om skiftet från media till facebook och hur mer och mer av nyhetsinhämtandet sker därifrån. Förr fanns tidningar med utbildade, kritiska journalister som försökte ge en någorlunda objektiv bild av världen. Deras roll var att granska. Idag fungerar facebookflödet så att om du gillar Donald Trump så får du nyheter som är positiva om Donald Trump. Det förstärker det du redan gillar. Sådant du inte gillar får du aldrig se. Det bygger ett icke-kritiskt tänkande, styrt av ett kommersiellt bolag, och många är inte ens medvetna om att det är så det fungerar.

Åh fan. Det hade jag ingen aning om.

- Google är för demokraterna i USA. Det är till och med så att söker du på Google får du upp fler träffar som är positiva till demokraterna. Deras algoritmer styr sökresultaten.

Hej och hå. Hur letar jag min information? Hur styrt är resultatet? Hur påverkas jag, utan att ens förstå det? Jag tror jag får en bild av omvärlden men jag får det någon valt åt mig.

Göran pratar om att vi i våra små, enskilda nationer inte kan lösa migrationsfrågan. Lika lite kan vi lösa klimathotet eller kriget i Syrien. Vi är beroende av varandra. Vi behöver fungera över nationsgränser för att skapa en god värld för alla dess invånare. Just därför tycker Göran det är absurt att det är nu Storbritannien väljer att lämna EU - vi får se om Frankrike följer med i kölvattnet. '

Lördag kväll är det fest. Temat är Back to the future och folk kommer i Doc- rockar och peruker, i 60-tal och 80-talskläder. Det är all in som gäller, party för 1000 personer, rosa ballonger, rosa bord på scenen och till och med rosa belysning på toaletterna. Varenda person är hjärtlig, öppen, tar kontakt. Jag har aldrig känt mig så välkomnad, så öppenhjärtligt delaktig och så varmt omhändertagen. Innan festen springer vi runt Visby stadsmur. Det pissregnar och blåser. För varje löpare som tar sig i mål donerar HiQ 50 kr till barncancerfonden. Engagemanget är påtagligt, sjukdom eller glömda löparkläder är inget hinder, kan folk inte springa så går de runt. Alla möts med high five i mål.

Det är första gången sedan jag slutade på Ericsson som jag saknar kollegor. Visst har jag saknat de människor jag gillar, men jag har inte tidigare saknat just att ha kollegor.

- Men finns det sådana politiker i Sverige? Daniel insisterar.
Göran Persson funderar ett slag, sen tittar han på publiken
- En gång i tiden funderade jag på att göra en diplomatisk karriär
Han står tist ett tag. Så lyfter han blicken. Sedan kommer det, kort och eftertryckligt
- Nej
Jag tittar på den 1000-hövdade skaran. Jag åstadkommer en hel del i mitt bolag. Samtidigt är jag enormt begränsad genom att jag enbart är jag. Ändå är detta jag oumbärligt unikt, ingen annan kan ersätta mig. HiQ kan åstadkomma så mycket mer än mig; delarna förenas till en helhet, vilket de uppenbarligen lyckas fenomenalt med.

Vi är alla delar i världen. Oavsett om vi vill eller inte påverkar vi vår omgivning. Min mission är att skapa fred - inom mig och mellan människor. Min vision är att varje människa tar sitt beslut - hur den vill påverka världen, och agerar för det. Vi har ett hem - det är runt, det är vackert, och alla i familjen är värdefulla och behövs för att ta hand om det och om oss.
Ulrika*:Mycket att fundera på! ❤️

2016-10-19 10:55
Kristina:Vääääldigt mycket.... <3

2016-10-24 10:44
:

2016-12-21 20:51

> Skicka kommentar

BULLSHIT FRÅN HJÄRNAN

Jag sitter i en fåtölj på Clarion Wisby Hotel och skriver. Behagligt avslappnad, trött, fylld av tacksamhet och stillsamt supernöjd.

Det hela började förra veckan. Eller egentligen för flera år sedan, men jag tar den korta versionen. Jag var på helgworkshop med Kay Pollak med titeln ”Ändra dina tankar, ändra ditt liv”. Jag var nyfiken på vad han hade att säga om tankar och hur i hela världen han höll i en workshop kring ämnet för 70 personer i två dagar – alldeles själv.

Från löpningen är jag van att vända mina tankar. Det är tankar som ofta ligger på ytan, som ”Nu är jag trött, det här är jobbigt” till ”Det är okej att jag är trött, jag har sprungit 7 mil. Jag är fantastisk som klarar det och tänk att min underbara kropp fungerar perfekt just nu”. Kay pratade om andra tankar, om tankar som finns på djupet och som formar den jag är. Visst har jag snuddat vid sådana tankar, som till exempel att när jag kom jag fram till tanken ”Jag har oändlig potential”. Det är en tanke jag lever.
Kay ställde frågan ”Vilka tankar använder du dig av för att hålla dig kvar i olycka?” Hjärtat bultade så hårt att skjortan fladdrade. Shit!

”Ta bort mig så blir allt bra. Då får alla andra synas”. Så tänkte jag. Mitt djupa grundantagande var att min blotta existens var i vägen för andra och berövade dem den plats de borde få. Jag borde inte finnas. Den tanken väckte sorg, ilska och skam.

Det kan tyckas som en väldigt konstig tanke från en som lever på att hålla föredrag och som ställt sig i mitten av uppmärksamheten och satt ett världsrekord på löpband - och som dessutom tyckte att det var en så underbar upplevelse att hon bestämde sig för att göra det en gång till. Det har funnits en konflikt i mig som jag först på senare tid blivit medveten om. Viljan att synas och ta den plats jag vill ha kontra rädslan att andra ska krossas/inte få finnas om jag gör det. Allt är bullshit från min hjärna. I det ögonblicket insikten trillade ned och hjärtat bultade i 180 vändes något radikalt. Det finns ingen jag måste skydda, andra människor är vuxna och tar den plats de vill ha. Gör de inte det är det de själva som behöver göra något åt det. Att jag lyser berövar ingen annan människa den personens plats. Det kan däremot glädja och inspirera andra, och det var det som gav en så underbar känsla under mina två världsrekord.

Det blev väldigt spännande att hålla föredrag efter den upplevelsen. Skulle jag uppleva samma släggslag av skam efter ett fördrag, som normalt brukar komma? Jag sitter ofta kvidande i ett mentalt hörn för ett slag efter jag tagit så mycket plats. Jag kravlar mig upp, rättar till skjortan och säger ”Nåja, så dåligt var det inte, folk grät och tackade efteråt, något bra måste jag ha gjort”.
Igår pratade jag för HiQ. Jag stod på scenen i den stora kongresshallen som tog 500 personer. Den var nästan full. Innan föredraget värmde jag upp med en body scan meditation för att skapa närvaro. Jag lyssnade på ”The world´s greatest” som återskapar lyckokänslan från världsrekorden. Sedan lyssnade jag på ”A song for Tibet” som påminde mig om Mundekulla och den oförställda, rena kärlek människor emellan jag upplevt där. Medan jag lyssnade på den såg jag publiken framför mig, inneslutna i ett stort rött, transparent hjärta.

Jag visste att det skulle gå bra. Jag klev upp på scenen, längtade efter att ge allt jag har. Föredraget var väl inövat, jag hade exakt koll på tiden. Löpningen genom Iran är en stark berättelse. Jag visste att den skulle beröra.

Folk grät. De skrattade. De rördes av alla vackra mänskliga möten, jag såg hopp och glädje. Många spann egna drömmar, folk kramade om mig, tackade, ville ta bilder, jag blev citerad, människor gjorde tummen upp. När koncernchefen sammanfattade dagen brast folk ut i spontana applåder och visslingar när han nämnde mitt föredrag. Jag lyfte handen och la den på hjärtat, tacksam för allt jag fick.

Inte ett uns av rådbråkande, skam eller det minsta misstag finns hos mig idag. Visst gjorde jag små misstag och det spelar ingen roll. Det folk fick med sig var varmt, vackert, levande och värdefullt. Det går att påverka världen.

En ny era har börjat.
Inger W:En pollett som fallit ned och skapat förändring. Tyvärr är vi nog många som håller liv i och månar om vår olycka. Och tror inte på att en förändring är möjlig. Eller vill inte förändra något.

2016-10-12 21:01
Peter:Ser fram mot att få tillfälle att lyssna på dig någonstans

2016-10-12 21:07
Evis:Så sant och så rätt - nu är det dags!!!! Det handlar om att våga välja och du vågar (mycket). Kram

2016-10-12 21:11
Bengt B:❤️

2016-10-12 22:03
Elaine:Underbara du. Kram

2016-10-12 22:18
Carina :Vad fint! Vilken fantastiskt insikt!!! 💕❤️

2016-10-12 22:39
Niclas:Du var grymt bra Kristina. Du är så full av klokskap och så bra på att dela med dig. Kul att vi fick vara först ut att prova dina vingar efter nya insikter. Det är starka vingar, dem kommer bära dig långt. 🌻💕

2016-10-13 00:30
Catarina :Äntligen trillade polletten ned i dig - det var verkligen på tiden. GRATTIS!!!!!

2016-10-13 07:52
Kristina:Tack alla underbara <3 Jag är fascinerad av att saker kan finnas i intellektet men det är inte förrän kanalen är öppen till hjärtat som den verkliga förändringen sker. Det känns så extremt tydligt och ändå så omätbart inom mig, Men det märks definitivt utåt :-D

2016-10-14 08:57
:

2016-12-27 20:06

> Skicka kommentar

THE FIRE INSIDE

Jag hoppar och studsar, kan varken stå eller sitta still. Till och med när jag ska sova studsar jag omkring i sängen. Jag är så uppspelt, jag har ett mål igen!

Jag stod länge utanför fönstret hos Wahlström och Widstrand, och tittade på böckerna i fönstret. Sedan ringde jag på, blev insläppt i receptionen, skrev in mitt namn, fick besöksbrickan och gick sedan långsamt runt, insöp atmosfären, drog med fingret över böckerna i bokhyllan. Jag kom tidigt, det här är guldstunder i mitt liv och jag vill njuta och suga på karamellen medan den är där. En kvinna frågade om jag var Kristina och det visade sig vara Desirée, hon som eventuellt kommer hjälpa mig att skriva boken om Iranlöpningen.

Jag brukar gå i faser, jag känner igen det mönstret så väl nu. Det kliar i fingrarna, jag spånar idéer, en idé växer sig starkare än de andra, jag testar.. utvärderar, förkastar och tillslut har jag hittat den – den nya utmaningen. När jag testat, planerat och förberett ett tag gör jag den officiell, sedan drar det igång en massa arbete för att förbereda och planera, jag ger mig av, utför det jag tänkt jag ska göra, jag plågas, sliter och njuter, blir uttröttad, kommer hem vilar och smälter. I vilan kommer insikterna, lärdomarna och så småningom övergår vilan i tomhet – vad ska jag göra nu? Så småningom kliar det i fingrarna igen, jag vänder och vrider på nya idéer och rätt vad det är tar det fart – off we go!

Iran har tagit länge att smälta. Jag håller fortfarande på. Det var sex månaders intensiva förberedelser, mycket som gick snett. Av 10 000 idéer går 9990 i stöpet med 10 blir verkliga. Sen stod jag där på startlinjen för nu ett år sedan, sprang i 2 månader, hade fantastiska upplevelser och när jag kom hem ville jag knappt träffa folk, jag var trött och behövde vila, men efterfrågan på föredrag och intervjuer var stor, jag körde på. Jag fick ett ögonblicks vila när Fredrik och jag satt i bilen på väg upp till Piteå för att fira jul, sedan drog det igång igen. Smältandet av äventyret har varit massivt, jag har vänt och vridit på det hela ur många vinklar. Föredragen och frågorna från publiken bidrar, jag tänker på saker jag inte tänkt förut. Hela våren var full, så kom sommaren, då skrev jag underlaget till boken om Iran. Sen – blev det äntligen vila. Hösten startade upp, men lugnare än jag trott. Jag fick pauser mellan alla föredrag och aktiviteter. Det började klia i fingrarna. Livet kändes lite tomt. Jag bidade och väntade – vad kommer härnäst?

Igår small bomben ned. Jag satt med Desireé och Sara, min förläggare. De pratade om bokmässor och föredrag. De pratade om boken som ska bli. Jag transformerades i ett ögonblick till en målfokuserad missil, en som träffar, oavsett vilka hinder som står i vägen. Känslan var – står du i vägen är du mos! Jag kommer sopa bort vartenda hinder, om det så gäller mitt eget liv. Jag kommer göra allt för att den här boken ska bli verklighet och den ska blir vacker. Den ska ge världen något som är värdefullt. Den är mer än en bok, den ska bidra till enhet och tillit i världen. Ja, jag vet att jag inte kan ändra hela världen över en natt. Jag kan göra det jag kan, och det är min förbannade skyldighet mot den värld jag lever i, den plats jag fått.

Nu återstår en massa arbete och yrkeskunnande. Boken behöver läggas i rätt ordning så att historien blir spännande. Den behöver slipas så att den verkligen ger det budskap jag vill ge. Samtidigt finns det en skönhet i att boken är ett samspel mellan författaren och läsaren, jag kan inte veta allt som andra ser i boken.

Omedelbart när jag stod och tittade på böckerna i Wahlströms och Widstrands fönster fick jag huvudvärk. Känslorna rusade i kroppen. Efter vårt möte satte jag mig på Café 60 och åt tårta. Jag behövde få känna allt som kändes. Tårarna vällde upp ur ögonen, jag ville skrika rakt ut av lycka,skrattet bubblade över och det fanns ett förundrat ”Händer verkligen det här? Är det sant?” Jag nöp mig själv i kinderna och på armen för att se om jag verkligen var vaken. Det var jag.

Få uppleva den rushen som blir när jag verkligen vill något, det är en sann gudagåva och jag är innerligt tacksam för den. Jag vet också att det är en kraft som kan förbränna mig inifrån om jag hanterar den ovarsamt. Jag behöver kyla ned mig emellanåt och ta det lugnt och sansat, men bevara fokusen i arbetet som blir. Jag undrar ibland om alla människor känner sådan extrem målfokusering, om det är något jag tränat mig till, eller om det bara är en förmåga jag har.

Artemis spänner bågen och siktar. Pilen kommer sitta mitt i prick, precis som den ska och som det är menat att vara.
Catarina:Med allt du delger oss från Iran bidrar du redan till enhet, tillit och minskade fördomar så nu är det "bara" att få in dem mellan ett par pärmar - typ nerförsbacke ;-D

2016-10-13 07:57
:

2016-12-27 14:08

> Skicka kommentar

EGOTRIPPSKVÄLL

Ikväll gör jag något som både tar emot och som gör mig glad. Jag sorterar tidningar som jag varit med i på senaste tiden i tidsordning, sen klipper jag ut artiklarna och klistrar in dem i ett urklippsalbum jag fick en gång för länge sedan. Pappa var rollmodellen, han hade sparat alla urklipp där han var med i tidningen och satt och bläddrade i sitt album ibland. Jag var exalterad den gången i sexan vår klass skulle vara med i Piteå-tidningen – äntligen skulle jag också! Jag blev sjuk dagen när fotografen kom. Jag klippte ut vår klass ändå och klistrade in i mitt nyfådda album. Jag skulle klistra in något om än jag inte var med på bild. Det dröjde några år innan nästa urklipp kom och nu befarar jag att albumet inte kommer räcka till.

När jag jobbade på Ericsson hade jag en speciell mailfolder. Det var gulliga-mail-foldern. Där sparade jag mail jag fått som jag blev speciellt glad av att läsa. När livet kändes tungt sökte sig mitt finger till just gulliga-mail-foldern. Jag behövde bara läsa några stycken för att må bättre igen.

Samma är det med mitt album. Ibland är det skönt för egot att bara sitta och bläddra bland de där sidorna och känna ”Japp, jag har verkligen gjort det där”. Visst har jag även en del emot det, jag vill att mitt liv ska vara så mycket mer än mina prestationer – och det är det också. Samtidigt är prestationerna en viktig del av mitt liv.

Albumet och gulliga-mail-foldern (som jag naturligtvis sparade när jag slutade på Ericsson) är vaccin. De är även medicin. Jag känner mig fruktansvärt gammalmodig i den digitala åldern och jag låter mig vara just så.
Martin:Jag har många album med mina bravader på löparbanan. Skoj att läsa.

2016-08-31 19:00
Inger:Det är klart du ska spara dina tidningsurklipp. De kommer att vara kvar när dina mail försvunnit av en eller annan anledning. Jag håller starkt på det gammelmodiga.

2016-08-31 23:17
Kristina:Kul att du också har det, coach :-D Jag håller med dig, mamma :-D Jag gillar också det gammalmodiga, ganska ofta

2016-09-11 21:56
Catarina:Jag samlar på "pärlor" i livet och med mitt minne är det mer riskabelt så du gör rätt med dina kilpp!

2016-10-13 08:00
:

2016-12-26 08:44

> Skicka kommentar

IKVÄLL HAR JAG SOMMARLOV!


Nu har det mesta av sommaren gått. Inte sommaren i sig, men min ledighet. Frågan är om jag varit så mycket ledig. Det känns mest som jag krupit in i min grotta och skrivit, skrivit, skrivit. Nu har jag ungefär 300 A4-sidors råmaterial, färdiga för genomläsning, alldeles nyss inskickade till förläggaren. Det blir en bok om tro, politik, massor av vackra möten – och så löpning, så klart. Hålla tungan rätt i munnen för att få ihop allt är inte lätt. Jag är glad – och kände mig samtidigt besviken för att jag inte klarade allt själv – att Wahlström & Widstrand frågade om jag ville ha en medförfattare. Efter lite klurande tackade jag ja. Jag ska träffa den personen någon gång i augusti, sedan kommer skrivandet sätta igång på allvar. Råmaterialet har vi, men det kommer finnas luckor, andra saker ska inte vara med, hur klär jag dialogerna i Mehrdads och Amirs ord så att det inte blir min röst hos alla personer och hur får jag allt att gå ihop? Mycket spännande jobb återstår och det kommer att bli kul, samtidigt bävar jag. Hur mycket jobb blir det? Hur mycket ska jag slita mitt hår? Kommer jag få fram vad jag menar? Och hur det än blir lär jag bli utsatt för kritik, från ena eller andra hållet.

Sommaren har också bestått – till mindre del – av att skapa filmen om Iranlöpningen. Oj, vad jag är glad att André och Shamim fixar allt det där! Mitt blygsamma bidrag har varit att jag skrev ned svar på 26 frågor de skrev till mig, och sedan läste in texten på ljudfil, att ha till filmen. Strax efter jag gjort det ringde André.

- Det låter som att du läser en saga. Kan du prata som att du håller ett föredrag istället? Shamim tyckte ljudet var lite burkigt. Om du lägger filtar över dig när du spelar in blir det bättre. Stå gärna framför en spegel när du pratar, som att du pratar till den. Det brukar jag göra och det brukar bli bra

Jag svettades under två filtar, höll mikrofonen femton centimeter framför ansiktet, såg till att andas lugnt så att signalen inte gick över på rött, tände en lampa därunder så jag kunde se texten och så det blev ännu varmare. Spegeln skippade jag. Jag fick inte ihop det. Jösses, vad varmt det blev!

André har skapat en hemsida för filmen - kolla in Alonethroughiran.com - , jag har blivit intervjuad av Voice of America Persian, av en podcast i USA, av Sunshine radio på Mallorca och av Umgås Magazine, ett svenskt-amerikanskt samarbete. Jag tror att tio länder hittills sagt att de är intresserade av filmen, och jag är innerligt tacksam att André och Shamim håller reda på allt det där. Vi börjar så smått planera premiärvisning.

Jag skriver och skriver, det är det mesta som sommaren fyllts med, förutom två stycken paddelutflykter.
I dag hände det slutligen. Jag hade inte mer att skriva. Kanske har jag bara tröttnat, kanske är jag färdig för tillfället. Det var en skön känsla – Peace at last. Jag vet att det blir mer jobb med boken framöver, men det struntar jag i nu.

Jag ska ge mig ut på en löptur, för första gången riktigt fri under sommaren. Jag har inte haft semester - jag har haft sommarjobb. Den mentala inställningen kring ett sommarjobb känns bättre än att tänka att jag jobbar. I morgon ska jag börja repetera in föreläsningen för Folkuniversitetet den 18:e augusti. Berättaraftonen jag har på Hovdala Slott den 10:e augusti är redan förberedd och klar. Nu börjar föreläsningssäsongen igen.

Men fram till dess, hela eftermiddagen och kvällen idag, ska jag bara njuta av min semester.
Rigmor Grudd:Det blir visst bara en mycket kort semester för dig i år. Att vara egen företagare kan betyda att man inte kan boka in sina semesterveckor när man vill, utan om det finns tid att ta semester över huvud taget. Hoppas kvällen blir härlig! Kram

2016-08-07 20:11
Amir Nazari:Ser verkligen fram emot att se filmen och läsa boken. Bra jobbat!

2016-08-29 12:21
Kristina:Jag gissar att du har erfarenhet av det Rigmor ;-) Tack Amir :-)

2016-08-31 17:55
CCatarina:WOW!

2016-10-13 08:02

> Skicka kommentar

OVERWHELMED

When André told me we had 4465 views of the trailer for "Ensam genom Iran - 184 mil av tillit" i felt stunned. Wow, that sounded like a lot! I checked my facebook page, and from there the trailer had been shared 172 times. I have no experience of filmmaking, so I asked André if this was good. He replied that it indeed was. The purpose with the trailer is mainly to raise funding from for instance Swedish Televison, so that we can produce the documentary. André mentioned a trailer that had 1000 views of the trailer, and that received funding. He also mentioned a great exception, a trailer with 97 000 views. So, 4465 was really good. I also checked with my sponsor, Bergans, and they replied that this was really good.

That was before we released the trailer with the english subtitels, named "Alone through Iran - 1144 miles of trust". It quickly raised to 8200 views, receiving more attention that the Swedish version that was then up to a bit more that 7000 views.

Now "Must See Iran" published the English trailer on their facebooksite. When I checked it, 1765 people had shared it. It had 49 837 views at that moment.

Wow. I don´t know what to say. I am completely overwhelmed. I feel blessed, I dont understand, and yet - very happy. Could what I did really receive so much attention? Does it affect peoples hearts? ´
I know it does. Yet so overwhelming, so difficult to understand.

While all this is happening, I am cleaning our small garden of weed, preparing and being anxious for the next lecture, and the one after that at the same time. I am worrying about all the things I have to do, being a bit angry about them since it is wonderful weather right now and I would rather take time off, spending my time kayaking, running and relaxing and just doing fun things. Everyday life is taking its time, continuing as usual, besides all these wonderful things going on on the net.

Maybe I should just let go, let go of the grip I am trying to have on life, just follow the stream where it takes me and discover all the marvels of life, not planing, not thinking, just acting. One day I will. I am doing it partly. I want to do it fully. I am almost here.
Sharam:Keep in mind that there are not many foreign tourists who dare to travel through Iran alone on its own, especially women but now after you dared and believed in yourself and despite all the intimidation and prejudices run through Iran alone get your courage others to realize that Iran not a rogue country and are friendly with people who care about other people and friendships across the globe. So do not be so surprised at the attention! It's just a sign that you are doing is right, and continue with your efforts with the goals you have in mind! Good luck Kristina!

2016-05-09 07:27
Kristina:Tack Sharam :-D

2016-05-23 08:12
:

2016-07-24 17:09
:

2016-12-27 18:15

> Skicka kommentar

THE GREAT AKBAR

I look at the picture again, and again. I cant believe my eyes. The hamburger I am eating is hard to swallow. WOW!!

I see a picture of Akbar, the man as I ran with for two days in Iran, crossing the finishing line in the first International Marathon run ever in Iran, holding an American flag over his head.

He does it for Peace. For Friendliness. For showing that foreigners, even Americans, are welcome to his country.

The race is arranged by people from Belgium. They contacted me, as they realized that I have been running through Iran, to exchange experiences of running. They also invited me to be a guest of honor during the race, and I would have loved that. There was only one problem – women were not allowed to run. Neither were Americans. The Belgian guys had applied for a permit for female runners, but were denied that. I thought it felt strange to be a guest of honor without being allowed to run. I suggested that I could come, and that I would run the opposite way, doing high fives with all the other runners. Then I would not be a part of the race, but still running. I understand that this idea might be a bit risky for the organizers.

Anyhow, Akbar ran the race. Akbar who took care of me in such a good way when I was passing Marand in northwest Iran, and who is also taking care of almost any biker who is passing the country. His network of friends is as incredibly large as his heart.

And now this. What a statement! I am so deeply impressed! For this magnificent way to emphasize that he wants a world of Peace, a world of Friendship. For his way to express what he believes in, no matter what anyone else is thinking. For his courage, for his faith.

He is risking a lot by this gesture. He might be harassed, his life and business might be obstructed, and there is nowhere he can go easily to set himself in safety. That would mean leaving his current life. Still, he makes what he thinks is right.

Thanks Akbar for showing me the way. You reminded me of the importance of always standing for what I believe in. It is so simple and so difficult, and so important.

You are a great person, a great runner and a fantastic role-model.

I simply love what you did.
Amir Nazari:Dear Kristina, both you and Akbar are heros who show what is the aim of all sports.

2016-04-17 17:07
Kristina:Du är en hjälte du med Amir <3

2016-04-19 18:11
:

2016-04-20 23:24
:

2016-05-28 02:21
:

2016-06-30 06:42
Mehrdad Kashani:You are right Kristina, it is simple difficult and important.

2016-07-29 18:31

> Skicka kommentar

MITT I ETT ÄVENTYR

Foto: Anita Bergström

Oj, vilken helg! Äntligen har jag vilat! Det innebar drygt åtta timmar sömn per natt och inga måsten. Förutom att förbereda ett föredrag, göra min bokföring, räkna ihop bokförsäljningen senaste veckan, lägga in alla affärskontakter från Vildmarksmässan i mitt system för nyhetsbrev, och ordna leveranser av nya bokbeställningar.

Det är ett annat liv att vara egenföretagare. Allt ansvar är bara mitt, jag brinner för det jag gör – alltså gör jag allt för att det ska fungera. Jag gör obehagliga – och roliga saker – som att ringa till Vildmarksmässan och säga ”Hej, jag har sprungit genom Iran. Jag vill gärna berätta om det för folk på er mässa men mitt bolag gick bak förra året så jag har inte råd. Kan jag få komma ändå?” Det fick jag och sen utbröt febril verksamhet för att få till den där montern så snygg och så billig som möjlig. Jag hade inte funderat så mycket, visste mest att jag ville dit och synas, hur introvert jag än är. Sen kom Helena Stierna och frågade mig saker som ”Vilken känsla vill du att människor ska få när de går in i montern?” ”Har du funderat på vilka kunder du vill bjuda in?” och ”Vad är det du vill uppnå, i konkreta termer, med att vara med på mässan?” Jag fick krulla till hjärnan och fundera vad jag verkligen ville ha ut. Jag hukade när Fredrik satte upp skyltarna jag hade tjuvkopierat i färg som skrek ut ”Kristina Paltén”. Det kändes annorlunda att exponera mig själv så. Helena Modéer designade två stycken roll-ups med mig på där det står ”Äventyrare, Ultralöpare, Författare, Coach Föreläsare”. Hoppla! Är jag verkligen allt det?

Mässan förflöt med att jag inte hann kissa. Det var så mycket folk i montern och jag pratade bort rösten. Innan första föredraget smet jag och la mig och vilade i ett tyst hörn en halvtimme, för att fokusera. Helena Stierna var med mig den dagen och det var fascinerande att se hur hon slängde in folk i montern med ett leende. Det är skillnad på proffs och lekmän Jag började lära mig att jag behöver komma till ett avslut för att få en person att köpa en bok. Jag är ingen van försäljare, men jag blir! Ingen van marknadsförare heller, men även där lär jag mig.

Jag hamnade på SVT God Morgon Sverige i hela 7 minuter, dagen innan mässan började. Det är fascinerande att se hur effektivt 7 minuter slår ut mig. Jag var koko i hjärnan hela dagen efter, satt på en kurs och försökte fatta var jag var och med vem. Förstå vad som sas fanns inte på världskartan.
Fredag var det mässa hela dagen, sedan riktigt fin fest på Älvsjö Gård med människor från mässan, Carina och jag frotterade oss med andra äventyrare och folk inom Outdoorområdet, åt granskottspesto på salt getost från västkusten och drack ”Catch and Release” vin från Systembolagets beställningssortiment. Glada i hågen kom vi hem vid 12-tiden på natten, jag vaknade strax efter fyra och klockan nio höll jag föredrag för blivande äventyrare om Mentala Verktyg. 10 till 18 var det mässa igen, full fart, därefter fest som Årets Äventyrare anordnade. Jag kom hem vid 11, var tillbaka på mässan vid 10 igen. Söndag eftermiddag höll jag mitt sista föredrag om Iran och projektorn dog mitt i det hela. ”Shit” blev min första tanke och i en millisekund vändes den till ”Nu ska jag visa att jag är proffesionell! Det ska få åka på världens resa, bilder eller inte”. Det var kul att se hur blixtsnabbt jag vände den tanken.

Det har hänt så mycket. Jag har hittills glömt att skriva att jag släppte min första bok ”Tänk om jag fixar det!” som handlar om hur jag använder min mentala inställning för att kunna sätta ett sådant världsrekord. Den mentala inställningen går att använda på vad jag än vill åstadkomma. Det var underbart att se Facebook och Instagram fyllas med bilder på den rosa boken av människor som var glada över att ha köpt den och över att ha läst den.

Söndag kväll stökade jag och Fredrik undan allt från mässan, måndag morgon kl 9 stod jag på Internationella Engelska Gymnasiet och berättade om att leda sig själv till det jag vill vara. Efter första föredraget var det tio minuters vila, sen var det dags för nästa. Folk ur publiken kom fram och kramade om mig efteråt. En tjej, som var född i Iran, hade läst om min planerade löpning i Metro innan jag gav mig av. Hon hade tänkt ”Hon kommer inte levande hem”. Nu stod jag där, på scenen i hennes skola, och berättade om hur fantastiskt jag haft det. Hennes ögon svämmade över, det bara rann och rann, och vi kramade om varandra. Jag var så glad att få vara där, mitt bland alla fantastiska ungdomar och deras omsorgsfulla, engagerade lärare.

Examensprovet för veckan var att prata på Branddagarna hos Stanley Security. Det är branschdagar som de anordnar för sina kunder. Det är extra förmånligt att få prata för min kunds kund. Det är ett förtroende som jag vill förvalta väl. Jag visste att det skulle vara en manligt dominerad publik och de brukar ofta vara mer kritiska. Jag har varit nervös länge för det föredraget. Nu var det dags, jag satt i bänken och hjärtat bultade så jag kunde höra det. Dessutom satt min teatercoach, Michael Riise i publiken, för att ge mig feedback. Puh!

Föredraget drog igång, jag hade talat om för mig att det bultande hjärtat berodde på att jag var så taggad och förväntansfull, så när jag kom upp på scenen var jag riktigt glad att stå där. När män i publiken torkade sina tårar och sedan brast ut i gapskratt, då visste jag att jag hade lyckats. Med en jättestor bukett tulpaner klev jag ned från scenen. Sedan tog det två och en halv timme av öldrickande och jättetrevligt prat innan jag kom mig hemåt. Det är ett gott betyg på att föredraget satt som det skulle!

Jag har varit trött och speedad. Så speedad att jag inte känt tröttheten. Fredag inför den här helgen gled jag i mål. Det började med tre timmars boksignering på Actic, sedan lunch med Stefan Janpar, därefter mitt verkliga favoritmöte – jag åkte till min förläggare. Lyssna på det – MIN förläggare. Det är något som fyller mitt hjärta med guld, med tillförsikt. Det är det enskilt varmaste och hjärligaste jag vill göra just nu – skriva boken om Iranlöpningen. De senaste två veckorna har jag inte gett den önskan något utrymme, jag har haft fullt upp med all klara allt som är. Nu mot påsk lugnar det ned sig, då ska jag fortsätta. Jag ser fram mot det som en snickare som ska mejsla ut ett vackert mönster i trä med sitt stämjärn. Åh, den kommer bli så vacker, glädjefylld och även tankeväckande! Och lång. Skriva den känns som ett Sisyfosarbete. Samtidigt vet jag att det jag är bra på är sätta upp mål och målbild, fira delmål och fortsätta, fortsätta, fortsätta tills jag når mina drömmars mål. Det känns helt fantastiskt att ha ett förlag med mig längs vägen! Jag är nyfiken på hur de kommer jobba med texten, men marknadsföring och med layout. Vem kommer jag möta, vad kommer det innebära?

Livet är lyx just nu. En dröm som är sann. Jag påminner mig själv att njuta utav det.
Rigmor:Ja det har sannerligen varit fullt upp för dig. Skönt om du kan varva ner lite nu och summera det du gjort. Du är så fantastisk och jag önskar dig lycka till av hela mitt hjärta. Kram

2016-03-21 10:26
Kristina:Tack Rigmor <3

2016-03-22 15:09
Anna:Jag lyssnade på podden med dig idag! Fantastiskt sällskap på långpass. Inspirerande om lång löpning, tänkvärt om tro och fördomar. Och jag började gråta när du beskrev de som var tacksamma å sina landsmäns vägnar, över mottagande i Sverige. Det starkaste inlägget nånsin i flyktingdebatten!!! Håller på att läsa din bok också! Ta hand om dig, det låter som du haft det intensivt! /Anna, med den väldigt pussiga sonen på Vildmarksmässan ;)

2016-03-26 18:04
Kristina:Åh, tack Anna :-D :-D :-D Nu får jag glädjetårar i ögonvrårna :-D

2016-03-30 13:57
Sharam:Du fortsätter att imponera med din hoppfulla engagemang och delar med dig din energi. Vi som följer dig njuter av det du lyckas med. Du sprider glädje och hopp.

2016-03-31 20:41
:

2016-04-16 06:24
:

2016-04-17 04:32

> Skicka kommentar

KAKAFONIKRUMELURIDUTT

160229

Översriften ovan beskriver hur livet känns just nu. Jag letar vektoriserade bilder av min logga utan att veta vad det är och får tillslut goda råd via facebook. Jag vill ha roll-ups till Vildmarksmässan och får hjälp med design av en kvinna jag aldrig träffat. Tack internet och kontakter! Imorgon kommer 300 böcker i kartonger. Lagerpersonalen har fixat utrymme under sängen. Distribution har inte hängt med, kartonger att skicka böckerna i saknas. Redovisningsavdelningen är junior och fattar fortfarande inte vad ingående balans betyder. Marknadsavdelningen pepprar cyberspace full med pressmeddelanden och nyhetsmail i hopp om att det ger något samtidigt som VD blir intervjuad av olika tidningar. Däremellan smiter både arbetarna och marknadsavdelningen in gratis på en mässa för att spana på andra talare och kolla in olika lösningar för montrar.

En sak är säker – som egenföretagare blir jag kreativ. Jag har en monter på Vildmarksmässan, men hur får jag till en design av den jag har råd med? Omsättningen börjar ta fart, men finans håller hårt i pengarna. Spendera flera tusen på att hyra utrustning är otänkbart om än inköpsavdelningen har pressat priserna. Säljarna duggar tätt i norr och där är marknaden uppdelad, samtidigt som det är oklart hur provisioner ska fördelas. På grund av ökad efterfrågan har vissa problem med leveranserna uppstått. Kvalitet är i konflikt med supply och en effektivisering av produktpacketeringen behövs, vilket ska samordnas med standardisering av säljmaterial. IT-avdelningen ligger back med webbutveckling, det får vänta ett slag på grund av resursbrist.

Jaja, det kanske låter som grekiska. Men faktum är att det mesta jag har sett på Ericsson, det ser jag även i mitt lilla bolag. Det är fascinerande att se hur frågor uppstår och även lösningar på dem. Än så länge saknar jag fackliga konflikter, det kan bero på obefintliga kollektivavtal men kanske mest på avsaknaden av saker att bråka om – lön är än så länge en fantasi vid horisonten. Tur att arbetarna har annat att leva av. M

Men, nu är den stora frågan – vad ska jag göra med 150 blompinnar på Vildmarksmässan?
Kom och utmana dig i B04:10!
Sharam:Som det låter är du inte bara en äventyrare på att löpa tvärs över länder. Att driva eget är i sig en äventyr för dig som du kommer säkerligen att klara av som andra projekt. Lycka till! Gällande blompinnarna kan du stoppa ner dom i marken och be folk ligga på dom som en fakir säng.

2016-03-10 11:31
Inger:Får du ingen användning för blompinnarna, har jag just satt tomatfrön och behöver många pinnar vad det lider.

2016-03-10 17:03
Kristina:Hahaha, vad omsorgsfulla ni är :-D Jag har just lämnat tillbaka 120 av de 150 till affäre. Jag hann inte med att hålla i tävlingen. Men ett oförglömligt minne är den lille killen som hoppade av förtjusning efter att ha lyckats bryta av en med halsen! :-D

2016-03-22 15:09
:

2016-04-14 11:30
:

2016-04-16 06:23

> Skicka kommentar

VAD SKA DEN HETA?

Filminspelning efter målgången. Det var kallt på metallstolen. På Soroush fråga om jag någonsin funderat på att bryta var svaret snabbt och enkelt.
160212

Jag kliar mig i huvudet. Varför kommer inte mailet upp som tänkt? Jag försöker skapa en länk på min hemsida så att den som vill kan anmäla sig till att prenumerera på mitt nyhetsbrev. Stolt har jag lyckats skapa mailadressen nyhetsbrev@palten.se och till och med lyckats få till ett automatiskt svarsmail. Men nu tar det stopp. Efter en stunds kliande mailar jag Carina. Kan hon se något uppenbart fel?

Det är spännande att vara egenföretagare. Inom en månad ska jag göra en boklansering, en monter till en mässa och fyra olika föredrag, dessutom skriva på boken, göra trailern till filmen och ha några säljmöten med olika samarbetspartners. Jag ska agera som lärare i mental inställning på Adventure Academy, Naturkompaniets och Årets Äventyrares utbildning till Äventyrare. Idag ska jag utforma övningar som stöd till de som går utbildningen. Att det är lördag spelar ingen större roll, jag är förkyld så det är lika bra att passa på att jobba när jag inte kan springa. Veckan som kommer är full med jobb. Antalet jobbtimmar har stigit markant sen jag bytte från Ericsson till eget. Nu gör jag det jag brinner för och det är en helt annan drivkraft i det. Jag har inte tagit ut ett öre i lön än – min chef är väldigt snål. Det spelar ingen roll, det är inte pengar som är drivkraften om än det är en sport och en nödvändighet att få mitt bolag att bära sig i det långa loppet.

Jag har ingen aning hur jag skapar en monter – då rycker Helena, finemang marknadsförare och van mässarrangör in. Maria, som redigerat min bok, är också med och fiffar. Arbetskraft blir mest jag och Fredrik. André och Shamim gör filmen om Iranlöpningen, i samarbete med mig. Boklanseringen får jag fundera ut tillsammans med Maria. IT-avdelningen, det är Carina det. Säljutbildning – där har jag Anders som hjälper mig med tankar och tips, och så har jag ev två samarbetspartners på ingång. Allmänt bollplank och redovisningsexpert – det är Fredrik. Även om mitt bolag bara består av en enda person egentligen så finns det så många runt omkring som hjälper, framförallt med idébollning och även med rent konkret jobb.

Jag är så glad för er alla som finns runtomkring mig, ett stort tack till er alla underbara människor som hjälper, stöttar, bollar idéer och alla som hejar på ❤

Och nu tänker jag be dig som läser det här om hjälp – vad ska filmen om löpningen genom Iran heta? Det blir en dokumentär på cirka 50 minuter som handlar mycket om varför jag gjorde löpningen, varför fortsatte jag fastän det ibland var tungt, varför finns rädsla och fördomar i världen, och vad behövs för att vi ska känna tillit till varandra?
Jenny Schrewelius :I ran for love, for freedom. I ran for Iran

2016-02-13 11:26
Kristina :Det var ett fint namn Jenny! Tack 😃

2016-02-14 15:27
Sharam:Undrar bara om det är ett svenskt eller engelskt namn du funderar på?

2016-02-15 09:55
Sharam:Du gjorde en unik resa med allt innebar och därmed kan och hoppas att bli en ovanlig bok, inte lik andra böcker många skrivit hittills om alla sina resor, äventyrer och utmaningar om alla världens hörn. Överraska dina läsare med ett ovanligt namn, inledning och avslut. Jag har själv inga erfarenheter av att skriva böcker (ärligt talat försökt en gång i tiden men när den var klar rev jag sönder den) men att en bok med en berättelse och ett ovanligt budskap kommer att skapa nyfikenhet hos många och inte minst hos många iranier som vill läsa om dig och Iran med någon annans betraktelse och syn på en främmande kultur. Du har redan fått många bra och fina förslag på namn till boken. Du kanske har redan bestämt dig vad den ska heta och jag tycker att du själv som gjort resan är den bästa som kan komma på ett lämpligt namn. Gå på känn och belöna dig med namnet du blir nöjd med det. Varför inte marknadsföra samtidigt ditt varumärke, ditt fina namn, Paltén? Man ska kunna associera ditt namn med äventyr, löpning, resor till ovanliga platser, utmaningar, motverka fördomar, ha tillit till andra okända människor. Paltén är Paltén helt enkelt! Undrar när Sveriges språkvårdsorgan Språkrådet släpper in ”Palténera” i sin nyordslista? Dessutom är tyvärr namnet ”I run Iran” redan upptaget i ett annat sammanhang. (http://www.iransilkroad.nl/i-run-iran-marathon-english/). Bör nämnas att namnet Persien inte kopplas längre till dagens Iran, tvärtom till gamla Iran året 1935 så kanske inte passar in att använda namnet Persien. Idag skaffar sig fler och fler upplysning och fakta genom att googla efter fraser och ord. Målet ska vara att man får träff på ditt namn när man söker på äventyr, utmaning, tillit och löpning. Trots allt kan jag inte låta bli att ge dig ett eller två förslag ändå. Boken kan heta ”Paltén in Iran, ”Paltén, 1001 mil genom Iran”.

2016-02-15 15:46
Kristina:Tack för förslagen Sharam :-) Jag har inte bestämt om namnet ska vara på engelska eller svenska, men jag lutar åt svenska. Det blir i första hand en svensk dokumentär, vi får se om den även hamnar utomlands :-)

2016-02-15 20:09
P-O:Palténs pärs i Persien

2016-02-15 22:25
Anna:I ran through Iran :)

2016-02-16 12:19
Kristina:Haha, den var rolig P-O :-) Tackar Anna :-)

2016-02-19 17:33
:

2016-04-16 10:37
:

2016-06-30 06:42

> Skicka kommentar

VISSA DAGAR ÄR LYXIGARE ÄN ANDRA

I helgen har jag fått förmånen att vara på Bosön på ultralöparläger. Visserligen är det jag som fixar, men det betyder att jag får göra saker som jag tycker allra bäst om – springa på isen med en bunt fantastiska människor, utmana vår rädsla (de som nu var rädda, de flesta verkade väldigt coola. Sveriges ultraelit är inte den lättaste gruppen att få att darra i knävecken) genom att hoppa i en isvak och sedan ta sig upp, allt under varsamt övervakande av radarparet Anders (Lundh) & Anders (Mohlin), de två herrarna som lärde mig och Carina att vinterpaddla. Dessutom en massa psykologsnack tillsammans med Anders Ekstrand och hela ultralöpargänget om hur vi hanterar oss själva när vi bara tycker synd om oss, undrar varför vi håller på och springer som vi gör och vad i hela friden vi inte slutar upp med att springa för.

Lägg därtill att idag först åka tåg till Lund – jag gillar att åka tåg, det är en lugn stund för mig själv där jag läser, filosoferar och ser det vackra landskapet glida förbi – därefter springa en runda tillsammans med före detta Ericsson kollegor (som jag inte kände innan jag lämnade Ericsson men som jag träffat nu), hålla en föreläsning för över 100 personer som blev väldigt uppskattad och därefter bli bjuden på smarrig middag med dessert på Grand Hotell. Nu ligger jag i morgonrock på hotellsängen och vet att kvällen och morgonen är bara min, jag ska njuta och ta det lugnt, äta hotellfrukost och läsa tidningen. Sedan kommer Shamim och vi ska jobba med filmen om Iranlöpningen, därefter träffar jag Camilla Palmér för att prata löparföredrag, tävlingar och resor och sen ska jag hem till mina underbart goa vänner Björn och Kina.

I onsdags förra veckan hände dessutom något himmelskt. 15 tjejer som samtliga ville träffa mig bjöd hem mig. De samlades hemma hos Tanja och hade ordnat knytkalas med den ena läckerheten efter den andra. Alla var spända på att träffa – mig! Vi åt, pratade och jag berättade om löpningen genom Iran. Frågorna haglade, ögonen lyste, lovorden flödade. Jag skakar fortfarande på huvudet när jag tänker på det, det är nästan för enormt för att vara sant. De hade ordnat så fint. Åsa och Katarina som hade hört mig när jag pratade hos Panduro Hobby i Malmö var med på middagen, och Åsa berättade om hur hon hade blivit påverkad av föredraget. Jag har fortfarande svårt att begripa att det jag säger faktiskt gör skillnad, men det tycks verkligen göra det. Oj, det är så svårt att förstå.

När jag så småningom gick hem fick jag ett par underbart disharmoniskt stickade par sockar av Tanja och ett enormt presentkort på Live it, som tack för att jag kom. Tack – det var jag som skulle tacka! De bjöd mig på en värmande, oförglömlig upplevelse, så stor i sig själv att jag skulle kunna betala massor för att få vara där. Och så ger de mig en present för det!

När jag kom hem stod jag och grät en stund under stjärnorna. Jag var rörd, i botten av mitt hjärta. En så enorm skönhet det finns i världen, och just där och då var jag utsedd att få ta emot den.

Ibland är livet verkligen underbart.

Till och med jag hoppade i!

Dags att inta scenen... snart

Lyxmiddag på Grand Hotell

Det fantastiska tjejgänget
Dina:Kristina, du har inspirerat mig något enormt! Inte bara genom din löpning utan din otroligt fina personlighet. Längtar ihjäl mig till din bok! :) Kram

2016-02-09 08:28
Kristina:Tack Dina <3 Kram till dig!

2016-02-12 10:56
:

2016-04-14 06:01

> Skicka kommentar

IBLAND ÄR LIVET BRA, TILL OCH MED BÄST

Jag gick omkring på Kulturhuset, tittade på böckerna och njöt av tanken
160129

Jag studsar som en energiboll mellan väggar och tak, hade jag kunnat hjula skulle jag slagit tusen volter i rad. Sen ligger jag flämtande i soffan, med tungan hängande utanför munnen.

Vissa människor ger mig enorm energi. Anders Nordström på Art of Running är verkligen en sådan. Vi träffades idag, satt och pratade över en kopp kaffe om allt mellan himmel och jord, hemma i Anders kök, sedan sprang vi en runda så klart, i Anders hemmiljö – skogen. Det är fascinerande att löpning, som i grund och botten är så lika, ändå är så fruktansvärt olika.

Anders rinner som ett kvicksilver uppför och nedför backar, stockar, stenar, hällar, rötter och det är ljuvligt att se honom. Jag flåsar som en blåsbälg i uppförsbackarna och håller i trädstammar och kliver försiktigt nerför när jag är rädd att trilla. Lårmusklerna tröttnar rejält efter ett tag, jag ber om att få stanna och vi beundrar utsikten tillsammans. Det är verkligen en skatt vi har, vår svenska skog.

Vi pratar affärer, hur vi kompletterar varandra och vad som är lika. Vi bestämmer ingenting, men när jag åker hem håller taket på att lyfta på bilen. Jag flyger högt som en heliumballong.

I veckan har jag också träffat en fantastisk journalist, Hanna Nolin. Vi möttes på Paradiset vid Mariatorget efter att jag 45 minuter innan insåg att jag befann mig längst ute på Djurgården på löptur, där tiden bara försvunnit. Med andan i halsen kom jag inflåsande, svettig och dan, och körde en raggardusch på toaletten innan vi slog oss ner.

Hanna ställde frågor. När jag svarade frågade hon vidare -hur då, vad hände då, hur menar du då, kanna du beskriva? Alla frågor tvingade mig att precisera mig och det som kom fram var så mycket bättre än de vaga svaren i början. Till slut kläcker hon frågan ”Om du inte hade lärt dig att hantera smärtan i löpningen, hade du flyttat ihop med din sambo då?” Öh, va? Vilket genidrag! Jag hade sagt att löpningen lärt mig acceptera smärta och även att klara av den i det vanliga livet, utanför löpningen. Jag hade också sagt att min skilsmässa för 13 år sedan gjorde ont och att den skrämde mig för nya förhållanden och att flytta samman även medförde smärta. Men jag hade aldrig satt dem i relation till varandra. Det gjorde Hanna, och helt plötsligt fick jag en ny insikt om mig själv. Jag blev förstummad, och när jag äntligen kom på något att säga var det ”Tack!!!”.

Jag kommer ha en monter på Vildmarksmässan, och där kommer jag även föreläsa om Iran och Mental inställning och dessutom sälja min första bok, den som handlar om just mental inställning. Helena Stierna är expert på mässor och marknadsföring och dessutom glad, energigivande och fantastiskt hjälpsam. Vi bokade en lunch och spånade om hur min monter ska se ut, vad ska besökaren uppleva när den kliver in där, vad är mitt budskap, vad vill jag ge och vad vill jag få. Jättekul att få skapa, planera hur jag ska visa vad jag står för, vad jag vill ge kunden!

Till sist har jag även skickat in mitt förslag på upplägg för min andra bok, den om Iranlöpningen, till Wahlström & Wistrand. Jag vet inte hur en synopsis ska se ut, jag ville inte ta reda på det heller. Jag vill inte tränga in mig själv i någon mall, jag vill ha min orginalitet - hur stor eller hur liten den än är - och visa den. Känslan i magen, den sugande, härligt pirriga, lite nervösa, när jag tryckte på send-knappen - oh, underbar! Så här ser mitt förslag ut, jag vet inte om det bär eller brister, men det är så bra som jag kommer på just nu och jag hoppas att det inte bara duger, utan lockar och skapar nyfikenhet och spänning.

Det är så svindlande suveränt att sitta och rita, fundera, diskutera och veta att det är jag, och bara jag i slutändan, som bestämmer vad jag skapar. Fältet är helt fritt, boken kan bli precis vad jag vill. Uppleva den drömmen, den skapelseprocessen, det är ta mig tusan mer värt än guld! Känslan att jag skapar, jag bestämmer – kan inte förklara den.

Och föredraget igår - behöver jag näma att det gick suveränt? Fantastiskt kontakt med publiken från de första trevande sekunderna, när fjärilarna la sig i magen. Jag kunde spela ut och de var med, över förväntan, de nickade, ojjade och skrattade, jag fick spontana applåder mitt i och till och med glädjetjut. Vara föreläsare när det blir så är en underbar värld. Jag satte mig i Tessinparken och kramade hjärtat jag fått av dem efteråt, helt slut och suveränt nöjd. Det var inte bara ett fantastiskt föredrag, det var också makten och kraften att komma över känslan av smärta efter ett misslyckande från förra gången.

Ibland är egenföretagandet att befinna mig både i himmelriket, paradiset och en skattkammare på jorden på en och samma gång.

Helena kollar in min bok - japp, så ser den ut! - som kommer finnas till försäljning på Vildmarksmässan

Och här är nästa bok! Hänger du med i handlingen?
Amir:Loka inspirerande som vanligt att läsa det du skriver. Jag tror att du får även energi av att skriva och ger energi till dina läsare. Fortsätt så! Kram

2016-01-30 11:22
Kristina:Det har du så rätt i Amir :-) Du känner mig! Kram tillbaka :-D

2016-01-30 14:08
Rigmor:Jag håller med Amir. Jag blir också inspirerad av dina tankar och får energi av att läsa dem. Är så glad att få dela dina tankar när du skriver dem här. Stor Kram.

2016-01-31 11:25
Kristina:Är så glad att du vill dela dem med mig Rigmor :-D Och dela med dig :-D

2016-01-31 17:01
Sharam:Härligt att läsa att du har kontroll över din situation och siktar på att lyckas med dina idéer och tankar. Din framgång är redan här när många följer dig på sociala medier och din blogg. Kan inte vänta att läsa din bok om Iranlöpningen. Jag tycker att dina föreläsningar kan mycket komma till pass hos vårdpersonal som har det väldigt tufft. Hoppas du får snart en bokad föreläsning i Region Jönköpings Län.

2016-02-03 15:43
Sharam:Man kan se den röda tråden om din nästa bok nu när jag efterhand kollar dina noteringar; första kontakten, landar på flygplatsen, polisen, vem kan jag lita på, yttrandefrihet, media gruppen, kaos, tillståndet försvinner, kläder... Nu blir man ännu mer nyfiken att läsa boken.

2016-02-03 16:11
Kristina:Härligt att du blir nyfiken Sharam :-D

2016-02-08 22:28
:

2016-04-15 02:32
:

2016-04-16 06:23

> Skicka kommentar

PÅ DET IGEN!!!

Jag sitter i Tessinparken och vädrar hjärnan och kopplar av efter ytterligare ett föredrag
Jag sitter i bussen, regnet öser ner. Alla platser där jag kan vara relativt ifred är en potentiell arbetsplats. Kaféer, bussar, bibliotek, aulor. Ensamföretagande skapar kreativitet.

Jag är på väg till nästa föreläsning. Den förra, den med fågelholkar och stenväggar, sitter färskt i minnet. Jag glömde en av de viktigaste sakerna – att ha kul. Sedan jag blev egenföretagare har kraven på mig själv skärpts – köper en kund ett föredrag av mig ska den bjudas på ett glittrande, inspirerande, briljerade, känsloskapande och nydanande konstverk, som ger åhörare en ny vinkling på livet och som får den att gå hem och åstadkomma underverk. Det kräver jag av mig själv medan det i bakhuvudet ekar att endast 16 % av de som arbetar känner sig motiverade i sina jobb. Många vill inte ha de berg- och dalbanan som jag lever i utan vill mest leva sina lugna liv, komma och gå till sina jobb och sina hem, och se fram mot fem veckors semester.

Prestationsångest och jag har gått många strider genom livet. Min segersvit har en positiv trend, och det är just att den existerar som gör att jag får värdefulla saker att prata om. Jag är inte den enda som emellanåt lever i dess kvävande band. Jag har intalat mig att dagens föredrag är betydelselöst. Det låter hemskt fult gentemot kunden, och så är det inte alls. Jag lurar min kropp och mig själv att tro det, för att komma in i känslan av trygghet, ro, fullständig närvaro och koncentration, för jag är där för att ge dem något av det jag brinner för, det som är guldskatten inom mig, det som de redan har sett och som gjorde att de kontaktade mig från början. Att tänka att det är betydelselöst ger mig grunden att ta ut svängarna och verkligen leverera ett bra jobb. Det är ett tanketrick.

Bli egenföretagare på heltid har tillfälligt puttat tillbaka mig i Maslows behovspyramid. Jag är i behov av bekräftelse, i form av att det jag gör är bra. Det slapp jag tidigare, jag skapade det jag ville, och det var underbart att vara där. Jag kommer att komma tillbaka dit, när jag känner mig mer trygg i den nya situationen. Stegen dit är inte så långa.

Nu är jag lugn. Jag är närvarande. Jag har tagit till ytterligare ett trick – jag kommer inleda föredraget med att läsa en metafor. Den är bärande för föredragets innehåll och den ger mig tid att andas, koncentrera mig och komma in i det hela, under de första skälvande minuterna, ensam på scenen. Den ger mig chans att koppla greppet och komma in på ett bra sätt.

Det är som vanligt – på det igen!!! Livet består av några steg framåt, några bak, och alltid, alltid bär det uppåt i slutändan.

Mannen bredvid mig på bussen reser sig, vi är visst framme. Hoppsan, jag får flytta på mig. Det är länge sedan jag arbetade så engagerat för något som nu. Det är toppar och dalar, och jag har banne mig mycket hellre livet på det sättet än att bara gå omkring i ett grått, tråkigt töcken.

Ibland är vi två egenföretagare som sitter hemma vid köksbordet och jobbar
Catharina:Kristina! Ditt föredrag är fantastiskt. Och även om jag inte kan tänka mig att leva som du så gav det mig inspiration att jag kan göra det jag vill, i mitt liv. Det är upp till mig. Du behöver inte vara orolig- du ger massor. Fortsatt lycka till

2016-01-29 09:00
Rigmor:Livet är inte alltid lätt och jag tror att entusiasmera andra kan vara mycket svårt. Även om man själv brinner för det man försöker förmedla så är det inte säkert att åhörarna är öppna för att ta in vad du säger. Du kommer med säkerhet komma tillbaka och känna dig så trygg som behövs, men inte så trygg att dagen blir grå. Det är säkert en god hjälp att både du och Fredrik är egenföretagare och kan stötta och hjälpa varandra. Kramar till er båda.

2016-01-29 10:00
Evis:Bra och klokt min vän att du hittar ditt sätt och dina tanketrick. Tänk vad finurligt det fungerar att man kan påverka genom sina känslor genom att förändra tankar. Prestationsångesten är ett riktigt spöke ibland som man gärna vill mota bort men det är inte lösningen, då trycker det på ännu mer. Skönt om ditt sätt fungerar. Jag är övertygad om att denna föreläsning gav bättre känsla efteråt <3

2016-01-29 11:26
Kristina :Tack Catharina ❤ Det värmer verkligen!!! Jag tror du har helt rätt Rigmor 😄 Den här föreläsningen kändes suveränt bra, jag fick härliga applåder mitt under föreläsningen och en kvinna hurrade glatt 😄 Helt annan kontakt, helt annan grej! Jag får säga att det absolut inte var "fel" på den förra publiken, det var jag som inte lyckades skapa så bra kontakt som jag skulle velat, och det är mitt jobb som föreläsare att göra det

2016-01-29 21:17
:

2016-04-14 06:01
:

2016-04-16 12:27

> Skicka kommentar

DET SKUMPAR

Som egenföretagare är det lite ensamt vid lunchen emellanåt. Men rätt lugnt och skönt.
Jag har smugit mig in på studentkåren på KTH. För 20 år sedan passade jag in som handen i handsken här, nu känner jag lite samhörighet i att jag minsann har en tablet, bland alla studenter som pluggar med dator, mobil och platta. När jag verkligen hörde hemma här var det papper och blyertspenna med stift som gällde.

Nu är jag egenföretagare. Jag skumpar omkring på ett krabbt hav, driver lite med vinden och hittar ibland en liten ö att strandade på för ett tag. Allt är mitt ansvar – när det viktigaste föredraget jag satsat på, där jag verkligen ville leverera exceptionellt bra, för jag hade häng på merförsäljning i form av gruppcoachning och individcoachning, det skulle vara ett fantastiskt referensmaterial för mig och urkul att jobba med – när det föredraget slutade i att jag talade till en vägg med gapande fågelholkar med nästan ingen tillstymmelse till kontakt – då hade det varit skönt att spolas bort av de där vågorna, slippa existera. Men det är bara komma igen, ta nya tag, stå i smärtan och lära mig av den. Det är just den förmågan jag bland annat lever av. Jag kan inte nå nya mål om jag inte vågar möta misslyckanden. Alla beslut – vad jag satsar på, vilka jag kontaktar, vilka jag struntar i att kontakta – allt beror på mig. Ibland drömmer jag tillbaka till när jag jobbade i fabrik, marknadsavdelningen drog upp framtida prognoser som vi trodde på, vi investerade – och proppen gick ur. Där stod vi, med en skinande ny maskinpark, och la ner. Det var lätt att säga att vi på fabriken gjort ett bra jobb, medan de på marknadsavdelningen var skurkar och inkompetenta.

Nu är marknadsavdelningen jag. Tillika försäljningsavdelningen, redovisningsexperten, IT-avdelningen och leveranskedjan. Jag bestämmer utbudet, jag designar det och jag levererar. Jag står med risker, med felsatsningar och rättsatsningar. Och när det sker underverk, är det jag som tar åt mig äran. Än har jag inte klurat ut när underverken sker, men de verkar hänga samman med termen "kul, roligt". Känns något kul har jag bestämt mig för att satsa på det, oavsett om det verkar smart eller inte ur andra aspekter.

På KTH skulle framtiden alltid bli bättre, gräset grönare, livet ljusare – bara jag tog examen. Bara jag fick jobb skulle det bli bra. Bara jag fick ett ännu bättre jobb skulle det bli bra. Bara jag fick barn skulle det bli bra. Bara jag kom ifrån mitt tråkiga jobb och blev egenföretagare skulle det bli bra. Särskilt om jag blev författare. Min första bok kommer i mars, nummer två är på gång.

Nu har jag passerat alla de där stadierna. Inget av dem innebar att jag blev lycklig. Det är en illusion att om ”bara om” uppfylls, så blir jag lycklig. Lyckan finns istället i de små ögonblicken, i att stå på isen i helgen och se Torsbyfjärden breda ut sig framför mig. Hjärtat blev fjäderlätt och jag sprang, och ännu bättre blev det av att jag fick dela det ögonblicket med någon. Lyckan finns också i att sätta världsrekord, att känna värmen från alla människor runt omkring och se att de får glädje och inspiration av det jag gör. Lyckan finns också i att höra att en person som var med på föredraget, påverkats av och behållit, något jag sa för länge länge sen, och i att vara nära de som jag verkligen vill vara nära. Lycka finns på många fler ställen också, här och där, men ett sant lyckotillstånd som varar livet ut, det vete katten om jag tror på.

Nu ska jag fortsätta min skumpiga färd. Skriva är ett sätt att ta en paus i stormen. Och lycklig, det är jag emellanåt, oavsett status i livet.

Sharam:Kul att börja läsa igen dina tankar.

2016-01-26 18:02
Jan-Erik:Kram på dig, så blir du lite lycklig under ett ögonblick iaf ..

2016-01-26 18:05
Carina:Ja du vännen. Riktigt trist att höra om de där fågelholkarna som du ju faktiskt hade hoppats lite på. Fast du vet ju, det där med att det skumpar.. visst är det härligt med ett kav lugnt hav och en sol som skiner, det är helt fantastiskt, fast jag vet ju att du efter ett tag skulle tröttna på det där och vilja ha lite skumpa skumpa igen. Och vad gör det väl att det skumpar lite, så länge kompassriktningen är inställd så går du ju ändå åt rätt håll. Jag tycker det är sunt att du ser de små ögonblicken i livet och har förmåga att njuta och vara lycklig öve dem. Säger som Jan-Erik, kram på dig så blir du lycklig ett litet ögonblick till!

2016-01-26 18:40
Amir:Fint skrivet. Filosofiskt, genomärligt och tankeställare, som alltid. Du är fantastisk på att skriva och jag är sker på att dina böcker blir succéer. Lyckan är att vara kapabel till att göra det man tycker om och får energi av. Skatta dug lycklig då du är fullfrisk att kunna springa som du tycker så mycket om. Allt annat ordnar sig. "I slutet av mörkaste natten väntar en ljus, bedårande gryning" säger ett persisk talspråk. Kram

2016-01-26 23:11
Rigmor:Måste säga att jag har saknat din blogg. Du skriver så bra och jag ser fram mot din bok. Du kan sätta ord på dina känslor och dela med dem på en enastående sätt. Ja lyckan är många gånger de små händelserna, som när man hör fåglarna som sjunger på våren, den första vårblomman eller träffar en vän som man inte har sett eller hört av på länge. De nära relationerna är mycket viktiga och även om man ibland blir irriterade på varande i ett förhållande så inser man snart att det var nog man själv som vaknat på fel sida den morgonen. Livet är nu och inte sen när man gjort det och det och det som man tror ska generera ett bättre liv. Att ta vara på de små stunderna av lycka kommer man långt med. En kram kan också vara bra, så kram även från mig.

2016-01-27 10:15
Susan:خورشید از رویش خجل گردون مشبک همچو دل از تابش او آب و گل افزون ز آتش در ضیا گفتم که بنما نردبان تا برروم بر آسمانگفتا سر تو نردبان سر را درآور زیر پاچونپای خود بر سر نهی پا بر سراخترنهیای Så sant och klokt sagt. Som Molana säget, " ... kan fu visa mig himelriket? Ack ta dina tsnkar ich bygg stege..använd din kraft för att stiga hur hångt som helst...." Du är bäst Kristina

2016-01-27 14:42
Kristina:Vad gulliga ni är <3<3<3<3<3 Nu känns det mycket bättre och lyckan lever och sprätter, som en ljusblå blomma, nere i hjärteroten

2016-01-27 20:14
:

2016-04-30 08:17
:

2016-05-28 03:59
:

2016-06-30 06:42

> Skicka kommentar

FÖRE DETTA KOLLEGOR
I min mailbox har jag mail ifrån kollegor från tidigt i min karriär och från just nyss. Jag har gått genom en hel del av mina mail och lagt in personer jag känner mer och mindre på LinkedIn. Det är fascinerande att se vilken rikedom mitt yrkesliv bjudit på, i termer av människor. Jag vidmakthåller min slutsats efter att vår fabrik blev nedlagd 2001 - det viktiga som finns kvar efter ett arbetsliv är det som finns i människors hjärtan. Jag är glad att jag fått det här tillfället att titta tillbaka på livet, summera, reflektera och komma ihåg.

För några dagar sedan fick jag den här dikten av en före detta kollega, också hon uppsagd efter 27 år på Ericsson. Vi lärde känna varandra på frigörande dans. Jag trodde jag skulle vara den enda civilingenjören där men tack och lov är världen inte så stereotyp som jag tror ibland. Här är hennes dikt

Postcard from the here & now


The ice is thin
The air is fresh
Touring the unknown
Without a mesh
The trip was worth it
A treat to arrive
I’m moving lightly
And deeply alive


Thanks Dear Sue Cohen for your beautiful lines!
:

2016-06-30 06:42
:

2016-12-27 21:09
:

2016-12-27 22:38

> Skicka kommentar

NY PÅ TRR
Jag går omkring och betraktar mig själv på distans, och skrattar åt mig själv ibland. Det kommer en del reaktioner som jag inte väntat mig. I natt drömde jag att jag var på ett seminarium på Ericsson. Jag var där på min fritid, speciellt inbjuden, och ställde upp som tolk till några av deltagarna, enbart för att jag tyckte det var kul och av god vilja. Jag pratade och pratade, var livligt engagerad. På seminariet var Hans Vesterberg och många andra chefer med höga positioner med. När det var klart skulle alla gå på festmiddag. En vakt skickades fram, speciellt för att bevaka mig. Jag var inte välkommen på middagen eftersom jag inte var anställd längre.

Det finns en känsla av skam, att jag inte hör hemma längre, att jag inte platsar i gänget. Det finns också en del ilska som jag råkade ta ut på de stackars människorna från TRR (trygghetsrådet, de som tar hand om de uppsägda från bl. a Ericsson) som i sin välvilja stod på scenen i Oceania, den stora konferenssalen på Ericsson där jag höll ett väldigt lovordat föredrag för 200 Ericsson-kvinnor en gång. Människorna från TRR på scenen tyckte jag hade attityden ”Men stackars liten då, vi förstår om det här är jobbigt för dig” samtidigt som de presenterade fakta som omsättning, antal anställda med mera på TRR. I couldn´t care less. Jag höll på explodera. ”Behandla mig som en likvärdig, kompetent människa, för helvete!” blev min reaktion. Jag förstår att de måste ha haft en väldigt svår uppgift. De stod inför ett närmare hundratal människor som en eller två dagar tidigare hade fått beskedet att de blivit av med sitt jobb och som förmodligen befann sig i olika stadier i kriskurvan, alla med olika reaktioner, och så skulle de försöka hålla en vettig presentation. Jag fattar att det är svårt. Samtidigt säger en del av mig "Det borde ingå i din kompetens människa, det är ju för fan det här du arbetar med". När de samtidigt inte hade koll på fakta – Ericsson säger en sak om ersättningen om man startar eget företag, TRR sa en annan – så var jag nära på att resa mig upp och gå i protest. Jag frågade en av representanterna om det fanns dusch i deras lokaler, där vi får sitta och söka jobb. Hon svarade att det fanns en, men om det blev missbruk så skulle den stängas av. Min örfil hängde nästan fysiskt påtagligt i luften. Herrejösses människa, jag är inte ett barn!!!

Japp, det finns mycket ilska och kanske är det så att den handlar om mig och projiceras ut på oskyldiga representanter från TRR. Jag åkte dit i måndags för att kolla in lokalerna, ”Mitt kontor vid Kungsträdgården” som jag brukar kalla det. Jag mötte en drop-in rådgivare som var väldigt trevlig och jag kunde ändå inte undgå känslan av ”Men lilla stumpe-lumpan, hur mååååår du???”

Som sagt, det handlar kanske inte ett dyft om honom, kanske snarare om mig. Jag hade inte väntat mig att bli arg, och jag vet uppriktigt talat inte vad jag är arg på. Jag hade inte heller väntat mig att snudda vid känslan av skam. Jag hade inte heller väntat mig att känna mig som proppen i ett badkar som ryckts ut och tappat sin hemvist när badkaret försvann. Och jag hade inte väntat mig att omedelbart känna ”Nu är det dags att suga på ramarna, nu när jag inte har så mycket”. Jag har exakt samma ekonomi som tidigare, bara att jag vet att den tar slut om cirka 14 månader framåt i tiden. Det är rätt länge till dess.

Jag tänker ”Hoppsan, här kommer det en massa reaktioner. De behöver få ha sin plats. Det behöver få levas ut. Tids nog går det över. Det tar en tid att hitta min nya rutin, nu när livet slungats upp och släppts ned på nya ställen. Det är inte ett dyft konstigt med det.”

Jag ser på mig själv med förvåning och känner mig ändå bekväm med allt som sker. Det är kanske inte konstigt att det kommer en reaktion. Reaktionen är inte speciellt stor heller, jag är inte dränkt i den. Jag ÄR inte den, jag är den som betraktar den. Det är rätt skönt. Jag undrar hur det vore om uppsägningen kom som en blixt från klar himmel, och inte alls önskad, så som i mitt fall. Jag förstår om världen verkligen gungar under fötterna då och fotfästet går förlorat. Vojne, vojne, jag hoppas jag slipper uppleva det.
Staffan:Jag var i en liknande situation som dig för ett par år sedan när jag blev uppsagd från AstraZeneca (med ett generöst avgångsvederlag) 2012. Först valde jag ett annat jobb på samma företag, av gammal vana och bekvämlighetsskäl men när alla gamla kollegor och vänner slutet och jag var ensam kvar med arbetsuppgifter jag varken trivdes med eller passade för var det till slut en lättnad att få lämna företaget ett år efter alla andra. Jag fick snabbt ett annat jobb inom samma bransch, på ett annat företag, lite längre bort javisst och också lite lägre betalt men framförallt för att jag själv nu valt att jobba deltid vilket ger mig mer tid för familj och träning och ihop med arbetsuppgifter jag kan och trivs med så har det blivit väldigt bra till slut! Jag har blivit uppsagd tre gånger i mitt yrkesliv p g a omorganisationer/flyttar och varje gång har det blivit lite bättre totalt sett och det en väldig skön erfarenhet att ha med sig, jag är helt övertygad om att det kommer ordna sig till det allra bästa för dig också! Bästa hälsningar, Staffan

2015-07-09 08:10
Amir Nazari:Låt inte andras okunskap och tillkortakommanden sänka dig. Du vet vem du är och vilka kvaliteter du besitter. Du har varit en kompetent, ambitiös och energisk kollega. En stjärna till medarbetare. Och kommer snart att bli en sådan hos din nya och tursamma arbersgivare. Förlusten är Ericssons och inte din. Låt din ilska bli din styrka i dina kommande utmaningar som imponerar så djupt på oss vanliga, dödliga. Du är en hjälte och en stor förebild. Glöm inte det!

2015-07-09 08:43
Kristina:Det låter riktigt lovande det där Staffan :-D Tack för att du delar med dig av din historia!

2015-07-16 22:45
Kristina:Jag ska följa dina råd Amir! Och tar dina ord till mitt hjärta <3

2015-07-16 22:46
:

2015-10-07 15:51
:

2016-04-16 06:23
:

2016-12-21 15:40

> Skicka kommentar

DAGARNA EFTER UPPSÄGNINGEN


Utvärdering av mig inför Assessment (test om jag var passade att bli chef) 1997
Jag kommer hem, tisdag kväll, som ett utsketet äppelskrutt, helt slak i hela kroppen. De fyra sista dagarna på Ericsson efter uppsägningen var som att befinna mig i en virvelvind av saker som skulle göras, av återhållna känslor och av känslor som pockade på och ville ut. Dessutom skulle jag och Fredrik ha varit uppe i Piteå på semester, men det fungerade inte att vara så länge som vi hade planerat, då skulle jag aldrig ha hunnit klart hos mamma Ericsson. Alltså åkte vi bara dit över helgen, hann besöka Storforsen, gå på kyrkmarknad, besöka mina vänner Annica & Rikard, intervjua mamma, pappa och syrran inför filmen vi ska göra om min Iran-löpning – och det var rätt känslosamt det också, det är inte varje dag jag sitter och frågar min mamma om vad hon tror har format mig under min uppväxt och får höra hennes, pappas och syrrans syn på mig som barn och som vuxen. Vi var även till Blåsmark, och gården där min pappa växt upp och där min älskade farmor bodde, filmade där och mindes hur det var förr. Jag grät en skvätt över det som är borta och aldrig kommer igen. Vi besökte farmors grav och jag spelade in mig själv när jag satt och pratade med henne. Jag tror definitivt att hon finns kvar runtom mig och ler när hon ser vad jag håller på med. Efter filmningen var det kalas för syrran, hennes svärfar och svärfars mamma; Stina, som fyller 91. Hon satt omringad av barn, barnbarn och barnbarnsbarn och lyste som en sol på verandan vid piteälven, allt medan vi åt våfflor i stora lass, barnbarnbarnen badade och släktens tre hundar jagade varandra på gården. Pang bom var det dags att åka hem till Stockholm igen.


Mina fritidsintressen 1997
Sista tiden på Ericsson har jag framförallt ägnat mig åt att spara den information – mailadresser, telefonnummer med mera, som jag behöver och vill ha för att eventuellt kunna göra affärer i framtiden. Ericsson är min största marknad, jag har hållit cirka 50-60 föredrag där och fått massor med kontakter. En del av tiden har jag också ägnat åt att springa omkring och prata med folk, för att de ska förstå att jag inte är pestbesmittad – ibland verkar det som att folk är rädda att prata med den som är uppsagd. Jag förstår att man närmar sig med försiktighet, det kan ju hända att den som är uppsagd mår dåligt. Samtidigt vill jag ha kvar kontakterna, jag vill bli behandlad som vanligt. Det här var mitt eget val, jag är inte ledsen för att jag blivit uppsagd. Sen kommer det känslor, och det tycker jag inte är konstigt. Jag lämnar det som känns tryggt, huset, bolaget och familjen Ericsson där jag känt mig hemma, och går till en halvt okänd värld. Klart jag är rädd och så finns även avskedets sorg och saknad. Samtidigt är det så himla rätt det jag gör, och otroligt bra timat.

Jag packade mitt skåp och filmade mig själv medan jag fällde några tårar till minnena, jag var in på Actic, mindes världsrekorden, hur jag stått i centrum, hur alla jublat och den värme som kom från alla runtomkring. Jag filmade bilderna i bildspelet, där kanske hälften av dem utgörs av bilder på mig och från världsrekorden, jag filmade löpbanden, ”mina” löpband, med skyltar på som visar bilder från när jag satte världsrekord. Jag grät en liten skvätt även där, sen gick jag till omklädningsrummet på Ericsson, dit jag sprungit så många gånger och sedan duschat, min lilla egna vrå hos mamma Ericsson. Där spelade jag in också, och ta mig tusan, jag tror det kom en tår då med. Sen hade jag tio minuter på mig innan det var dags för avskedsfika. Puh!


Mina svaga sidor 2001
Jag trodde jag skulle gråta på avskedsfikat också, men precis innan fick jag ett mail ifrån chefen för projektkontoret inom Medelhavsområdet på Ericsson. Jag har pratat för dem förr, via video. Nu ville hon att jag skulle komma till dem i januari, springa Marrakech halvmarathon och hålla föredrag. Det gjorde mig jätteglad, kanske finns det bärighet i min företagsidé? Precis därefter ringde telefonen och jag fick en glad nyhet, som ännu är en hemlis. Den gjorde mig också jätteglad så på avskedsfikat var jag glad och inte det minsta ledsen. Efter tårtan var slut satt jag och min chef och gick igenom att allt var avcheckat och inlämnat. Hilda, som beställt föredrag av mig till Ericsdotter, ett kvinnligt nätverk på Ericsson, kom förbi. Vi kramades och hon önskade mig lycka. Jag kände ”nu pallar jag inte mer, nu stänger jag av känslorna”. Jag fick lov att använda min dator några timmar till, min chef lämnade sitt skåp öppet så jag kunde lägga in den där istället för att lämna in den just då. Jag hade närmare 50 mail kvar att svara på innan jag gick hem för sista gången från Ericsson.

Mailen var alla känslomässiga. Det var människor som önskade mig lycka till, som berättade vad jag betytt för dem, och som ville ha kontakt i framtiden. Jag svarade på vart och ett, sa rakt ut, pang på, vad de betytt för mig och vad jag uppskattat hos dem. Det fanns ingen tid för att linda in saker eller att vara försiktig. Jag gillade det sättet och tänker att det är något jag ska behålla för framtiden. Varför säga hur betydelsefulla människor är, bara när jag ska lämna? Det kan jag göra varje dag. Det sista jag gjorde var att spara ner alla mail på mitt USB-minne, sen slog jag ihop datorn, la in den i chefens skåp och så gick jag ned till receptionen och bad nattvakten filma mig när jag lämnade bolaget. Det fanns inga känslor, bara funktion. System overloadgränsen var passerad för länge sedan. Sen åkte jag hem och tyckte det var oändligt skönt att sitta ensam, i lugn och ro, på pendeltåget.


;in tänkta karriär 1999
Onsdag morgon åt jag och Fredrik frukost på balkongen. Kroppen var fortfarande slapp, jag undrade om den skulle orka något överhuvudtaget. Jag tittade ut över grönska och vaknade till en ny värld. Om än trött så kände jag friheten runt ryggen, väldigt påtagligt, fysiskt. Det märkliga var att jag hade vingar. Jag kände hur de växte ut, från skulderbladen, starka och jag prövade att flaxa med dem. Konstigt att de inte stötte emot tegelväggen jag lutade mig mot. Vi tog en löptur från Nacka Forum till Hellasgården, mina slaka ben hade visst muskler kvar ändå, på något märkligt sätt. Sen åt vi lunch på Hellas och sprang upp till klippan där vi dejtat för nästan två år sedan. Vi låg på klipporna och njöt ett slag, därefter sprang vi ned till sön igen, drog av oss kläderna och hoppade nakna i badet. Det var varmt, vi kunde ligga i och simma utan problem. Sen åkte vi hem till Anders och Christine, drack champagne och firade min frihet, åt gott och skrattade halva natten innan vi kröp in i tältet från Bergans som jag fått. Det visade sig vara enormt lätt att sätta upp, trots alkoholkonsumtionen. Eller kanske just därför.

Nu har jag suttit och sorterat papper från Ericssontiden. Det är gamla utvecklingssamtal, som visar vilka drömmar jag hade om framtiden då. Det är bedömningar av mig personlighets test och allehanda minnen. Det är fascinerande och roligt att få se min egen utveckling under 18 år på det sättet. Jag minns den otroligt ambitiösa unga tjejen, som spräckte alla gränser på vad som är hälsosamt att jobba och som förmodligen var odräglig mot sina arbetskamrater emellanåt, i sin otroliga ambition. Jag läser citat som får mig att skratta. 1999, inför att jag skulle gå en ledarskapsutbildning på Ericsson, skrev jag att ”Jag känner mig själv rätt väl och har bottnat i mig själv och mognat som människa”. Herrejösses, lilla flicka, jag hade ingen aning om vad jag pratade om! Å andra sidan kanske jag känner likadant om 18 år till. Jag hittade anteckningarna från mitt utvecklingsamtal där jag och min chef stakade ut vägen för mig: Då var jag chef för min första grupp, sen skulle jag skaffa kärnfamilj, förflytta mig horisontellt till ett annat verksamhetsområde, sen skulle jag ta en högre chefstjänst. Sedan repetera (inte kärnfamiljen då). Hej och hå, vägen var utstakad. Jag skulle bli VD som brydde mig om människor, skapade en effektiv och lönsam verksamhet och som var en auktoritet i mitt område och hyllad av alla. Ja, jösses.

Jag hittar även min dåvarandes chefs attest på att jag skulle få tio terapitimmar. Vi hade haft utvecklingsamtalet där jag ritade upp min framtida väg, och han lutade sig fram emot mig och sa
- Vad vill du då, Kristina?
- Vill, vaddå vill? Jag har ju redan sagt vad jag måste göra!
- Ja, men vad VILL du?
- Vill? Ska jag bli högre chef så måste jag bredda mig, sen skaffa mer erfarenhet, sen måste jag förkovra mig…
- Är det någon skillnad på Måste och Vill?

Jag tappade hakan. Jag hade ingen aning. Vad då vill? Hade jag någonsin velat något i mitt liv? Eller måste jag bara? Jag gick hem, helt perplex, inför den ovanliga frågeställningen. Vad tusan betyder det att vilja något?
Dagen efter kom min chef och var förskräckt inför att jag blivit så påverkad och erbjöd mig tio timmars terapi för att utforska vad jag ville. Jag är glad att jag påbörjade den resan och att han gav mig skjuts längs vägen.

Livet har ändrat sig så mycket under tiden på Ericsson. Numer finns en kvinna som vet ganska exakt vad hon vill, och som brinner för att göra det jag vill. Jag har fått så mycket med mig på vägen, erfarenheter om mig själv och om världen runtomkring. Jag har jobbat i Kenya, Sydafrika, Kina, USA, Italien, Turkiet, México, Tyskland, Spanien, Canada, Japan, Ryssland och säkert på en massa fler ställen som jag inte kommer ihåg. Jag har varit med om uppgång och nedgång. Jag tänker speciellt på den tiden när produktionen i vår Kistafabrik var så hög, att när vi skulle till Kalmar och ha fest på vår fabrik där så var det billigare att chartra ett eget plan från SAS för 130 000 och flyga ner personalen än att stänga fabriken några timmar tidigare och ta tåget. Jag minns också hur jag satt på en klipphäll och grät, på festen som vi hade efter nedläggningen av samma fabrik. Vi som var chefer hade skrivit hyllningssånger till våra anställda och de blev så populära att vi fick framföra dem flera gånger. Samtidigt hade vi en vakt där, om det skulle vara så att någon fick för sig att löpa amok. Jag minns också den gången i Kina då jag och en grupp människor hade jobbat med att skaffa en ny partner för distribution av våra produkter och vi jobbade dygnet runt med att få den partnern att fungera i våra flöden. Jag var trött och slut, klockan var nio på kvällen och vi var på väg att äta middag då ledningsgruppen från Sverige ringde och sa ”Du måste lösa det här – till imorgon”. Jag blev arg, ledsen och besviken, jag var så trött och tyckte det hela var orättvist. Medan vi åt insåg jag – jag har alla kompetenser jag behöver för att lösa problemet här runt bordet. Och var det inte så att jag hade pengar kvar på representationskontot?
- Det blir fria sprit till alla, om ni hjälper mig att lösa det här! utropade jag
Sen satt vi och drack, idéerna sprutade. Vi ritade med bläckpennor på servetter från restaurangen och dagen efter kunde jag skicka en perfekt lösning på problemet, hem till Sverige. Tack vare tidsskillnaden kom den till och med i tid. Jaja, det är härliga minnen.


Mina drömmar 2001. De är på väg att uppfyllas
Nu står jag här, med vingar på ryggen. Jag har min vilja, jag har min styrka, och något som alltid varit med är min målfokus. Jag minns på gymnasiet, när jag hoppade av. SYO-konsulenten sa ”Du kommer lyckas med vad du än tar dig för”. Jag har fått många sådana mail från människor på Ericsson nu också. Jag hoppas de har rätt. Nu har jag insett att livet inte handlar om att alltid gå rätt på och rakt fram. Det handlar om att vilja, att trilla och slå sig ibland och att lära mig av det. Ibland går det rakt fram och rätt på, och det får jag njuta av och även lära mig av. Ibland går det och något helt oväntat håll och den upptäcktsfärden kan leda till helt oanade saker. Mitt liv blev inte alls som jag hade trott och som jag planerat för, och jag är himla glad att det finns en högre makt som styr mig mot hälsosammare vägar än jag själv hade tänkt.
Björn:<3 Kristina, du berör som alltid.

2015-07-03 13:22
Kristina:Tack Björn <3 Du är nog den som läst allra mest på min hemsida ;-)

2015-07-03 21:40
Ulrika:🌱😊

2015-07-03 23:40
Tommy:"Härlig" läsning, spännande att få komma innanför pannbenet på världsrekordstjejen på löpband. Hoppas våra vägar möts igen, kanske under en löptur eller en föreläsning som jag hoppas du kommer hålla i framtiden. Det va en fantastisk känsla att få agera lite sidekick under ditt världsrekord, och jag tror också att du kommer fixa allt du tar för dig. Stort lycka till med både Iran och framtiden!

2015-07-08 19:15
Jörgen:Fantastiskt bra skrivet. Som tidigare nämnt så berör du så mycket. Lycka till med äventyren, och livet!

2015-07-08 22:45
Kristina:Tack Tommy :-D Vore jätteroligt att få komma och prata! Jag hoppas också att vi möts igen, oavsett vad vägen blir :-) Och tack för sidekickandet, det gjorde du bra!!! :-D

2015-07-16 22:47
Kristina:Tack massor Jörgen :-D

2015-07-16 22:47
Mina:Hej Kristina! Jag vet inte var du just nu befinner dig.men du kommer att passera Roya 45 kl. Efter Noshar. Där vill jag att du bor i mitt hus. Hör av dig om du vill. Så ordnar jag. Ta hand om dig och lycka till

2015-10-02 12:22
:

2015-10-04 10:08
:

2015-10-07 21:48
:

2016-06-30 06:42
:

2016-12-24 23:38

> Skicka kommentar

DET ÄR NU SOM LIVET ÄR MITT


Ny på Ericsson, vid 26 års ålder. Strax efter bilden togs kraschade jag med bilen, efter att ha blivit utvärderad som chefskandidat.
”Det kommer bli hårt, tufft och jobbigt”. Jag minns så väl hur jag tänkte det, när jag satt på en av mina första kursen på Ericsson Microelectronics, där jag hade mitt första jobb som processingenjör. Jag var 26 år, nyss utexaminerad från KTH och hittade jobbet på annons i en tidning från arbetsförmedlingen, Jag tyckte jag hade himla otur – första intervjun jag skulle gå på var på ett jobb jag verkligen ville ha. Jag hade hoppats på öva på några mindre intressanta jobb först.
Jag fick jobbet, började inom tre veckor och första dagen jag gick dit tänkte jag ”Nästa gången jag är ledig är när jag är barnledig”.

Första dagen började med två timmars övertid, därefter fortsatte det med ännu mer. Under första året passerade jag alla lagliga gränser på vad som fanns, angående hur mycket jag fick arbeta. Tillslut mörkade jag övertidstimmarna för att min arbetsgivare inte skulle åka dit för min höga ambitionsnivås skull. Jag jobbade på kvällarna, jag jobbade på helgerna och ibland jobbade jag även på helgnätterna. Fredagarna var kutym att jag däckade efter att jag kommit hem någon gång vid nio-tiotiden på kvällen. En kväll reste jag mig förvirrad ur soffan och undrade, med rufsigt hår, vem karl på TV var. ”Det är kommisarie Morse, han som vi sett varje fredagkväll” sa min dåvarande sambo Janne. Min chef hade slutat och ingen ny tillsattes, istället fick jag som 27-åring ansvaret för ett område inom dygnetruntproduktion av IC-kretsar. Jag hade 25 personer att ta hand om, varav en del jobbat i 25-år. Några tyckte jag var en uppkomling och dessutom civilingenjör. Urk!

Ambitionen gav frukt, efter 7 månaders anställning blev jag uttagen till chefskandidats utvärdering. Sex stycken erfarna chefer och två psykologer observerade mig och 11 andra kandidater alla timmar under dygnet, i två dygn. På väg därifrån krockade jag med bilen, jag var slut i rutan. Jag trodde aldrig jag skulle klara det men fick näst högsta betyg i gruppen ocn en av cheferna som varit med på utvärderingen ville ha mig till sin avdelning. Jag bytte jobb och kom till tillverklingen av DC/DC-omvandlare. Första perioden hade varit svart, den var tuff, men den här perioden blev gyllene. Hela fabriken styrdes av Bengt Andersson, som hade ambitionen att alla är med och sätter målen för verksamheten, alla har lika värde och alla bidrar. Det genomsyrade hela tänket. När jag gick en ledarskapskurs tillsammmans med folk från enheten så åkte vi inte hem fredag kväll klockan fyra – nä, vi åkte till fabriken, för att se hur veckans resultat blivit. Det gjorde vi med glädje.

Jag blev chef för en produktionsteknisk grupp och jag slet med att vända attityden i gruppen samtidigt som vi hade enorm personalomsättning. Jag rekryterade hela tiden, arbetsmarknaden var god och det fanns alltid någon som erbjöd bättre jobb. Gruppen växte från sex till 14 personer samtidigt som volymerna flerdubblades under året. Vi slet och stojade, jag fick utmärkelse från personalavdelningen för att jag fått bland de högsta utvärderingarna som chef på bolaget och vi växte. 2000 gick botten ur marknaden och vi fick lägga ned. De nyinköpta maskinwerna slussades ned i sina boxar till vår fabrik i Kalmar där de fick stå oöppnade. Dagen innan nedläggningsbeslutet tvingade jag en av mina anställda att skriva på den där ansökan om utbildning hon velat ha så länge, men dröjt med att lämna in. Hon tittade konstigt på mig och jag fick inte säga att imorgon skulle det vara kört, imorgon skulle nedläggningsbeslutet komma och efter det skulle alla utbildningar stoppas. Hon skrev på, jag skickade in, och hon fick den hett eftertraktade 2-åriga utbildningen.

Min motivation dök. Jag hade jobbat hårt, satsat full och vad fick jag i gengäld? Jag hade spenderat så mycket omsorg på min grupp bara för att se den splittras. Det var inte vårt fel, vi hade levererat vad som förväntades och mer därtill, vi hade gjort det omöjliga flera miljoner gånger, ändå skulle vi bort. Med stukat hjärta kom jag till Kungens Kurva, där jag fick jobba nära våra kunder. Jag kom fram till att det viktiga jag gjorde var vad som finns kvar i människors hjärtan, inte sakerna i sig. Jag åkte till Japan och löste kvalitetsproblem, blev prisad som materialexpert, jobbade som säljare en kort stund och insåg att det gillade jag inte alls, och till sist kom – kraschen.

Min man lämnade mig samtidigt som vi fick besked om att vi inte kunde få barn och vi hade varsel på 30%. Jag gick in till min chef Karin och sa ”Ta mig, jag orkar ändå inte prestera något”. Jag ville inte sluta men jag ansåg inte att jag hade något värde för företaget. Karin tittade mig rakt i ögonen, sa bestämt ”Kristina, det bolag som inte vill ha en människa när den mår dåligt, det bolaget villinte jag jobba på”. End of discussion.

Jag återhämtade mig och skötte småuppgifter, första jobbet var att lägga in adresser i ett system. Jag skrev så jag fick träningsvärk i fingerlederna. Så smånimgom kom jag tillbaka, började jobba som projektledare och åkte till Kina, 15 gånger under tre år. Kinatiden är också en sådan där gyllene period. Vi slet som vargar, jobbade häcken av oss och däremellan festade vi. Resa på jobbresa tillsammans är en fantastisk grogrund för vänskap. Mina vänner på Power Modules hjälpte mig renovera min lägenhet, så den blev ”min” efter skiljsmässan, och de fanns alltid med en varm, hjärtlig famn när jag behövde dem.

Av någon konstig anledning, jag vet ännu inte varför, bestämde jag mig för att jobba på Ericsson AB med att integrera bolag vi köpt upp. Jag hamnade i Kista, fick en chef som ansåg att arbetsveckan började vid 60 timmar. Jag pendlade till Tyskland varje vecka för att lägga ned ett lager i en fabrik vars existens hela byn runtomkring kretsade kring. Min största merit var när tyskarna frågade om jag ville följa med ut och dricka öl. Det var ett hemskt jobb, det handlade om att avveckla och förflytta. Jag stannade i sex månader, sedan hoppade jag över till projektlederi inom mjukvarudelen av Ericsson, BUSS.

Där har jag varit i sju år. Totalt har det blivit 18 år på Ericsson. Nu är det dags att summera. Under tiden på BUSS har motivationen för jobbet sjunkit, samtidigt har ivern för annat stigit. Det är under den här tiden jag satt mina två världsrekord, det är nu jag sprungit från Turkiet tillsammans med Carina. Jag har fått berätta om det här, vida omkring på Ericsson i en mängd föredrag. Jag har fått spela in film om hur man sätter höga mål och uppfyller dem som släpptes på Ericsson, globalt. Jag har blivit kallad förebild på Ericsson och jag har fått möta studenter, traineer och har hamnat i nätverk av alla de olika slag.

Jag har min Ericsson familj. Mamma Ericssons famn är trygg och god. Jag har trivts och utvecklats, jag har fått lära mig massor. Och ändå finns det annat som lockar mer. Jag har letat med ljus och lykta efter en position inom Ericsson där jag kan arbeta med inspiration, måluppfyllnad, coachning och grupputveckling, men inte hittat den. Jag tycker mitt liv är för värdefullt för att spenderas på saker jag inte är intresserad av, jag vill utvecklas och växa. Jag bad därför min chef att peta ut mig om jag inte hittade en sådan position. Nu har han gjort det. Det var med en viss chock och sorg jag tog emot beskedet, det gör ont att lämna det sammanhang som varit mitt så länge och den värld jag känner mig så hemma i. Min Ericssonfamilj. Samtidigt växer jublet i bröstet. Jag är fri – fri att göra vad jag vill, fri att utvecklas åt det håll jag vill. Nu är livet bara upp till mig. Jag har fått pengar med mig på färden, jag har fått 18 års värdefull erfarenhet och jag har byggt upp en plattform för min egen verksamhet. Jag har en mängd bra kontakter, jag känner att sista tiden på Ericsson har varit en positiv uppförsbacke, upp på ett gnistrande, glittrande berg. Nu står jag på toppen, med fri utsikt. Det är dags att breda ut mina vingar och segla ut i livet. Det kommer bli en underbar resa!

Det är nu som livet är mitt
Britta Bylander:Vilken fantastisk resa! Och nu kommer nästa fas. Lycka till Kristina! Glad att fått jobba med dig!

2015-06-29 18:15
Ditt namn...:Fantastiskt få lära känna dig Kristina! o lyssna till de olika berättelserna om din bakgrund och förändring. Du är beundransvärd o har lärt mig mycket om mental styrka, målmedvetenhet, inspireras av lust - Du kommer lyckas nu också!

2015-06-29 19:06
Cathrine Vincenti:Fantastiskt få lära känna dig Kristina! o lyssna till de olika berättelserna om din bakgrund och förändring. Du är beundransvärd o har lärt mig mycket om mental styrka, målmedvetenhet, inspireras av lust - Du kommer lyckas nu också!

2015-06-29 19:06
Charlotta Uhler von Arnold:Lev, LEV min Vänn! Allt Gott o Lycka!

2015-06-29 20:31
Krister:Tänk, jag minns när jag jobbade på Metron Technology och stötte på dig i begynnelsen av din karriär på Ericsson inne i fab:en på Isafjordsgatan. Sen hamnade vi båda på PM.. Du förtjänar verkligen att göra det hjärtat brinner för. Lycka till!

2015-06-29 20:40
Mikael Forsström:Rätt! Gör det du tycker är roligt och intressant. Det tjänar alla på, men mest du själv. Dessutom är jag rätt så säker på att du kan hitta försörjning i det du gör. Ut i äventyren bara!

2015-06-29 21:39
Beathe:Fantastisk å lese om din ferd! Spennende å følge deg! Du/dere er hjertelig velkomne til Kristiansand hvis lysten er der:-)) klemmm

2015-06-29 22:03
Jörgen Johansson:"Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."

2015-06-30 08:27
Amir Nazari:Du är enastående och beundrar ditt mod och vilja att följa ditt hjärta (som är av guld). Även om det känns tufft nu, kommer Du om något år, att minnas detta som bästa som hänt dig.

2015-06-30 12:04
Lars Rabenius:Hej Kristina, Vad bra skrivet. Kommer i håg mycket i det du berättar. Lycka till med allt. Det ska bli spännande att följa dig på din blogg.

2015-06-30 13:49
Evis:Gulp vad du skriver med inlevelse. Lycka till en dunderdunderspark i rumpis. Jag är med dig i alla väder det vet du <3

2015-06-30 14:01
Tobbe Svensson:Bra skrivet och härligt inställning till en livshändelse som kan knäcka många andra människor. Håller med om tiden på Power Modules, den var spännande, utmanande och rolig. Synd att den var så kort för min del. Lycka till med alla dina nya utmaningar!

2015-06-30 14:06
Elaine Viklund :Kram Kristina är det nån som alltid kommer att lyckas i livet är det du

2015-07-03 17:28
Kristina:Åh, vad många roliga och fina kommentarer!!! Tack!!!! Och vad kul att se så många namn från olika tider i livet, vad glad jag blir :-D Jag är så glad över er alla :-D

2015-07-03 21:43
Lenny Enström:Det var inte illa! :-)

2015-07-04 00:36
Maria Ström:Du är beundransvärd Kristina. Jag hoppas verkligen att du hittar något meningsfullt att arbeta med, vilket jag aldrig skulle tvivla på. Lycka till på din nya spännande resa, många kramar och hoppas vi ses snart 💜

2015-07-04 12:13
Kristina:Tack Maria <3 Jag hoppas också att vi ses snart! Jag är i Piteå 25-30:e juni, råkar du vara där då?

2015-07-08 18:51
:

2015-07-14 14:58
Mina:Hej igen ! Bag sitter på tåget mot Norrbotten och du springer i mina trakter . JG kommer att vara i Iran om 45 dagar . Vi kanske ses!!!!

2015-10-02 12:27
Mina:Du kan bo i mitt hus i Roya 45 km. Efter Noshar. Om du vill så kan du höra av dig så ordnar jag . Maila till minagali@hotmaill.com Lycka till

2015-10-02 12:32
:

2015-10-07 17:42
:

2015-10-09 01:39
:

2016-04-16 10:36
:

2016-12-27 16:00

> Skicka kommentar

MOZART100
” The weather specialists did not know better, or simply did not dare to announce the weather as it presented itself as an untamed companion on race day. The temperatures remained the whole day well below 10 degrees Celsius. The rain fell in unbelievable quantities and ruthlessly attacked the bodies of the many athletes started and the 150 employees of the organizing team by the temporarily strong wind.”

Jag och Maria står i startfållan. Klockan är strax före fem på morgonen, mörkret har knappt släppt sitt grepp och de första regndropparna väntar ännu på att falla. Vi står nästan längst fram vilket känns ovanligt, jag brukar hålla mig längre bak. Arrangören har sagt att vi är cirka 180 startande i 100 kilometersklassen (som mäter 102,5 kilometer och 2525 höjdmeter) varav cirka 20 procent är tjejer. Då borde vi vara ungefär 36 tjejer. Jag tittar mig omkring. Är vi verkligen så många?

Strax innan start ger jag Maria en lyckospark, jag ser att hon har spanat in den tunna kroatiskan som vann förra året. Jag har inga ambitioner att hänga på. Min backträning är obefintlig. Maria ringde mig för några veckor sedan och frågade om jag ville med på loppet. Jag kollade in hemsidan, valde mellan det, att fira midsommar med Fredrik och hans barn eller att åka upp till Piteå och fira min mamma som fyller år. Det blev loppet, tillsammans med Maria. Målsättningen är att springa runt, njuta av landskapet och ha kul. Jag har ingen aning om hur dumt det är att köra 2525 höjdmeter utan tidigare backträning men det lär jag snart få märka.

Startledet rör sig och jag springer i bra fart, hänger med de flesta. Jag ser att det är bara Maria och kroatiskan som är framför mig. Jag ligger alltså trea bland tjejerna. Mystiska tankar dyker upp. Nu får ingen springa om mig! Jösses, bevaka positionen! Men, var inte jag här för att bara springa och njuta? En tunn slinga av ångest dras åt runt halsen. Vänta nu, Kristina du är på de första tre-fyra kilometrarna av ett ultralopp, det är inte här det avgörs.

Jag springer på och en tjej med tung ryggsäck springer om mig. Attan, fyra! Nåja, jag var här för att njuta. Vid vätskekontrollen stannar hon och plockar med ryggsäcken. Ha, jag är förbi!

Uppförsbackarna börjar. Det är en lång slakmota som är för slack för att gå i men som suger i låren efter en tid. Jag slappnar av, tittar på forsen som flyter bredvid. Jag kommer ikapp någon. Va, en tjej? Hur gick det här till? Det är varken Maria eller kroatiskan, jag måste ha missat henne i starten. Jag bestämmer mig för att tänka ”Jag har minst tre tjejer framför mig”. Den tanken känns bekväm. Jag vet ju inte riktigt, men bara tre, kanske någon till låter bra.

Det suger i benen och jag ömsom går, ömsom springer. Regnet faller. Prognosen har sagt att det blir omkring 10 millimeter regn under den tid jag räknat med att vara ute.

Jag passerar vätskekontroller med sockerkaka, äpplen, vattenmeloner, bananer, russin, soppa, te, powerade, cola och vatten. Kilometerskyltarna försvinner förbi. Supportrarna är glada och vänliga, poliser stoppar trafiken när vi ska över vägarna. De österrikiska trädgårdarna prunkar med rosor, pelargoner och allehanda blommor. Jag fascineras att folk har sån ordning på sina gårdar.

Vi springer över ängar och längs vägar. Gräset är halkigt, på ett ställe håller jag på glida över kanten, ner på ett hus. Får tag i en slak ungvidja och undgår branten. Vi passerar två mindre vattendrag som jag undrar hur jag ska ta mig torrskodd över. Andra varvet när jag kommer dit igen skrattar jag åt min tanke, då har vattendragen blivit ystra forsar och det är bara plöja rakt igenom, dyngsur är jag i alla fall.

Det jag kommer ihåg mest är de branta sluttningarna som var fulla av decimetertjock, svinhal lera. Jag glider och hinner ta emot mig mot ett träd så jag inte glider alltför långt och fort. På ett ställe är det sådan lera fast i en uppförsbacke. En kvinna som går före mig med stavar har problem, hon vänder sig om, tittar på mig där jag halkar omkring och säger ”Respekt!”. Det var roligt att ta sig uppför den där sluttningen och det gav mina ben välbehövlig vila.

Banan består av två varv och strax innan vi kommer in mot Salzburg för första varvningen får vi springa över 200 trappsteg rakt upp i luften känns det som. Det värsta kommer på vägen, ned, när vi springer i de branta sluttningarna. Jag känner i mina ben att jag kommer få betala för det här, och det är helt okej för mig.

Vägen in i stan går mellan lördagsshoppande människor med paraplyer. Speakern ropar ”Hier kommt Kristina Paltén, das vierte Dame”. Va, är jag fyra? Men, det var minst fem tjejer före mig? Har två hoppat av? Jösses, spring Kristina! De jag sprungit med tar god tid på sig i vätskekontrollen, jag slänger i mig det jag vill ha, grabbar en bar och springer ut på den fem kilometer långa raksträckan. Jag passerar man efter man, nu är jag stark! Är det en tjej jag ser därframme? Den är så kort. Det måste vara en tjej! Jag springer på och när jag springer förbi ser jag att hon har tjockt, rött skägg. Attan. Men hon i gult därframme? Är det en hästsvans som guppar längs ryggen? Ja, visst sjutton är det det!! Jag springer, stabilt och starkt. Strax innan jag ska passerar kliver hon ut i gräset. Ett jubel bryter tyst ut i mitt bröst. Hon öppnar gylfen och slår en båge. Attan igen!!!

Jag slutar jaga. Nu kommer den långa, slaka uppförsbacken igen. Jag fixar inte att springa den. Kommer jag ikapp tjejen som ligger trea så gör jag det, eller om någon hoppar av, då blir jag trea. Det vore jättekul att få stå på prispallen! Men jag ska inte jaga, jag springer mitt lopp.

Jag passerar karl, efter karl, efter karl. Jag passerar kvinnor också, men de springer 55 kilometer eller går med stavar. Regnet vräker ner, jag är dyblöt den mesta av tiden. En tid blir det lite sol och nästan varmt. Min t-shirt torkar lagom tills det är dags för nästa ösregn. Händerna svullnar. I början nyper jag ihop händerna och öppnar dem igen för att få bort svullnaden men inser att det är ingen ide. Händerna blir obrukbara, jag får be funktionärerna att skala bananerna åt mig.

Fram till 70 kilometer är jag stark. Då kommer dippen Jag är kall, jag är blöt jag har ont i låren. Jag hittar inte den där tjejen jag vill springa om. Ingen kommer ikapp mig, det förstår jag. Sedan jag började andra varvet har jag sprungit om andra men ingen har sprungit om mig. Jag ser två killar som försöker springa baklänges nedför en backe i ett försök att undvika det onda i låren, jag gör tummen upp och de grinar smärtfyllt tillbaka.

Var är 75 kilometer skylten? Den borde kommit för länge sen. Jag går och går och går. Benen är slut. Det gör ont att springa nedför och suger att springa uppför. Plattlöpning gör också ont. Kommer 25 kilometerskylten nu så gråter jag. Jag måste ha missat den.

Jag inser att gå i 20 kilometer kommer ta minst fyra timmar, Jag har ingen aning hur länge jag har varit ute, jag har ingen klocka och ingen GPS. Jag vill inte veta.

Tvivlande ser jag en stor vit skylt där det står ”The Wall”. Jahapp, vad är det nu då? Vägen går rakt upp. Jag stirrar ned i marken, vill inte veta hur lång backen är. Ett steg i taget, korta små steg. Så går det. Backen planar ut, för att ersättas av nästa, minst lika branta. Suck. Uppe på toppen prövar jag på några löpsteg. Det går utmärkt! Nedförsbacken är svagt doserad, perfekt för mina sönderslagna lårmuskler. Jag springer på och det går! Jag brister ut i ett spontant ”Tack” när jag ser 20 kilometersskylten. Jag missade alltså 25! Tack och lov!

Jag rullar på, fortsätter plocka löpare efter löpare. Benen fungerar igen! Det trodde jag inte. Det är märkligt att se hur jag piggnar till när jag närmar mig målet. Jag springer hela tiden nu. Jag känner mig stark. Jag närmar mig berget vi ska uppför med trapporna, och ser fram emot det. Jag går till och med förbi några löpare från kortare distanser. När jag passerat kummeln vet jag att det värsta väntar – den branta nedförsbacken och därefter trapporna nedåt. Men, jag springer! Det fungerar! När trapporna börjar står en funktionär och visar vägen. ”Excuse me, I just need to shake your hand. You have run so fast, I am impressed”. Jag känner handsken i handen innan jag fortsätter vidare.
Leendet sprider sig i ansiktet, nu har jag bara stadsbiten kvar. Stegen är lätta, jag svänger runt hörnet och springer över floden, nedför trappan, genom en tunnel, uppför nästa trappa, in genom gränderna. Folk applåderar, säger ”Super Kristina”, ”Bravo Kristina” och jag applåderar och säger ”Danke”. In på upploppet möts jag av Maria som springer bredvid mig, ombytt och klar. Jag leker flygplan sista bitenler mot kameran och är i mål. 12:53 och någonting.

Jag drar av mig de dyblöta kläderna bakom ett plank, på med de torra Jag skrattar åt mig själv när jag tror att jag ska kunna sätta mig ned på gatan och ta på de torra skorna. Det är stört omöjligt. Vi hämtar öl i baren, pratar lite med löparna runtomkring och går till hotellet för en välbehövlig, varm dusch. Sen tar vi på kläderna igen och går tillbaka till torget. Det är prisutdelning och vi tror Maria blivit trea. Jag känner mig lite besviken, förmodligen blev jag fyra. Precis utanför pallen. Jag kikar på den för att se – finns det inte fyra trappsteg? Jag skulle så gärna vilja stå där. Men nej, det är de vanliga tre. Suck.

Prisutdelningen tar fart, men tysk effektivitet. Det går fort. Vi fattar inte allt. Hur sjutton kommer det sig att det går upp samma folk på podiet, i samma klass, ibland? Det är stafetter, mixlag. damlag, herrlag. Jag vill gå och äta! Ta slut nån gång!

Så växer ett litet leende inom mig. Jag gör i ordning kameran. När speakern ropar upp vinnaren i damklassen, i min åldersgrupp, är det ”Kristina Paltén” han ropar. Jag humpar över kameran till Maria, som skriker av glädje, och jag rusar fram till scenen. Jag får stå på pallen! Högst upp!! Ensam står jag där, speakern kommer upp och kramar mig i min ensamhet medan Maria tar kort.

Sedan ropar speakern upp trean totalt. Det är inte Maria. Vi tittar snopet på varandra. Sen ropar han upp tvåan. ”Maria Jansson!” Vi tjuter båda, Maria spritter, sprudlar och rusar upp på scenen. Med en tår i ögonvrån filmar och fotar jag medan hon tar emot blommor, medalj och prischeck. Det blev seger, för oss båda två!

Jag är fascinerad av hur mitt psyke åkt upp och ned beroende på vilken placering jag trodde jag hade. Jag kände mig stark när jag fick veta jag var fyra. När jag stod ensam på podiet var jag glad och stolt, samtidigt sårad. Var det bara jag som sprungit i min klass? Var min seger lika med att jag var sist? Jag kände mig också dålig, få medalj när jag är sist är inte lika kul. Nu har jag kollat resultatlistan. 24 tjejer van anmälda, 16 kom till start, 9 kom i mål och det var två tjejer efter mig, i min åldersklass. De hade inte kommit i mål när prisutdelningen var. Jag blev fyra totalt bland damerna, 33:a av 86 totalt. 30 bröt. Ja, jag är jättenöjd.

Min slutsats från hela loppet är – det är min känsla, om jag tyckt loppet känts bra, som räknas. Min relativa placering beror på andra, hur duktiga de är, vilken dag de har, eller om de rasar. Det enda som är absolut är jag i förhållande till mig själv, och i förhållande till mig gjorde jag det riktigt bra.

Tränar jag lite backlöpning innan nästa lopp kanske jag kan ta en tredjeplats ;-)
Evis:Härligt att få läsa - du beskriver allt så verkligt så man ser det framför sig. Vilken tur att du fick tag på ungvidjan så du slapp falla ;-) Grattis till en för dig härlig placering - go girl!!!!

2015-06-22 15:20
Kristina :Tackar kära Evis <3

2015-06-23 22:11
:

2015-08-07 11:28
:

2015-08-29 05:51
:

2015-10-07 15:29
:

2016-12-27 09:42

> Skicka kommentar

GRUPPCOACHNING

Under nästan ett års tid har jag fått följa gruppen på socialpsykiatrin i Järfälla och fått ta del av deras vardag och hur deras verksamhet fungerar. Det har varit spännande att få se en sådan verksamhet, som drivs av helt andra orsaker än att tjäna pengar, vilket är det jag är van med från Ericsson. Det har också varit skoj att få vara med i en kvinnodominerad verksamhet. Jag är van med att vi i snitt är 22% kvinnor på Ericsson, när jag pluggade på KTH var vi 25% kvinnor på linjen jag läste och på ultralöpartävlingar vrukar vi vara cirka 20% kvinnor.

Jag tyckte mycket om det. Det fanns en värme och en omsorg som jag inte varit med om tidigare. Är det ett resultat av att det var övervägande kvinnor, av att det var en helt annan typ av verksamhet, eller något annat?

Vi åstadkom en gladare, mer energifyll, positivare, initiativrikare grupp tillsammans. Jag är glad och stolt att jag fått vara med på den resan. Får en liten tår i ögonvrån, jag får lite känslan av att alla i gruppen är mina barn, om än en del är äldre än mig.

Idag fick jag en tavla av min grupp. Den föreställer en by och ett landskap i Iran, en utav provinserna jag kommer springa igenom.

Tusen tack för all omsorg! <3
:

2015-06-19 12:26
:

2015-10-07 16:58
:

2016-04-16 08:15

> Skicka kommentar

NOMINERADE
Paddlingen från Stockholm till Göteborg under februari-mars förra året innehöll en nära-döden upplevelse bland en och en halv meter höga vågor snett bakifrån, med 12 m/s från öppet hav, en paddling under vattnet då kajaken var vattenfylld, reparation av samma kajak medelst en smält klädnypa, långt ute på Vänern och fantastiska vackra dagar i det ljusblå-ljusrosa ljuset som vårvintern bjöd på.

Med vår resa är vi nominerade till Årets Äventyrare 2014. Konkurrensen är stentuff, rösta på oss!!



ATT VARA ELLER ATT INTE VARA...
-Uuuuuuuuuunderbaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar!

Libeth glider på tonerna. Jag flaxar med armarna och följer efter. Det är svårt att slappna av och känna hur tonerna verkligen kommer djupt nedifrån magen. Idag är det dessutom två, inte bara en, lärare som iakttar mig.

-Nej, nej, nu spänner du halsen. Här du skillnaden? Lägg undan den där prestationsångesten.

Shit. Där är den igen, min evige följeslagare som jag har så himla stor lust att slunga ut genom fönstret.

- Du har ett bra grundmaterial. Du behöver bara vila på vokalerna. Nu kör jag hårt med dig och du gör det jättebra!

De peppande orden underlättar. Visst hör jag skillnaden i volym och resonans när jag får till det. Michael har tagit in Lisbeth speciellt för att jag ska få öva rösten. Jag vill bli en bättre talare, jag vill kunna trollbinda publiken. Jag vill få dem att känna det jag känner, jag vill kunna förmedla varenda liten detalj av vad jag upplevt, få människor att vrida sig av skratt, sitta stumma av rörelse, lida med mig, känna i varenda fiber av kroppen att de är med i min berättelse. Varför? Inte en susning. Bara för att jag vill.

Michael och Lisbet ler mot varandra och de rör sig, med klingande röster agerar de, lyser av glädje och artikulerar, klart och tydligt. De kan göra ljud jag inte förmår än, rabbla ramsor jag bladdrar ihop. Inte så konstigt, det här är långt borta från min excelbladsverklighet på Ericsson. Och jag vill ha mer! Det är en ny värld som jag är nyfiken på, och jag begriper att det är som vanligt, det vill säga att jag behöver öva, om jag vill bli duktig på den.

Efter timmen med Lisbet får jag agera framför Michael. Han kommenterar hela tiden vad jag gör bra och vad jag kan förbättra. När jag förbättrar något glömmer jag bort något annat och så får vi köra om igen. Förra lektionen började jag med att säga ”Jag är rädd”. För vad? För att bli bedömd, för att bli funnen värdelös, dålig, undermålig. Samtidigt är jag här, just för att jag inte är perfekt, för att jag vill bli bättre på något jag tycker om. Och just den processen, att bli bättre, innebär att jag behöver utsätta mig för obehaget att stå där, ensam, framför en man som tycker något om det jag gör.

När jag sa att jag var rädd så försvann det. Det är som vanligt med spöken. Plockar jag fram dem i ljuset så finns de inte. Ändå kommer prestationsångesten tillbaka, gång på gång, och syns i olika former. Nu även i min röst.

När jag kliver över trappstegen, på väg hem, inser jag. Det är mixen av rädsla och vilja, som är just jag. Det är kanske den mixen som gör mig underbar. Utan den inre konflikten hade jag inte varit jag, jag hade inte upplevt det jag upplevt och inte kommit dit jag gjort. Kanske är den min största gåva.
Jag börjar ana att det finns än mer dimensioner som jag inte riktigt fattat än. Dimensionen av acceptans. Att jag faktiskt duger, även om halsen spänner sig ibland. Det kanske är det som är charmen med just mig.

Jag hade varit odräglig om jag varit perfekt.
:

2015-02-07 08:47
Catarina:Varför sträva mot perfekt - är det inte viktigare att vara mänsklig och att acceptera sig som man är? Du duger ju som du är - underbara rädda och modiga kvinna! Kramar Cat

2015-03-07 11:26
:

2015-09-11 18:17
:

2015-09-11 20:31
:

2015-10-01 12:54
:

2015-10-03 01:56
:

2015-10-03 14:47

> Skicka kommentar

VI HAR BLIVIT MED HUS!

Drömmar. En del har en spikrak väg, där jag målfokuserad som attan knappt hör vad andra säger. Andra är som att halka rakt ut i gatan och landa i något oväntat. Ytterligare andra jobbar jag länge för och upptäcker helt plötsligt att jag är på väg, med ett stort oroligt och förväntansfullt pirr i magen.

I så många år har jag drömt om den lilla röda stugan, antingen vid skogsbrynet eller vid havet. Mysigt, tyst, lugnt och stilla och gärna så att jag relativt lätt kan ta mig till civilisationen. Där skulle jag vara ifred, så ifred att jag skulle kunna gå naken på gårdsplanen utan att någon såg mig, känna vinden smeka kroppen till den solvarma doften av tallbarr medan jag grävde för att plantera det som ska bli min egen mat. Eller, så skulle jag höra havsvågorna slå mot stranden och vinden vina i en höststorm där jag virade koftan runt kroppen och gick inomhus för att betrakta ovädret medan regnet smattrade mot taket. Därinne fanns en bokhylla med massor med böcker, min egen skrivhörna och ett stort, spröjsat fönster med utsikt mot det vildsinta havet. Jag skulle mura in stenar i vackra färger som jag hittat vid min öppna spis eller i golvet. I båda scenariona levde jag själv, lugn och skön till mods, och emellanåt kom vänner och hälsade på och sov över, antingen med båt över havet eller med bil ut till min plats i skogen.

Det blev ett tegelradhus Gustavsberg. Vid sidan av en stor väg. 203 kvadratmeter tomt. Tillsammans med Fredrik och hans två tonårskillar och lilla dotter. Med fri utsikt över en äng, inget som behöver renoveras och till ett pris som möjliggör ett fritt liv.

Det går inte alltid som jag tänkt mig. Ibland blir det ännu bättre.

Det nya huset innebär frihet att göra som jag vill, både ekonomiskt och kommunikationsmässigt. Det ger möjlighet för hela familjen att bo på samma plats. Jag får en familj, jag som levt ensam i 12 år. Bara det är spännande! Och inte så "bara", Snacka om bananskal! Jag hade ju tänkt leva singel. Jag ser fram emot alla bloggar jag kommer skriva om disken som inte plockar ur sig själv ur diskmaskinen, om första dagen jag får VAB:a, om bråk om vem gör vad och om likriktning av olika vanor och värderingar. Samtidigt har jag kvar mitt gamla liv, med löpturer, fullständig frihet att göra som jag vill och massor med nära vänner. Köra varannanveckasliv låter i mina öron som det bästa från två världar.

Jag inser när jag läser det här att varannanveckasliv i ett 60-tals tegelradhus i en förort till Stockholm låter väldigt "Svensson". Samtidigt kommer det bli allt annat än det. Eller både och. Kanske får jag det bästa av båda världar där också, på alla sätt och vis.

Visst ta mig tusan är jag rädd, men vad vore livet utan utmaningar?
HavsAnna:Åh, så fantastisk! Gratulerer kjære Kristina!! Og så koselig der ser ut! Får vi komme på besøk en gang?! Masse varme klemmer <3

2015-01-23 12:03
Kristina:Ni är så otroligt varmt välkomna, kära Havs-Anna! <3

2015-01-25 22:17
Evis:Nej ibland blir det inte som man tänkt sig - utan det blir ännu bättre, så fantastiskt! Jag är så glad för din skull, för att du får behålla det du behöver få behålla samtidigt som du har en man som ger dig friheten och kärleken utifrån den du är. Att några ungar dessutom tillkommer i konceptet fortsätter ju att vara spännande. Att det dessutom är springavstånd (även för mig) mellan oss gör detta till paradiset! Grattis grattis och grattis!!!!!!! Love you

2015-01-26 15:35
Ulrika:😘

2015-01-27 19:31
Kristina:Du är så söt Evis <3

2015-02-02 12:39
:

2015-02-07 09:53
:

2015-09-05 15:58
:

2015-09-06 11:48
:

2015-10-02 18:55
:

2015-10-03 15:29
:

2015-11-16 12:32
:

2015-11-18 09:49

> Skicka kommentar

TV-BAKIS
Sitter hemma, fortfarande bakis efter gårdagens TV-direktsändning. Det tog på mig mer än vad jag trodde, de där 12 minutrarna i rampljuset. Frågan är vad jag skulle välja om jag var tvungen – 48 timmar på löpband eller 12 minuter i TV? Båda valen känns rätt jobbiga.

Jag blir mer och mer fascinerad av mitt introverta drag. Har sällan känt det så tydligt som nu. När jag stått ett tag där i rampljuset behöver jag dra mig undan, bara få vara i fred, krypa in i min mörka grotta, ligga och slicka mig om tassarna ett tag och sen så småningom resa på mig och gå ut i solljuset igen. Jag vill inte alltid ligga i grottan, solljuset är härligare. Och jag behöver pauserna däremellan för att inte drabbas av solsting.

Nog om det. Det var en pirrig, underbar dag igår. Jag vaknade redan klockan sex, kunde inte sova längre, och steg upp och försökte fixa till en frisyr inför TV-framträdandet. Det var bara glömma, jag har inte klippt mig sen juni och det straffade sig. Taxin kom vid halv nio, vi packade in Baby Blue och åkte till Gullmarsplan och hämtade Carina. Hon var uppspelt och glad, lika nervös hon, och vi satt och tog bilder på varandra i taxin för att föreviga ögonblicken.

Studiovärdinnan Johanna mötte oss och hjälpte oss hitta rätt bland hisssar och våningar till sminköserna, som bättrade på färgen på våra kinder, ögon och som tack och lov tog hand om mitt hår. Märkligt att det är så viktigt med hur jag ser ut, bara för att jag ska vara på TV. Vad är det för en igengrodd gen som slår igenom? Sen fick vi kaffe medan vi satt i soffan utanför studion och väntade medan killarna från Eskobar intervjuades. På en skärm såg vi allt som försiggick i studion och hur Jessica sträckte på sig medan det var reklampaus. Hur jobbigt har hon det, som är offentlig och ska vara alert, i så många timmar? Eller finns det folk som verkligen gillar sånt där, som det faller sig naturligt för?

Eskobarkillarna kom nedför trappen, frågade om det var vi som sprungit och sen följde en fors av frågor. Himla trevliga! Jag kände mig dum som inte kunde ställa en enda intresserad fråga tillbaka, jag hade ingen aning vem de var. Nu ska jag ta reda på det.

En man satte på oss mikrofoner, en annan förde oss uppför trappen. Därinne stod redan Baby Blue. Han stod framför bordet och inte bakom, som jag hade trott. Vi satte oss och mitt i alltihopa kom Jessica. Jag hade trott det skulle vara någon reklampaus före så vi skulle hinna säga ”hej” och småprata lite, men det var bara pang på, rakt ut i direktsändning och den första hon frågade något var mig. Jag var inte alls beredd, varken på det eller att hon skulle fråga om världsrekordet och klämde iväg något svar. Sen satt jag och tittade. Jessica tittade världsvant in i kamerorna och log med strålande pärlformade tänder. Jag hade ingen aning var jag skulle titta, hur skulle jag veta vilken kamera som filmade just nu?

Intervjun förflöt i någon sorts staccatoform där jag aldrig kände att jag var med, det kändes som att hjärnan tiltade och att jag alltid var för sen med vad jag ville ha sagt. Jag hade funderat ut så himla många välformulerade fraser innan, men ingen av dem kom över läpparna när vi satt där. Sen plötsligt var allting slut och vi skulle gå nedför trappen. Alla var vänliga, allt sköttes väldigt professionellt och jag kraschlandade mitt i... Tja i vad? Jag vet inte. Psykisk belastning? Jag var helt slut efteråt, det var Carina också. Vi satt vid TV4s frukost i en evighet efteråt för att pusta ut, se hon som skulle skrapa i rutan öva på en testlott, såg Henrik Dorsin komma in och äta frukost han med, och producenten kom förbi och hälsade på oss och var jättetrevlig.

Nåja, vad lär jag av det här? Det var första gången jag var i TV, i alla fall då det var planerat. Tidigare har TV filmat när jag varit utmattad på ett löpband eller när jag och Carina burit en kajak över en tvärsvängd bro. Då har vi gjort något, det har varit roligt och jag har inte tänkt så mycket på vad jag skulle säga eller hur jag skulle se ut.

Jag tänker att det här är som alla andra utmaningar. Första gången jag gör något är det inte lätt att göra allt rätt. Hur skulle jag kunna det? Jag har ju aldrig försökt förut. Det finns orsaker till att det är skillnad på en nybörjare och ett fullblodsproffs. Som nybörjare tycker jag att vi dög. Vi kanske inte bara dög. Av att döma av alla kommentarer på twitter, facebook och sms och mail vi fått, så gjorde vi mer än dög. Vi inspirerade och nu finns det många människor som drömmer nya drömmar tack vare den längtan som finns inom dem och som boostades av att de såg vad vi gjort. Den kraften tror jag är urstark.

För min egen del vill jag bli bättre på berätta berättelser, väcka känslor inom folk och att kunna behålla min energi inom mig själv. Även när jag känner mig utsatt som jag gjorde på TV. Som för alla utmaningar handlar det om att öva för att bli bättre. På torsdag ska jag börja öva. Då kommer Michael Riise, författare, skådespelare, regissör och föreläsare att börja lära mig hur jag står på scenen, hur jag åstadkommer dialogen med publiken, hur jag väcker känslor och en massa andra spänannde saker som jag aldrig hört talas om. Det skrämmer mig lite, men framförallt finns en stor längtan att verkligen excellerera, att kunna bli så duktig att de berättelser jag berättar verkligen berör på det sätt jag vill, samtidigt som jag låter autenciteten verkligen skina med sin gloria genom allt. Utan äkthet är det ingenting värt.

Jag vill beröra, påverka och inspirera och för att göra det behöver jag kypa ut ur grottan och låta mig själv skina. Det handlar om både yrkeskunskap och äkthet. Nu är det dags att öva på kunskapen och det ska bli jäkligt kul!!!

Här är TV-inslaget.
Annica:Kicki min vän, du var superduktig i rutan!!! Att du var nervös är helt naturligt, du är inte van att prata i TV. Om du jämför dej med Jessica, så är du hård mot dej själv. Tänk på att det är hennes jobb ;) Ni såg avspända ut och ni berättade jättebra om det ni gjort, jag är helt ärlig, KRAM till dej <3

2015-01-05 16:13
Kristina:Tak Annica, det värmer! och visst har du rätt i att det blir orättvist att jämföra mig med ett proffs när det är första gången jag gör något

2015-01-06 10:31
Stefan:Bra Krtisina!! "Två stycken krut-damer" ha ha! Har nog mer sett dig och Carina som krut-tjejer som älskar utmaningar och att växa som människor :) Bra att Jessica frågade om nästa utmaning och du då även fick möjlighet att berätta om dina författardrömmar. Go go go krut-tjejen! Kram kram /Stefan :)

2015-01-06 20:00
Kristina:Tack Stefan! Jag jag lyckades klämma in de drömmarna på verkligen sluttampen av programmet ;-)

2015-01-07 20:46
Peter:Bravo, ni inspirerar till äventyr.

2015-01-09 21:47
Kristina:Tack Peter, det värmer att läsa :-)

2015-01-22 21:01
:

2015-02-08 01:23
:

2015-03-28 23:08
:

2015-09-05 17:39
:

2015-09-06 11:43
:

2015-10-01 11:22
:

2015-10-03 11:00
:

2016-12-27 20:08

> Skicka kommentar

GÖRA DRÖMMAR SANNA
Jag har varit dålig att skriva på bloggen på länge, trots att jag är mitt uppe i ett miniäventyr; att springa 48 timmar på löpband. Om en månad är jag klar, pustar ut med stela ben. Då vet jag om det gick vägen. Eller inte. Trots detta så skriver jag inte. Fast, det är inte sant. Jag skriver mer än jag någonsin gjort förr, men på ett annat ställe.

Ända sedan jag var barn har jag haft en dröm. Jag drömde om att rida kamel över sanddynerna i något främmande land långt bort, möta människor jag aldrig träffat tidigare, intervjua dem och så skriva en bok. Jag ville bli författare och äventyrare. Men det fanns inte med på syokonsulentens vit-orangea foldrar som hängde i ett tidningsställ på väggen utanför hennes rum. Jag minns titlar som ”fysiker” och ”fotograf”. Det var inte naturfotograf det var frågan om, utan fota brottsplatser och annat äckligt. Jag som var så duktig borde bli läkare eller professor, det var vad mina klasskamrater förväntade sig av mig.

Många år har gått sen dess, mina framtidsplaner tog en mer ”normal” väg. Jag blev civilingenjör och har jobbat på Ericsson i 17 år. Men den gamla drömmen följer med. Den lever alltjämt. Som en envis hink hänger den fast kring min ankel och den vägrar att skakas av. Jag har accepterat att jag får gå omkring med den. Och nu är det dags! Jag skriver, för brinnande livet, på en bok som handlar om hur jag hanterar mentala utmaningar i ultralöpning. De kan förstås tillämpas på många andra delar i livet. Allt går ut på hur jag hanterar mitt eget psyke, hur jag får mig själv att ta de där stegen mot det jag önskar och drömmer om, om än drömmen är skrämmande, långt bort, jag står darrande inför den, livrädd och längtande på samma gång.

Från början hade jag tänkt att boken skulle komma ut i samband med världsrekordförsöket på löpband. Jag tänkte ”Det är bara skriva, korrekturläsa och skicka in för tryck, det borde kunna vara klart i november om jag skriver allt klart utom om själva loppet fram till dess”. Min förläggare – lyssna på den! Jag har en förläggare! En som alltså bryr sig och tror på den här idén, trots att jag inte lyckats konkretisera den speciellt väl och att jag tror på ungefär 50 ex sålda. Ändå har jag en förläggare. Bara det känns stort! Drömmen från barnsben börjar ta form, jag greppar närmre och närmre, och vem vet, en dag är jag där. Men, min förläggare fick mig att ändra tidsuppfattningen ”Det brukar ta ett år, Kristina” sa hon, tålmodigt. Först höll jag på gå i taket. Där hade jag skrivit som en blådåre, bara för att ha så mycket som möjligt klart och så kom hon och la käppar i hjulen. Så småningom förstod jag att det inte var alls det hon gjorde – hon ville hjälpa mig att skriva en riktigt bra bok. Och att göra den bra tar tid. Nu sträcker sig mina planer till att samla ihop namn på människor som kan vara intresserade av boken under världsrekordförsöket och sedan maila dem när boken är klar och höra om de är intresserade av att köpa den.

Tanken med den här boken är även att lära mig - Hur gör jag för att skriva en bok? Hur fungerar förlagsvärlden? Jag har en bok färdigskriven i byrålådan som aldrig kommer publiceras. Att lyckas handlar väldigt sällan om att göra ”rätt” från början. Det handlar om att försöka, lära sig, och försöka igen. Att gå den väg som lockar mig, bara för att se vem jag kan bli och vad jag kan som jag inte vet om än. Ultralöpningen har lärt mig att det lurar så mycket mer än jag någonsin tror, där i mitt fantastiska inre. Vem är jag, denna underbara skimrande varelse, som fått en stund på jorden? Vad kan jag klara och vad gläder mig? Hur ska jag veta det om jag aldrig försöker, om jag aldrig pushar gränser, om jag inte går utanför det idag kända? Det kanske finns massor saker därute som jag älskar att göra, som jag inte vet om än?

Jag hade aldrig trott jag skulle bli löpare. Men livet är klokare än jag själv är. Det leder mig in på spår som via omvägar tar mig dit jag vill, utan att jag anade det. När jag skriver nu så flyter texten ut ur fingertopparna, utan någon som helst ansträngning. Det tar jag som ett tecken på att jag är på rätt väg.

Min väg. Inte syokonsulentens. Inte klasskamraternas. Utan min, bara min.
Crickan :Självklart vill jag köpa boken! Va kul! Lycka till!

2014-10-12 21:14
Peter:Nu har du 2 ex sålda, lycka till

2014-10-16 16:37
Anna:En till...

2014-10-17 13:21
bessfar fra trysil:åå Kristina den boken vil jeg ha

2014-10-18 17:06
Christine Lundh:Jag vill ha tre stycken! Perfekt som present också

2014-11-05 16:46
Birgitta Lindqvist:Hej, nu håller jag tummarna för "löpet". Klart jag vill köpa DIN bok! Kram på dig ;-)

2014-11-06 12:35
Benedicte Balslev:...Och en till, Jag är sååå imponerat av dig!

2014-11-06 20:06
Maria Rosendahl:Jag köper självklart boken :-) så spännande. KRAM

2014-11-06 21:41
Tommy Berglind:Men klart jag vill ha den! Efter att ha fått vara en mikrodel av ditt 48timmars äventyr så vill jag också ta del av det som finns innanför ditt pannben, måste finnas en del att lära av det :) Stort grattis till det nya rekordet på 48 timmar löpband!

2014-11-07 12:46
Annica Nilsson:Vännen, självklart vill jag köpa en bok av och om dej!!! Lycka till med den <3

2014-11-07 17:10
Christian :Har mallar dig men vill köpa boken.

2014-11-07 22:00
Veronica Tyrlöv:Jag är också intresserad av din bok!

2014-11-12 21:46
Annika Rosengren:Självklart vill jag köpa boken, lycka till! Väntar med spänning....

2014-12-15 12:15
Kristina:Åh, vad kul! Jag hör av mig när det är dags :-)

2015-01-06 10:33
:

2015-09-05 09:51
:

2015-09-06 12:00
:

2015-10-01 10:52
:

2016-12-17 04:02

> Skicka kommentar

ÖPPEN FÖRELÄSNING

Torsdag den 16/10 kl 18-20 håller jag och Carina ett tvåtimmars föredrag om vår löpning och paddling från Istanbul och hem till Stockholm. Platsen är Burseryds IF och det är en del av Gislaveds Kommuns Hälsovecka.

Har du någonsin funderat hur det känns att stå med fötterna på jorden och veta att hädan efter är det 3000 kilometer hem, och jag ska ta vartenda steg med just de fötterna? Eller hur det är att leva ihop, 24 timmar om dygnet i drygt tre månader, ibland efter att ha sprungit fem mil och köket strejkar? Eller hur det är när hjärnan är totalt fri från all stress utan livet bara går ut på att uppleva stunden som är?

Vill du ha våra svar på detta och mycket mer, kom och lyssna på oss!
:

2015-09-05 14:42
:

2015-09-06 13:29
:

2016-12-27 12:07

> Skicka kommentar

DET BLIR FEST!!
Jag och Joakim sitter i fåtöljerna på Actic och spånar idéer. Marathondans, ultraintervaller, simning till tända ljuslyktor med stillsam musik, 5-timmars spinning med löp-peppar-paus var 45:e minut, utställare, föreläsare och så klart - sovplatser till ett trettiotal personer och bjussa på frukost, fika och kaffe till de som hänger i lokalerna under världsrekordförsöket. Kanske vi även skulle satsa på att ha en DJ på plats under nattimmarna?

Samtidigt pågår planeringen på Ericsson. Min kära arbetsgivare står för uthållighet, och jag vill jättegärna använda detta till att inspirera och "energikreera" inom Ericsson. Ett antal personer är intresserade, återstår att se om vi får ihop något.

Samma helg som jag springer 48 timmar på löpband är det "Allt för hälsan" mässa. Kanske kan vi få ihop något där? Och så är det listor på löpare som vill springa med mig - TACK! Jag är enormt tacksam för det - och på folk som ställer upp som domare och vittnen, mitt i natten. UNDERBARA NI!

Sätta ett världsrekord är inte så lätt snutet ur näsan. Det innebär träning, både fysiskt och mentalt, ett himla massa antal timmar per vecka. Sen är det planering, pressmeddelanden,äta en mängd med näringsriktig mat, test av sportdryck, diverse tillskott, kläder att springa i, hur jag kan dricka på bästa sätt, springa in ett antal par skor, köpa nya sockar, idégenerering, snacka med folk för att få fram det roligaste, skrota 9990 av de 10 000 idéer som kläckts och köra vidare på resten. Inte konstigt att hjärnan kokar över ibland.

Men, det är så här jag vill ha det. Jag fullkomligen älskar den kokande grytan av idéer och kreativitet! Och, det förtär mig ibland. I träning ingår att sova ordentligt, äta bra och hålla mig frisk. Kreativiteten och sovandet är ibland motsträviga spelare.

Än går allt enligt plan. Än är det det sex veckor kvar.

Om sex veckor, vid den här tiden, njuter jag förhoppningsvis av att ha satt ännu ett världsrekord.
Lars:Lykke til videre med galskapen, Raspeball :)

2014-09-26 20:31
Kristina:Tack Lars :-)

2014-10-02 10:22
Bessfar i Trysil:Som du sa Kristina ,vi går i mål samtidig,jeg med min. Canser,og du med din løping,håper at vi begge lykkes

2014-10-20 16:24
:

2015-02-16 07:21
:

2015-03-13 23:42
:

2015-09-05 15:46
:

2015-09-06 12:16
:

2015-09-06 17:28
:

2015-09-09 10:42
:

2015-09-12 12:20
:

2015-09-15 03:35
:

2015-11-19 16:50
:

2015-11-21 23:59
:

2015-11-24 09:28
:

2015-11-27 06:42
:

2015-11-29 08:47
:

2015-12-02 13:30
:

2015-12-06 10:58
:

2015-12-10 05:16
:

2015-12-10 16:15
:

2015-12-13 08:43
:

2015-12-30 05:45
:

2016-12-27 10:23
:

2016-12-27 11:43

> Skicka kommentar

DAX IGEN!

Ja, visst är det sant som min syster säger. Efter mitt första 24-timmarslopp sa jag till både henne och mamma "Om jag någon gång säger att jag vill göra ett 48-timmarslopp, påminn mig om att det vill jag inte alls!"

Ändå är det så det blir nu. Jag tänker springa så mycket jag orkar och kan, under 48 timmar i sträck. Och inte på vilket underlag som helst, utan på löpband. Det mest enformiga, monotona, tristess- och krampframkallande löpning som jag kan göra. Tvi vale. Ändå finns lockelsen där. Jag frågar mig ibland vad den är. Och kommer alltid fram till - jag vill se vad jag mer kan. Jag vill se vad som händer bortom den okända horisonten, i områden där jag inte befunnit mig förut. Jag har aldrig sprungit längre än 24 timmar. Hur ser det ut på andra sidan den väggen? Vad händer? HUr fungerar jag där?

Den 5-6-7 november kommer jag få svaret. För att skaffa mig själv riktigt hög motivationsfaktor vill jag så klart springa längre än världsrekordet på 309,8 km som österrikiska Martina Schmidt satte den 10-12:e mars 2006.

Det skrämmer mig. Men, jag kan inte vinna om jag inte är beredd att förlora. Är jag inte rädd är inte målet tillräckligt högt satt.

Följ mig här på bloggen och även via Actic Kistas facebooksida.
Lena Lyckander:jag hejat på dig! Häftigt!

2014-09-26 22:26
Kristina:Tack Lena :-) Om du råkar ha svängarna förbi så kom och spring med mig ;-)

2014-10-02 10:23
:

2015-02-15 02:23
:

2015-03-16 12:21
:

2015-09-05 17:30
:

2015-09-06 12:31
:

2016-12-21 10:05

> Skicka kommentar

BARA GÖRA
Fredrik ligger i sängen och skakar. Han har rejäl feberfrossa. Morgonen efter vaknar han med 38,5 graders feber.

- Sov du och ta det lugnt, så du blir frisk

Jag fixar frukost till alla barnen,plockar unda, diskar.

- Jag har inget att göra, säger Sara

Vi tävlar i bågskytte, fäktning och kör racerbilar på is, i köpcentrum och på vägbanor. Hon klår mig i allt. WII tillhör inte min kärnkompetens. Vi går ut till studsmattan

- Tänk på din favoritkudde, och hur mjukt det är när du landar på den. Och så tänker du ”Jag vill, jag kan, jag ska!”

Jag håller ihop händerna och slänger mig handlöst bakåt. Det ser så lätt ut när barnen kör ett flertal ryggstudsar i rad, men jag får bara träningsvärk i nacken.

Det är dags för lunch och jag hemfaller åt köttbulls- och makaronerträsket. Efter maten är uppäten och disken fixad går jag iväg med Sara till en kompis. Jag handlar – köra bil är inte min grej och stökiga stormarknader som serverar gummistövlar och cykeldäck när jag vill ha mjölk är inte alls min grej. Jag hämtar paket på posten, packar upp, plockar disk, viker tvätt, och sätter igång en ny tvättmaskin. Det är inte mycket jag gör, men dagen rullar på och rätt vad det är så är det kväll. Dags att fixa middag. Jag knallar iväg för att hämta Sara. Jag ser trävillorna, alla välhållna och med prunkande trädgårdar. Framför varje hus står två eller tre bilar. Hur hinner de med? Jag har ägnat hela dagen bara åt att få livet att löpa på, enbart underhåll. Tänk att hålla ordning på ett hus, ordna en trädgård. Har de sommarstuga och båt också, de där övermänniskorna?

Jag fylls av förundran för alla som hinner så mycket. Det är länge sedan jag passerade bäst-före-datum när det gäller att ha ett sådant liv. Det är alldeles för skönt att få de där stunderna av ensamhet under en löptur och att kunna rodda livet som jag vill. Som livet är nu är det egentligen rätt perfekt – jag har både ensamliv och familjeliv. Så blev det för mig och det känns rätt bra.
Evis:Tänk vad bra det blev - fortsätt så <3 Love you my friend <3

2014-09-04 16:37
Kristina:Love you too, Evis!

2014-09-18 15:02
:

2015-02-07 09:25
:

2015-03-15 03:05
:

2015-09-05 18:02
:

2015-09-06 11:57
:

2016-12-17 10:28

> Skicka kommentar

FAMILJESEMESTER - DEL III
Familjesemester del III

Fredrik och jag stegar fram till receptionen och lutar armarna mot disken. Båda tar ansats och börjar prata. Receptionisten på andra sidan tittar förvirrat på oss båda. Sedan börjar han också prata. Med Fredrik.

På båten på väg in mot Venedig sitter jag med Fredrik på ena sidan och en asiatisk man på den andra. Den asiatiske mannen sitter och vänder och vrider på sin utprintade googlemapskarta med iprickad väg om hur han går till sitt hotell. Tillslut böjer han sig över mig, och frågar Fredrik efter vägen. Jag blir lite putt, men den stackars asiaten kan inte veta att jag är mer resvan än Fredrik.

Under alla mina resor de senaste elva åren har det varit jag som frågar, jag som blir tillfrågad, jag som bestämmer, jag som pratar, jag som står i centrum. Det har självklart varit så, då jag rest själv – och trivts väldigt bra med det. Det är ett fantastiskt sätt att träffa nya människor och enbart jag bestämmer vart resan går. Jag har känt mig jämlik med allt och alla.

På restaurangerna frågar servitörerna Fredrik vad vi ska äta, om jag betalar hotellet så står det Fredriks namn på fakturan. Biluthyraren ber Fredrik skriva på avtalet och kolla bilen, och börjar någon prata med oss är det Fredrik de tilltalar.

Det är bara små skitsaker det som händer, men de stör mig. Det är som att folk runtomkring betraktar mig och barnen som några som bara följer med. Jag tänker inte bli en superjobbig bitsk ragata som ska ta all plats och tränga sig före allt och alla, men agera som vanligt och bli bemött som vanligt tycker jag är rimligt.

Det finns i alla fall en fördel. På restaurangerna är det en person som får alla notor. Det är så klart Fredrik. Jösses, vad förvånad servitören blir, när han/hon får kontokortet av mig.

Jag känner mig lite som en bortskämd singel, van att göra som jag vill och ta den plats jag vill, när jag skriver det här. Men jag tror inte det är ”bortskämd singel” som är rätt perspektiv, snarare är det ”mannen som familjens överhuvud” som kommer som små, subtila budskap i många av de här situationerna. Det verkar ligga kvar som en norm i samhället och jag har inte märkt mycket av den tidigare eftersom jag inte haft en man vid min sida.

Welcome, new beautiful world???
Jan-Erik:Haha, ja sådant man aldrig tänkt på, varken som man eller om jag åkt själv så kan jag sätta mig in i det. Men jag förstår dig. Jag vill hoppas på att det är en stor skillnad om man reser i de nordiska länderna

2014-08-08 08:31
Kristina:Jag hoppas mest att det inte beror på mig som person ;-) Fast egentligen borde jag väl snarare hoppas på att det inte vore ett genomgående tema i många kulturer

2014-08-08 16:24
:

2014-11-17 11:12
:

2014-11-18 13:37
:

2015-09-05 03:28
:

2015-09-07 03:40
:

2015-09-17 18:07
:

2015-09-19 22:27
:

2015-10-05 04:10
:

2015-10-06 14:46
:

2015-10-07 14:44
:

2015-10-22 04:44

> Skicka kommentar

FAMILJESEMESTER - DEL II
- Men Gud! Åhhhhh! Jag har aldrig varit med om något jobbigare!

Svetten lackar. Solen bränner. Philip flyttar över resväskan i andra handen och fortsätter gå. Adrian ligger 20 meter bakom och säger inte ett ord. Han bara drar sin resväska, gupp, gupp, gupp, över trottoarstenarna.

”Herrejösses, vad är detta?” tänker jag.” Har de båda killarna en sån usel kondition? Adrian spelar mest dataspel, så det kan jag förstå, men Philip som både gymmar och spelar fotboll borde vara i bättre form. Jag måste prata med Fredrik om det här, så här dålig kondis är inte OK. Vi måste göra något så de börjar träna.”

- Jag tar till och med ett hotell utan TV, bara vi hittar ett, fortsätter Philip

”Bra”, tänker jag lite illasinnat ”där kom perspektiv på tillvaron”.

Resans suraste min kom när vi letade hotell i Ljubljana. Fredrik och jag tyckte vi hittade det perfekta hotellet, mitt i centrum, bra pris, och rent och snyggt. Vi hade frågat om det fanns TV och när vi kom in i rummet blev det knäpp tyst. TV´ n var en fjortontummare, tjock TV. Ljubljana hade inte en suck. Adrian och Philip var oförmögna att se hur gullig gamla stan var, och slottet uppe på höjden var rena döden. Medan Fredrik och jag satt och gungade till ett spontant studentblåsband på torget under kvällen låg killarna på sängen och lärde sig allt om att göra konstfulla tårtor och vilken katastrof det blir när tårtan är 1,5 centimeter för hög, när den ska in i bilen för att levereras.

Vi går kanske två-tre kilometer. Hotellet vi kommer till är dyrt och dessutom skulle vi inte hinna äta frukost i morgon. Den lilla italienskan i receptionen hyssjar försiktigt, sneglar sig över axeln och så skriver hon ned en adress på en papperslapp
.
- Here you can rent an apartment. Very cheap. Above a bar.

Jag ser framför mig en sunkig bar med rökstinkande lägenhet, men snart accepterar nog killarna vad som helst. Vi går vidare och snart är det bara jag som går. De andra får vänta i skuggan medan jag kollar upp om lägenheten är något att ha. Den sunkiga puben visar sig vara en mysig familjerestaurang, och lägenheten är en takvåning med bjälkar och i den finns – en modern platt TV! Glatt ringer jag de andra, och vi flyttar in.

På kvällen sitter vi i trädgården, en ständigt leende servitris försöker prata engelska så gott hon kan och vi dricker prosecco, äter grillat och njuter av tillvaron. När 80-talsmusiken börjar spelas hemfaller jag och Fredrik åt nostalgiska minnen medan killarna går upp för att se TV och använda WiFi. Jag håller Fredrik i handen, vi får en gratisdrink av servitrisen, ögonen och munnen ler, kvällen är varm och skön. Äntligen är det bara vi, äntligen kan vi prata, utan att vara pinsamma!

Någon knackar mig på axeln

- TV’ n har bara italienska kanaler

Oh, shit.
Ingela :Ja, det är som det är ;-) Fungerande wifi brukar ändå vara bäst. Vi har inte tittat på tv överhuvudtaget här i Costa Rica men om det inte finns wifi, eller snarare ett bra wifi då är det en något sur 13-åring som med lite gnäll plockar fram boken han tog med. Snart är han dock lika fast i den som i Youtube.

2014-08-05 15:33
Kristina:Haha, skönt att höra att även Matthias kan bli sur! Han som brukar vara så glad och pigg! Hoppas att han fastnar ordentligt i boken snart! ;-)

2014-08-08 07:38
:

2014-11-17 06:17
:

2014-11-17 10:33
:

2015-09-05 17:58
:

2015-09-06 13:36
:

2015-09-12 16:35
:

2015-09-19 22:26
:

2015-10-09 01:37
:

2015-10-10 01:39
:

2015-10-22 04:43
:

2015-11-18 16:30
:

2015-11-18 17:54
:

2016-12-21 13:12
:

2016-12-21 13:55

> Skicka kommentar

FAMILJESEMESTER - DEL I
– Här, kan du ta? Adrian sträcker sig över mig, till pappa, och räcker över colan och chipspåsen. ”Men lägg ned dem i ryggsäcken, vad ska Fredrik med dem till?” tänker jag, lite fascinerad över att ännu vid 14 års ålder är det tydligen pappa som ska ordna sådana petitesser.

Vi är på väg till Italien och Slovenien, Fredrik, Philip, Adrian och jag. Ta två tonåringar och deras far, som mestadels rest på chartersemester och så mig som föredrar att luffa runt på egen hand, bott på ställen där råttorna kilar mellan benen när jag öppnar dörren, och som aldrig skulle drömma om en tillrättalagd semester. Lägg därtill att jag inte känner barnen så väl ännu – och inte de mig heller. Stoppa in allt detta i en metallburk, skaka om och öppna en vecka senare. Vad kommer ut?

- Men Gud! Pappa! Se inte på henne så där!!!

Fredrik undrar vad som är fel. Jag med. Går han framför någon är det fel. Går han bakom någon är det också fel. Säger han något på Italienska är det pinsamt, han kan ha fel uttal. Fråga efter uttalet är pinsamt. Prata på engelska, - och inte på italienska – är pinsamt. Jag avundas honom inte. Jag går fri från all kritik. Det kanske inte är OK att kritisera pappas nya flickvän som för första gången är med på en resa.

Vi åker högst upp i kampanilen på Markusplatsen, vi äter italiensk glass, besöker Markuskyrkan, vandrar runt i staden och fascineras av gondoljärernas skicklighet. På kvällarna spelar vi kort och skrattar. Vi åker över till Slovenien genom att ta lokaltåg, hamna vilse på en buss en tid, och sedan, en och en halv timme för sent, plocka upp vår hyrbil. Philips och Adrians ögon glittrar av både förtjusning och skräck när jag föreslår att vi ska göra en canyoning – ta sig fram genom att hoppa i, glida med, och klättra i forsar – med båda vill, och Fredrik och jag vill också. Killarna är suveränt modiga och klarar alla moment medan jag bangar för ett femmetershopp. En kväll utmanar Philip mig på armbrytning och efter en riktigt lång och hård kamp lyckas han bryta ner mig. Båda har ont efteråt.

Vi åker genom det magnifika Vrsic-passet. Det är 50 hårnålsvassa kurvor som för oss över 1611 meters höjd med toppar på över 2500 meter runtomkring. Jag fascineras av den sköna kargheten och Fredrik likaså. Han parkerar på en ficka och jag knäpper lös säkerhetsbältet.

- Men Gud! Ta inte en bild! Philip stönar

För ett ögonblick tvekar jag. Ska jag följa Philips önskan? Men varför skulle jag det? Jag vill ta en bild, och jag ser inget farligt eller pinsamt i situationen. Philip begraver huvudet i ena handen när jag går ut för att fota. Lätt förvirrad sätter jag mig i bilen igen och vi fortsätter.

Vid Postonjagrottorna, ett system med 27 kilometer gigantiska grottsalar åker vi 4 kilometer tåg för att titta på stalagmiter, stalaktiter och blinda salamandrar. Adrian plockar en broschyr. När han läst den står han och håller den en stund. Sen räcker han den till mig

- Här, kan du ta?

Med ett leende tar jag emot den och lägger den i min bröstficka, närmast hjärtat.

Det känns som jag håller på bli hedersmedlem i familjen.
Evis:Underbart att läsa, och så igenkännande om att vara "grymt pinsam". Del 1 ?? När kommer Del 2? Stor kram fina vännen min <3

2014-08-04 14:05
Lenny:Tufft. Nar jag traffar en singel mor med barn tanker jag alltid att nu kan jag inte gora nat av det som jag sjalv gillar = aventyr. Men kanske.

2014-08-04 14:10
Anders:Gapskratt! Välkommen till "vår" värld...

2014-08-04 14:20
Kristina:Verkar som ni har/haft det likadant, Anders & Evis! Och du och jag har varit förskonade hittills, Lenny. Jag hoppas att det går att göra både och, och det verkar möjligt! Fast det beror nog på vem man träffar

2014-08-05 14:52
Ingela :Det går absolut att kombinera! Nu har jag ju visserligen bara en son men det går alldeles utmärkt att hitta äventyr som funkar för alla. Kram till dig och dina killar :-)

2014-08-05 15:24
Kristina:Det tror jag absolut på Ingela! Kram till dig och Matthias!

2014-08-08 07:40
:

2014-11-17 06:41
:

2014-11-25 13:44
:

2015-02-14 22:01
:

2015-02-16 18:23
:

2015-09-05 08:24
:

2015-09-06 13:10
:

2016-12-27 19:02

> Skicka kommentar

ENSAMHETENS LOV

Jag blev omedelbart kär i Gillöga Skärgård
Stillheten är så tyst, det känns som bomull i öronen. Jag petar försiktigt i dem för att se om det finns något därinne, men nej. Öronen är inte igenproppade. Det bara är så tyst. Allt jag hör är vågor, vind, fåglar. Lyssnar jag tillräckligt kan jag höra mitt eget hjärta slå.

Varje år vill jag ut på havet. I Kajak. Ensam. I år hade jag bestämt mig för att turen skulle gå till Svenska Högarna, så långt ut i Sveriges skärgård jag kan komma. Jag vill alltid långt ut. Jag älskar de släta, kala klipporna som brukar vara där ute. Knappt ett träd finns, men tittar jag noga ser jag att det finns tusentals blommor, i allt från knallgult till blått, lila, illande rosa till vitt och ljusbeiget. Det karga, kala tilltalar mig. Det är något med naturens robusthet som jag gillar. Och det faktum att jag slipper motorbåtar. Jag tänker på motorbåtar som rökare – de sprider sin ånga till alla runtomkring sig. Sitter jag längst ute i havsbandet hör jag motorbåten långt innan jag ser den, den förorenar allt inom tre kilometers radie med sitt ljud. Tacka vet jag segelbåtarna, de är som snusarna. De behåller sitt för sig själv och förgyller skärgården med sin vackra uppenbarelse. Därmed ints sagt att alla snusare är snygga... äh, hm, nåja.

Nattläger under månen
Men helst vill jag vara ensam. Det förvånar mig. Jag har haft många år då jag upptäckt att de flesta jag känner är bortresta under sommaren och jag fått nypa mig själv i armen för att se om jag verkligen existerar, då ingen gett respons på min existens på flera dagar. Det har hänt att jag börjat prata med människor på tunnelbanan bara för att se om de reagerar, om de verkligen ser att jag finns. De har svarat, så jag är numer övertygad om att jag själv existerar. Nu är första sommaren på länge jag har pojkvän och dessutom hans tre barn. Jag trodde jag skulle åka och bada med dem, dra på utflykter - men istället piper jag iväg och sätter mig i kajaken, ensam, igen.

På öppet hav trivs jag allra bäst
Jag behöver de där stunderna, när tankarna bara får flyga fritt. När varje paddeltag är en meditation, när tankarna tar slut, när det inte spelar någon roll när jag stiger upp, lägger mig eller äter. När allt jag gör på kvällen är att sitta och titta på vattnet och ser vågorna åka över klipphällarna fram och tillbaka, fram och tillbaka. Dagar då jag vaknar av att solen lyser i ögonen och jag kravlar mig upp, naken, tar ett dopp, soltorkar och sen äter frukost som Gud skapade mig och känner den varma, knöggliga hällen värma under mig. Dagar då solen svider i skinnet och bädden gungar då jag går till sängs. Dagar då jag inte säger ett ord, ingen existerar, och jag bara finns.

Jag fick sällskap av Anders, Ingela och Karin under paddlingens sista dygn, och det uppskattar jag massor. De medförde en ny dimension med sällskap, varmrökt lax, jordgubbar och Riesling-vin
Nu fick jag sådana dagar, med en stor skillnad. När jag tog mig tillbaka till den dieseldoftande, larmande civilisationen igen fanns där en man, med det största, varmaste leendet jag vet och rött skägg, med armarna utsträckta, som stod och väntade på mig. Sen fick vi våra dagar tillsammans och därefter dagar med honom och hans barn.

Kanske behövs alla olika slag av dagar.
:

2014-08-16 18:28
:

2014-11-19 12:16
:

2015-03-15 02:46
:

2015-05-19 14:34
:

2015-10-01 11:53
:

2015-10-01 21:28
:

2015-10-03 13:22
:

2016-12-21 23:03

> Skicka kommentar

LÖPNING MED ERICSDOTTER

140704

Efter föredraget för Ericsdotter i Kista strömmade det in förfrågningar om folk som ville ha mer - mer av allt; av tips om hur man använder sin mentala förmåga, tips om hur man sätter mål och når dem, tips om löpning, tips om hur man vågar gå utanför komfortzonen. Jag kände mig väldigt smickrad och efter en fikastund med de ansvariga på Ericsdotter kom vi fram till - vi testar att köra löpgrupper, små grupper där löpningen är i bekväm takt, så att vi kan springa omkring och prata och att alla kan ställa de frågor de vill och få tankar och idéer. Sagt och gjort, inbjudan gick ut och eftersom det var mitt i värsta semestertiden tänkte jag "Blir det många så blir vi fem personer"

Det kom 20. Jag fick halvpanik, hur skulle jag kunna prata med alla dem under en löprunda? Och filk brukar springa i olika takt, jag kan inte hålla takt på alltifrån gång till snabb löpning, samtidigt. Räddningen blev Joakim på Actic. Han ställde upp som vanligt, inte bara som löpledare som också gav tips och råd, utan vi fick även byta om och låna duschar hos honom, han filmade alla som ville och gav dem kommentarer på deras löpstil och han gav alla deltagare en veckas fri träning på Actic. Supergeneröst!
Jag sprang med ett gäng tjejer där en inte hade sprungit på fem år. En annan hade haft problem med hälsenan i ett halvår och max sprungit tre kilometer. Nu sprang de både, lekande lätt, 6,6 km i lugnt tempo och leendena efteråt värmde stort. Glädje och stolthet över sig själv är viktiga parametrar. Med i guppen var även två kinesiskor, en kvinna från Teheran - där kvinnor normalt inte brukar springa - och en ung praktikant som var nyfiken på alla.

Vi hade en kanondag! Tänk att det behövs så lite. Bara samla ett gäng människor som normalt inte umgås, far ut och spring tillsammans, svettas och prata lite, och sen ät lunch och vips så blir alla glada! Jag tycker det var jättekul och vi har redan börjat planera fler tillfällen till hösten.
:

2014-11-19 06:50
:

2014-11-22 16:34
:

2015-01-29 22:17
:

2015-09-05 16:10
:

2015-09-10 21:48
:

2015-10-02 19:37
:

2015-10-03 10:17

> Skicka kommentar

ÅRETS UTFLYTTADE PITEBO?

För andra året har jag blivit nominerad till "Årets utflyttade pitebo" och det ser jag som en stor ära att bli uppmärksammad på det sättet av min födelsestad. Förra året vann killen som fört Skellefteå hockey till SM-Guld och det var helt enligt mina förväntningar. I år är vi en mikrobloggare, en entreprenör (som för övrigt är min tremennings barn, eller sysslings barn som man kanske skulle uttrycka det lite längre söderut), och en engagerad i ett lokalt bolag och jag, livsfilosofen, som tävlar om titeln. Jag tycker det skulle vara jättekul att få äran att utse till Årets utflyttade Pitebo, så lägg gärna din röst på Piteå-Tidningens hemsida

Jag tycker att enbart idén att ta mitt efternamn efter Piteås nationalrätt Palt borde räcka som motivering
:

2014-08-18 05:00
:

2014-11-19 08:34
:

2015-01-29 22:08
:

2015-03-12 21:04
:

2015-09-05 17:12
:

2015-10-02 19:34
:

2015-10-03 02:19
:

2015-10-03 10:31

> Skicka kommentar

De största drömmarna är svårast att förverkliga
2014-06-28

Jag vaknar av att det luktar illa och är blött. En gul giftsträng på lakanet talar om att det inte bara var en prutt som kom. Vimmelkantig famlar jag mig upp, plockar fram en hink och lägger lakanet i blöt och sköljer av mig i duschen. Sen bäddar jag rent, försöker sova.

Det har varit så här i fyra dagar nu. Illamående, ständig känsla av att jag vill kräkas, svårt att få i mig mat och diarré. Nej, jag är inte gravid. Jag är för gammal för sånt, det har jag papper från läkaren på.

Allt började med ett telefonsamtal
- Hej älskling, vad säger du, ska vi lägga bud på huset?

Jag kunde inte svara, var hungrig och behövde äta först. Sen låg jag i soffan, lätt kramp i kroppen, jag huttrade, grät och förstod att något var fel, men inte vad. Jag kände igen känslan, den påminde om ångestanfallet – mitt enda – jag fick för tio år sedan när jag insåg att jag antingen kunde fortsätta kämpa för att få tillbaka min man – vilket var lönlöst och en väldigt smärtsam väg att gå – eller så kunde jag gå med på den skilsmässa han ville ha, och det ville jag inte. Kroppen krampade så att jag inte förmådde öppna ögonen. Jag vet inte hur många timmar jag låg, jag vet bara att träningsvärken som kom efteråt var gigantisk.

Nu kände jag något liknande. Men varför? Är det gammal rädsla som kommer upp? Står jag i ett vägskäl igen med inga attraktiva val? Är Fredrik fel person? Går det för fort? Är det pendlingsvägen på 3 timmar per dag som oroar? Eller att flytta ihop med hans barn? Hur blir det med den frihet och flexibilitet jag haft, kommer det finnas något kvar? Vad är det jag längtar efter, egentligen?

Uppfylla drömmar är något jag ofta gör. Jag sätter mål, planerar, skaffar förutsättningar och utför. Det är lätt, om än jag får gråta när jag är rädd för att drunkna bland kalla isflak inför paddlingen i vintras. Rädslan är något som finns där, den behövs. Dels för att jag ska förbereda mig på ett bra sätt och dels för att jag behöver vara utanför det som är bekvämt när jag vill utvecklas.

Men det här... Ändra hela livet, med chans? risk? att förlora allt. Att stå där, ensam igen, med smärta som värker och bara mig själv kvar. För tio år sedan upptäckte jag att den jag litade på hade fört bort ett antal hundratusen av våra sparpengar flera månader innan han begärde skilsmässa, för att bygga ett liv med den kvinna han aldrig berättade för mig att han hade. Jag var tvungen att betala, enligt lag. Jag minns känslan av att vara ett förkolnat vedträ på en öde stäpp, med en isande vind som blåste rakt igenom, ihåligt. Fast det är inte sant att jag var ensam. Mina vänner fanns – och okända människor, som tog emot mig i fallet. De bredde ut en matta av kärleksblommor under och framför mig och lyfte mig varligt framåt, uppåt i livet. Livet ljusnade, och blev bättre igen.

Jag har ofta tänkt att det är märkligt att jag som vågar så mycket har så svårt att våga det jag längtar efter mest – att ha en familj, och ett hus. I vintras fick jag bo i vänners hus i två veckor när de var bortresta. Huset hade allt jag önskade – ett mysigt, ensamt läge ute i skogen, lugn och ro. Jag upptäckte att jag inte trivdes fullt ut. Det var en grym besvikelse. Det var långt till att träffa mina vänner, jag kände mig låst. Jag fick allt jag ville ha och upptäckte att drömmen var inte lika attraktiv som jag trodde. Min tanke blev först – vissa drömmar ska jag inte försöka uppfylla, de ska få förbli drömmar. Det kostar för mycket om de faller. Men sen insåg jag att jag visst behövde prova, för då kan jag korrigera drömmen och se till att det verkligen blir bra, på riktigt. Skaffa en bil till exempel, eller köpa ett hus närmare kommunikationer.

Nu finns Fredrik, och hans tre barn. Vi funderar på att köpa hus. Min största dröm kan bli sann. Min chans att bli mamma är borta, men jag kan få den familj jag vill ha ändå. Ska jag ta chansen eller ska jag fega ur, låta drömmen falla, och upptäcka att det är försent en dag?

Jag vill pröva och jag behöver göra det i små steg. Min kropp sa att något var fel, jag tror det är gamla rädslor som hoppar upp och spökar kombinerat med osäkerhet inför framtiden. Vi har kommit fram till att jag köper 25% av huset och Fredrik 75%. Då kan jag ha kvar min lägenhet och stå tryggt med ena foten i det gamla kända livet och med den andra foten i det nya, spännande. Så småningom kan jag skifta balans, om jag vill det. I det ögonblick vi bestämde så mådde jag bra igen.

Rädsla och drömmar visar mig rätt väg. Jag vill mot något och jag är utanför komfortzonen; jag utvecklas. Rädslan behövs, för den gör att jag förbereder mig på ett bra sätt – till exempel ringde Fredriks mångåriga vän Anders som nu står mig väldigt nära och frågade om Fredrik skulle lura mig på pengar. Jag visste svaret redan innan, samtidigt var det otroligt skönt att få bekräftat ”Jag skulle bli oerhört förvånad...” .

Lyckas vi, får jag det jag drömt om länge, och skiter det sig vet jag att det finns hinkar för blötläggning och blommande mattor av kärlek som breder ut sig och hjälper mig uppåt, framåt igen.
Robert:Modigt, utlämnande! Men var det bara tio år sedan? Det känns som en evighet men det har väl hänt så mycket......

2014-06-28 09:46
Lena M:Bara att skriva det där blogginlägget är modigt, Kristina! Ta chansen! Jag är tio år äldre än du och har inte vågat ta min chans än. Det blir inte lättare med åren. Jag beundrar dig!

2014-06-28 10:03
Helena M:Så roligt att få lära känna dig, dina drömmar rädslor segrar innanför det man kan se. Kram <3

2014-06-28 11:41
Sandra B:<3<3<3

2014-06-28 22:37
Christer:Kloka tankar om svåra saker... Ibland kan det vara värt att se om alternativet tvärs om är så mycket bättre. Ett liv utan att riskera något, för att slippa göra några misstag och inget nytt att lära sig...

2014-06-29 13:04
Kristina:Det var 2003/2004, så lite mer än 2 år, Robert, det har du rätt i :-) Jag hoppas din chans kommer också Lena, och att du vill ta den när den är här :-) Det är roligt att lära känna dig med, Helena :-) Jösses, vad du paddlar! Och roligt lära känna dig med, Sandra! <3 Jag håller absolut med dig Christer! Ibland är det väldigt lärorikt att tänka tvärt om, tänk om jag INTE vågar/gör det här... Om det då isar av fasa så är det bara hoppa åt andra hållet, även om det också känns otäckt, och attraktivt, på sitt sätt :-D

2014-06-29 22:15
Pernilla S:Du är en av de starkaste människor jag mött. Du kommer att klara det ännu en gång om det skulle behövas. Det är jag helt säker på. Go girl om det känns rätt!

2014-06-29 22:16
Kristina:Lite mer än 10 år menar jag så klart...

2014-06-29 22:16
Kristina:Tack Pernilla :-) Och du har klarat liknande galant :-)

2014-06-29 22:17
Ditt namn...:Du är stark det vet du. Våga chansa! Kramar

2014-08-04 22:46
Maria:Du är stark det vet du. Våga chansa! Kramar, finns alltid här...

2014-08-04 22:47
Per Sund:Go for it bruden! Du klarar det. Annars finns finns vi här ☺

2014-08-05 16:27
Ditt namn...:Skriv en kommentar...

2014-08-08 23:23
:

2014-10-07 21:32
:

2014-10-08 00:26
:

2014-10-18 04:07
:

2014-11-17 10:27
:

2014-11-18 09:36
:

2014-11-19 03:55
:

2015-09-05 13:44
:

2015-09-06 12:13

> Skicka kommentar

2014-02-10
140416

Jag sitter hemma med en tekopp framför mig. I den finns favoritteet. Sedan jag och Carina kom hem från "Iskallt Uppdrag" har det varit som det brukar efter en utmaning - jag har mest tagit det lugnt, låtit tankar och känslor smälta in och inte känt för att träna. Sen, efter en tid, har lusten att springa kommit igen. Det var segt att starta om efter nästan två månaders löpuppehåll, men nu är kroppen på gång. Förra veckan hamnade jag på 10 mil. De var slitsamma emellanåt, men oftast lossnade det när jag sprungit ett slag (vilket för mig är 1,5 mil). Om en tid är jag som jag brukar igen,
Tiden sen jag kom hem har präglats av sjukdom. Två av mina vänner är sjuka i cancer. Jag har besökt den ena idag, hon var pigg och modet och livslusten stor. Jag vet inte hur många gånger jag frågat om hon vill ha chips, choklad, eller rent av champagne. Men hon har ingen magsäck. Just nu. Den saken ska läkarna ordna, bara hon blir av med cancern. Det kommer dröja 3-4 månader innan hon kan äta igen. Men hon kommer äta, leva och vara frisk. Det är det viktigaste. Livet vänds så snabbt ibland. Perspektiven om vad som är viktigt ställs på ända. När jag gick därifrån drog jag med fingret mot en ful betongmur, lycklig just för att jag kunde dra mitt finger mot den fula betongmuren.

Nu dricker jag te och njuter av att kunna dricka. Det är en gåva som jag just blivit påmind om.
:

2014-11-17 05:23
:

2014-11-17 10:44
:

2014-11-18 06:22
:

2014-11-19 06:03
:

2015-09-05 15:06
:

2015-09-06 10:06
:

2015-12-20 09:50
:

2016-02-03 23:26
:

2016-02-29 01:01
:

2016-02-29 12:54
:

2016-03-02 23:34

> Skicka kommentar

ÖPPEN FÖRELÄSNING
Det oändliga steget - Att våga misslyckas för att lyckas eller att vara totalt gränslös!

Kom och lyssna på Kristina Paltén, 42, och Carina Borén, 50.
De sprang ett maraton per dag, 75 dagar i sträck, för att ta sig från Turkiet till Finland. Som om det inte var nog paddlade de därefter 493 km från Finland hem till Stockholm. Många erfarenheter rikare steg de till slut i land vid Stadshuset.

Vad händer när två människor ger sig iväg, vågar gå utom ramarna, trotsar sina rädslor och möter sina fördomar? Ger sig iväg utan att veta om de ska klara det, eller om vägen blir för svår och övermäktig?

Här får ni dela två människors fantastiska resa – en löpning över 3262 km, på små vägar genom Östra Europa, Istanbul – Stockholm.
-En resa med kajak över ett stort mörkt mäktigt vatten mot en okänd horisont.
-En resa med tuffa fysiska och mentala utmaningar.

Dessutom:
-En annan parallell resa, en inre resa som bär dem bortom det de trodde var möjligt.
-En inre förändring, så stor och avgörande för deras fortsatta liv, så oväntat.
-Den inre resa fortgår och slutet går inte att överblicka.


Välkommen den 10 april kl 18-20:30

Det blir ett föredrag med reflektionspunkter där du får diskutera dina mål och hur du kan nå dem.

Ta tillfället i akt att ta med dig dina kollegor och skapa energi i hela arbetsgruppen. Kom och få positiv energi av dessa två äventyrerskor!

Ni kommer att ha mycket att diskutera efteråt.

Frukostmötet äger rum på Hälsans hus, Fjällgatan 23 B i Stockholm.


Anmälan


Anmälan till info@scoreline.se eller på telefon 08-689 99 40.
Sista anmälningsdag 2014-04-07
Pris
295:- per person.
Inkl. föredrag och fika


ARKIV


KÖP BOKEN!
Beställ genom att skicka ett mail till kristina.palten@gmail.com eller köp den hos Actic i Kista
Den finns även i Piteå. Ring 0911-34618 om du vill köpa ett exemplar.

"Kristina Palténs bok är det bästa jag har läst vad det gäller mental träning. Tack bästa Kristina för att du har delat med dig av dina unika erfareheter. Läsningen blev min helgs höjdpunkt och boken är en bok som jag kommer att läsa om och om igen."
-Susan Mohseni

INBOKADE DATUM
17-04-05
"184 mil av tillit – växande tillit i företagskultur och ledarskap"
Frukostseminarium, Gaia Leadership
Anmäl dig här
17-04-05
"Modet att utmana mig själv"
Öppe föreläsning kl 18:00, Läs mer och anmäl dig här
Psykosyntesförbundet, Tengdahlsgatan 32,
Stockholm
17-04-20
Från vanlig anställd via Iran till global egenförtagare
Föreläsning för Näringslivet i Svedala Kommun


Kontakt   Följ mig på
kristina.palten@gmail.com
Eller ring:
0730-244 969
 
Facebook
Twitter